Sjuk vård del III

Jag har tidigare skrivit om multipel kemisk känslighet och allergier kontra vården, men här ska jag beskriva hur förvånansvärt dåligt det fungerade från dag ett när en god vän blev sjuk och höll på att dö två gånger på kort tid på grund av alla omsorgsbrister. Jag ringde 112 när jag blev kontaktad mitt i natten av personen som led av en ganska vanlig sjukdom (vilket ingen läkare upptäckt trots besök hos flera vårdcentraler), och till min förvåning svarar rösten: "Om han inte själv orkar gå och öppna dörren är det ingen idé att vi kommer". Det var bara att lägga på och hoppas att någon vettigare svarade när jag ringde upp igen. Den här gången lovade de att kontakta hyresvärden för nyckel, men nästa dag visade det sig att ambulansen inte hade tagit honom med sig ändå fast han var svag och blev efter ett tag medsvetslös när jag satt och pratade med honom. Det visade sig att det var livsfarligt låga natriumnivåer i blodet och att han kom till sjukhus i sista minuten. (Lite konstigt att ambulanspersonalen kvällen innan inte märkt något.) På gund av detta och andra näringsbrister skulle han få hemtjänst som såg till att han fick i sig näring tre gånger om dagen, dock stod all mat jag handlat kvar i kylen eller framme i rötmåndadssolen och blev förstörd, medan han inte hade fått något i sig. Hemtjänstpersonalen var mer intresserade av att kritisera hans "sätt" och pratade och pratade och förklarade saker han inte i sitt omtöcknade tillstånd hade förmågan att fatta. De verkade llksom fallna från skyarna när det gällde att sjuka kan reagera olika men även när det gällde att värma mat. Till och med 2-minuters snabbris stod orört: "Det får inte ta så lång tid att värma"! De ringde också till mig hela tiden för att lägga över ansvaret där: "Han öppnade inte dörren", men en av dem sade att hon inte tänkte skaffa någon nyckel. Dagen därpå hittade jag honom livlös på golvet medan det rök från ugnen. Hemtjänsten hade inte varit där varken kvällen före eller på morgonen som det stod i avtalet. De ringde från sjukhuset och trodde inte han skulle överleva den här gången. (Jag anmälde förstås till Ivo.) Nu överlevde han ju men hade blivit förvirrad av syre-, närings- och vätskebrist och slängde saker på personalen. Man beslöt därför att psykiatrin skulle lösa detta. När jag blev kallad dit för att lämna lite saker möttes jag redan i porten av en uppvaktning på ett helt litet gäng flinande personer som som visade sig inte vara inlagda utan allt från läkare till vårdare som ville se vem som umgickt med "dåren", men som dröp av snabbt när jag förskräcktes av hur han tillåtits bli i ännu sämre fysisk kondition och avmagrad under tiden där. Han kastade sig över en chokladkaka jag hade med som om han inte fått mat på veckor. Det var hemskt. Man försvarade sig med att man "koncentrerade sig på minne och kognitionsförmåga". Men den sviktande förmågan berodde ju i första hand på näringsbrister och då är det kanske inte i första hand medicin man behöver som dessutom kan vara svårt att tolerera om man inte fått näring. Det verkade inte finnas någon tillstymmelse till helhetssyn; det är som en del inom vården förstår kroppen sämre än vanligt folk. Tilläggas kan att vårdpersonal ofta inte ens verkar känna till att regionen har en parfymfri vård redan sen 90-talet. För att göra en lång historia kort fick han till slut hjälp med näring och rätt diagnos på ett korttidsboende. Dock fick han inget larm på rummet, därför ringde han mig varje natt för att jag i min tur skulle kontakta personalen när han behövde hjälp med något. Jag bad flera gånger att han skulle få ett larm och man tog upp det på möten, men nej, det gick inte att ha larm där menade man. Efter långt och länge kom en vikarie från en annan avdelning dit och förvånades över det konstiga arrangemanget när jag rinde dit på natten. "Varför skulle man inte kunna ha ett larm?" Efter bara några dagar hade han fixat ett larm och jag kunde sova igen på nätterna efter att hela vintern ha agerat "nattvakt", amen. PS. Ska man summera var vård och omsorg mycket av en skräckupplevelse. Även när det gällde patientresors chaufför som senare skulle flytta patienten från ett vårdboende till ett annat och körde som en galning så väskor och attiraljer for runt och vi var livrädda och skrek åt honom, men han saktade bara ner helt kort och fortsatte köra jag vet inte hur långt över hastighetsgränsen. Skulle man anmäla allt som går fel skulle man få jobba snudd på heltid med det, tror jag. Det är säkert det som vården "lever på" dvs. att folk inte orkar anmäla. Plus att anställa inte vågar säga ifrån till högre ort utan tiger och lider. Kommunalrådet var ute på prao inom vården sist och skröt i tidningen om hur bra allt var. Anställda hade sagt: "Ni politiker kan ändå inte göra alla nöjda". Samma personal som förmodligen annars klagar hejvilt mellan sig. Jag har sett detta så många gånger på olika arbetsplatser; när högsta chefen kommer håller man tyst. Men om någon till äventyrs vågar knysta som t ex på den tiden jag jobbade i HSB och vi påpekade vid ett möte att lönen låg ganska långt under den hos andra liknande bostadsföretag t ex hos allmännyttan (där en anställd t o m skrattade åt oss när vi berättade om lönen), viftades det bort av cheferna som sade att lönen räcker ju aldrig till ändå....