Det råder väl egentligen sekretess inom det här området, men om man skvallrar om sig själv kan väl ingen klaga? AF:s Rehab skrev: "Dina aktivitetsbegränsningar avser även de grundläggande förutsättningarna för lönearbete; d v s att kunna ta sig till ett arbete och vistas i en lokal utanför hemmet, samt att kunna träffa och vara tillsammans med andra människor. Då det i dagsläget inte bedöms finnas någon möjlighet att eliminera, kompensera för eller anpassa till de hinder som du upplever i förhållande till ett arbete, gör undertecknad bedömningen att du i dagsläget inte står till arbetsmarknadens förfogande."
Och eftersom Försäkringskassan säger, fritt översatt till vardagsspråk, att jag inte ska inbilla mig att jag får någon sjukpenning eftersom läkarintygen inte kommer att vara tillräckliga någonsin vad han än skriver, blev jag beviljad så kallat försörjningsstöd för att överleva denna månad. Kontaktpersonen var väldigt trevlig, och eftersom man sällan kan träffa folk när allihop nu för tiden är parfymerade från hjässan till fotabjället, så blev jag kvar alldeles för länge och pratade alldeles för mycket. I lokalen hade etsat sig fast både parfymer och lukt av snus, och efter 40 minuter var det slut på talförmågan för min del och kunde bara kraxa hest.
Hon berättade att hon jobbat i 30 år med människor och även kunde mycket om olika sjukdomar. Jag sade "jösses, är du så gammal. Trodde nästan du var ny, för du såg så pass ung ut". Å andra sidan är inte synen den bästa, så nuförtiden verkar nästan alla märkvärdigt fräscha, eftersom jag knappt ser rynkor och andra skavanker. En fördel när man ser sig själv i spegeln också. Inget behov av ansiktslyft eller plastikoperationer här inte! (Fick en blödning i näthinnan vid en svår exponering av parfym och tobaksrök för knappt ett år sedan med sämre syn som följd - kemikalier är definitivt farligt.)
Men hon talade också om att hon arbetat som farmaceut, och där ringde genast en liten varningsklocka. Och precis som jag befarade började hon förklara att många patienter med sjukdomar som t ex Parkinson eller astma mådde mycket bättre av behandling med psykofarmaka. Hon menade att det måste vara tröttsamt att vara på sin vakt mot kemikalier, och att dessa mediciner skulle kunna hjälpa mig att slappna av. Jag höll upp båda händerna: - Stopp och belägg! Äta ännu mer kemikalier mot kemikalier? Jag frågade också om hon visste något om SHR/MCS, men det visste hon inte. Luften höll på att ta slut i rummet, men jag måste ta ned andningsmasken och försöka förklara vad miljösjukdom innebär.
Bara en sådan sak att jag på eget bevåg slutade med den kolesterolmedicin jag fick utskriven, gjorde att jag mådde mycket bättre. Jag slutade förstås då också med produkter som innehåller transfetter, slutade använda vitt socker och började använda ekologisk kokos- och olivolja samt äkta smör istället för margariner fulla av kemikalier. Efter ett halvår var mina kolesterolvärden normala, och är det fortfarande drygt ett år senare. Så fler mediciner - nej tack! Och alldeles särskilt inte droger som "får en att slappna av" och inte känna om det är för mycket kemikalier i den omedelbara närheten. Det betraktar jag som ett utdraget mordförsök - att stänga av radarn och inte kunna försvara sin kropp mot toxinerna den inte klarar.
Så här vid första besöket hade jag inte vågat ta med någon skriftlig information om MCS, med kalabaliken i hönshuset i åtanke, när jag sist skickade information om MCS till arbetsplatsen. Vilket var en het potatis man skyndade sig att skicka vidare till AF:s handläggare, och som sedan ledde till kritik i tre nedstigande led; från AME, från AF och från Försäkringskassan.
Ett av de stora problemen med MCS är att man riskerar att remitteras till och utsättas för människor som aldrig ens har hört talas om MCS, men ändå skriver ut mediciner eller åtgärder som om de visste vad de gjorde. Miljösjukdom går inte att jämföra med andra sjukdomar eftersom den till största delen sitter i miljön, och så länge miljön inte åtgärdas är alla andra åtgärder bara en dimridå som döljer smitthärden. Sedan kan man tänka sig att patienter med olika sjukdomar som t ex Parkinson och Astma skulle må bättre av att skippa överflödiga kemikalier i sina hem, hygienprodukter och livsmedel, än att äta ännu mer mediciner.
Det verkar finnas ett skriande behov av information till institutionerna, som lever kvar i samma föreställningar som på den tiden man levde med ett minimum av kemikalier omkring sig jämfört med
nutidens massiva kemikaliebombningar från alla fronter.
Kanske kan man smått höra läkemedelsföretagen börja gnugga händerna i bakgrunden. När de får nys om MCS på allvar, finns det en överhängande risk att de vädrar guld och drar igång en kampanj utan like för att sjukvården ska skriva ut psykofarmaka mot allt som påminner om miljösjukdom. Vilket kommer att vara en katastrof både för miljö och människor. Och vem vågar lägga fingrarna emellan när problem kan sopas under mattan, och göra de mäktiga ännu rikare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar