Den moderna stenålderns förvirrande kostråd

Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det. Och tack vare att jag blev förgiftad av kemiska exponeringar vid förra patientresan till doktorn, och föll över en bokhylla med ett glas vatten efteråt så blev bokhyllan äntligen rengjord och böcker som mest stått och skräpat blev kastade. Och jag hittade en bortglömd bok om stenåldersmat, Modern stenåldersmat, skriven av tre författare: en journalist, en allmänmedicinare och en kock. Vad sägs om recept som "skånsk senap med whisky" och "irländska älgfärsbiffar med grönsaker med balsamsmak"? Men inte visste jag att de åt så pass lyxigt på stenåldern..? I boken menar man att våra kroppar fortfarande passar bäst för den föda man åt under den äldre stenåldern, och att vi inte hunnit anpassa oss till de spannmål som började odlas under den yngre stenåldern. I annan litteratur kan man dock läsa att en viss odling började så smått redan under den äldre stenåldern, och nog stoppade väl stenåldersmänniskorna i sig lite av de vildväxande axen ibland? Bröd har till och med blivit synonymt med föda eftersom man talar om levebröd, och redan i bibeln sägs bland annat att man inte ska leva endast av bröd utan också av Guds ord.

I boken får man rådet: "Du kan gärna äta tio frukter eller mer varje dag". Och jag som inte ätit annan frukt än pressad citron sedan flera år tillbaka, eftersom jag inte tål varken fruktsocker eller fruktsyror sedan jag utvecklade kemisk känslighet. Nu ryser nog många, men vetemjöl var faktiskt nästan det enda jag kunde tåla då utan att få blåsor i munnen och svullnader i mun och hals. Det var nästan så man började känna sig lite som de gamla sjukliga bröderna i Torgny Lindgrens Hummelhonung, som mellan sjukdomsattackerna prisade vetemjölet. Men det var en annan sorts vete på deras tid, som faktiskt anses ha varit läkande till skillnad mot dagens vete som har en högre glutenhalt som förmodligen gör vetet mer framgångsrikt  rent kommersiellt på grund av degens större jäsningsförmåga. Å andra sidan har läkare nu publicerat uttalanden om att man inte behöver akta sig för gluten om man inte har diagnosticerad celiaki, och menar att det ligger företag bakom som lurar människor att köpa svindyra glutenfria livsmedel genom att sprida glutenskräck i media. Medan å tredje sidan det också finns medicinskt utbildade som menar att gluten kan skada allt från sköldkörtel till hjärna.

Kostråden kommer och går. Ibland ändras de till sin motsats på några decennier. På 80-talet propagerades för fleromättade vegetabiliska oljor t ex solrosfröolja, men idag anses att man inte alls ska använda dessa för att de lätt oxiderar och bildar fria radikaler som är cancerbildande. Och för att de innehåller alldeles för mycket omega 6. Omega 6 är inte dåligt i sig, men omega 6 och omega 3 konkurrerar om att bli signalämnen och den senare anses bäst på att dämpa inflammationer, sänka blodtrycket och lindra smärta. Den skyddar också mot de sjukdomar som kronisk inflammation kan ge upphov till. All omega 3 har kanske inte samma goda egenskaper. I rapsolja och nötter består den av korta fettsyror (ALA), medan den i fisk har långa fettsyror (EPA och DHA). Det är den senare som anses nyttigast.

Trots författarnas prisande av stenålderskosten för bättre hälsa, tvivlar jag på ifall stenåldersmänniskorna var särskilt friska. De slapp säkert åldersdiabetes och senil demens eftersom ingen levde tillräckligt länge för att hinna få dylika åkommor, men man kan tänka sig att deras kroppar var svårt härjade av köld, svält och fysiska umbäranden. Kanske var de inte speciellt mentalt friska  åtminstone med dagens mått eftersom de hela tiden måste vara på sin vakt mot vilda djur, vilda grannar och mycket annat som vi inte vill veta och en extremt kort stubin var säkert ett måste. Men även så sent som på 1600-talet funderade Lång-Kristoffer, min hembygds anfader, på att gå och slå ihjäl en granne för att han bosatt sig lite för nära. Nu blev det inget av med saken, men visar att man fortfarande levde farligt.
Och egentligen fanns väl ingen "stenålderskost", för vad man åt berodde förstås på var man bodde och råkade på tag på.
Mättat fett och salt blev ansedda som fiender i vår tid. En del blev så förskräckta för kolesterol att de inte ens vågade äta ett ägg till  påsk. Kolesterolsänkande medicin skrevs och skrivs fortfarande ut i mängder trots att statistiken inte visat på högre livslängd om man äter statiner; där statistiken för hjärtinfarkter gått ner har istället statistiken för cancer och diabetes gått upp. Synen på kolesterol har  börjat ändras idag. Bland annat har det upptäckts att kolesterol faktiskt kan skydda vid mögelgifter i fuktskadade hus och de inflammationer i kroppen som skapas då.  Forskarna har börjat återgå till teorin att hjärtsjukdomar inte beror på kolesterol i kosten utan på toxiner i artärerna.

I boken om stenåldersmat anser man liksom andra gör idag att socker, mjölk och mjöl är "de vita gifterna". Socker ansågs också förr skadligt eftersom det gav upphov till "tandtroll", men om man skulle göra en prognos för framtiden som bygger på hur värdeskalan för livsmedels nytta och onytta tidigare svängt, kommer förmodligen de vita gifterna att bli "den vita hälsokällan" eller liknande om några decennier. En modern "stenåldersmänniska" idag kan lätt bli stressad av alla motsägande kostråd, men själv följer jag Sanna Ehdins IFD-lista som jag hittade i hennes Matbok för den självläkande människan, där plus är inflammationsdämpande och minus är mer eller mindre inflammationsskapande livsmedel, och där man t ex kan se en stor skillnad mellan odlad lax (- 180) och vild lax (+ 493). Bra värden har också t ex raps- och olivolja (+ 466), torskleverolja (+1 028), lök (+250), medan t ex russin (-789) och palmkärneolja (-620) är mindre lämpliga ur IFD-perspektiv. Där kan man också jämföra sötpotatis (som inte hör till potatissläktet) med vanlig potatis, där ett kokt sötpotatis har +210 medan ett kokt vanligt potatis ligger på -258 enligt IFD-värde. Vanlig potatis hör till nattskuggeväxterna (innehåll av solanin) som jag heller inte tål, men det är en annan historia.

Bl a om en medicinsk kidnappning och en ful-matta

Jag minns från förr en person som arbetade vid vad man då kallade "ålderdomshemmet", och som berättade att det inte var ovanligt att människor som haft ett "slaganfall" (stroke) kunde bli ytterst ömtåliga i huden och inte tålde en vanlig dusch och knappt att man rörde vid dem. Hon benämnde det sensorisk hyperreaktivitet, och det var inte alltid enbart huden som drabbades utan det kunde beröra allt från slemhinnor och muskler till humöret. Idag när det talas om sensorisk hyperreaktivitet (SHR) menar man däremot en överkänslighet i ögon och luftvägar som även brukar omfatta så kallad doftöverkänslighet. På sjukvårdsupplysningens hemsida skriver man: "Vid doftöverkänslighet får du besvär som hosta, snuva, rinnande ögon av exempelvis cigarettrök, avgaser, blommor och parfymer". Man skriver också att det "är inte farligt", men dessvärre jämställer man på samma sida MCS (multipel kemisk känslighet) med SHR och doftöverkänslighet. Detta trots att symtomen vid MCS i likhet med elöverkänslighet kan vara så allvarliga för åtskilliga att "deras ljus tog slut" som en man berättar i en video där han introducerar William Rea, kirurgen som drabbades av MCS och elöverkänslighet. Men de återkom till livet efter behandling vid ett center för miljörelaterade sjukdomar som Rea (uttalas Rey) startade.
Det är synd att man med begreppet SHR har "kidnappat" MCS därför att det förminskar allvaret hos det senare funktionshindret, och man kan också tycka det är snudd på kriminellt att mena att kemikalieintolerans inte skulle vara farligt när man vet hur svårt drabbade många människor är idag. (Det är ju också helt ovetenskapligt att kalla MCS för doftöverkänslighet, när man inom forskningen på MCS i Sverige valt att benämna det kemikalieintolerans.)

Monica Kauppi skriver i boken Impotensmadrassen att omkring 35 miljoner nordamerikaner lider av kemikalieintolerans av olika grader. På 70-talet slänges heltäckningsmattorna ut, men idag anses (även från Astma- och allergiförbundets håll) att "det är ju inte mattan i sig som utan det som samlas i mattan som orsakar problem" (Ingalill Björn 2009). Men vid djurförsök drabbades mössen av akut förgiftning av att andas in ångor från mattprover. De utvecklade ett onormalt rörelsemönster, sprang runt buren, fick ryckningar, darrningar, förlamning i ett eller flera ben, konvulsioner eller hamnade i koma. En del mattor visade sig t o m dödliga för mössen. Monica Kauppi skriver att också människor kan få liknande symtom av mattor. Det fick den amerikanska familjen McIvers bittert erfara. Familjens lille son hade alltid varit ett friskt barn. Hans mamma berättar: "Plötsligt fick han en konstig, krampliknande reaktion. Övre delen av hans kropp blev spänd, hans armar började skaka och hans käke rörde sig på ett lustigt sätt." Läkare skrev ut mediciner, men kramperna fortsatte, ibland 40 eller 50 gånger om dagen. Pojkens farfar som var i byggbranschen, föreslog att det kunde bero på mattan. Mattillverkaren sade (precis som de brukar...): "Ingen har klagat. Vi har inte hört talas om liknande reaktioner." Det visade sig vara en lögn. Han kände mycket väl till den mattkontrovers som pågick i landet!
Familjen lät testa  sin matta, och "...mössen rullade runt och skakade precis som vår son gjorde. Vi blev förskräckta."

Av någon anledning jämställs kemikalieintolerans med allergi fast det inte är en allergi, och jag hänvisades av allergiläkare till en allergikonsulent trots att hon inte visste särskilt mycket om MCS. "Jag lär mig kanske av dig" sade hon och började räkna upp olika märken på luftrenare. Men det var inte det jag hade bett om, utan man hade hänvisat mig dit för att hon skulle kunna skriva ett intyg att jag behövde bidrag till dessa nödvändiga hjälpmedel om jag ska kunna börja arbeta igen. - Men jag är ju bara sjuksköterska, jag kan inte skriva dessa intyg i stället för en läkare! sade hon. Och tog sats för att på nytt börja räkna upp olika märken på luftrenare, men jag sade att jag kände redan till vilka luftrenare som finns, det var liksom inte det som var problemet. Det är ett exempel på den eviga rundgången mellan vårdinstanser och myndigheter där man fortfarande skjuter problemet med miljörelaterade sjukdomar framför sig och åt sidan. Ingen vill ta ansvar och bidra till varken anpassning av miljön till människa eller av människan till miljön i form av hjälpmedel fast problemet hela tiden växer inte minst i skolorna runt om i landet.

Apropå allergi, så tycker Monica Kauppi i boken att det är mysko att allergierna ökat så oerhört i vår tid med tanke på att djur och pollen har ju alltid funnits. Det måste bero på att något annat tillkommit - kan det vara något med alla kemikalier varav de flesta inte fanns i vår livsmiljö för hundra år sedan? Men det pustas och stönas från högre ort och menas att det skulle vara som att leta efter en nål i en höstack att hitta de kemikalier som gör oss värst sjuka. Men Kauppi misstror dessa bortförklaringar, hon tror att man redan vet, men förnekandet beror på något annat..... VBP, kanske? Fyller jag i för mig själv. Dvs Vinst, Bekvämlighet och Prestige?

När det gäller kemikalieintolerans är det ju otvivelaktigt ett funktionshinder, men kan man säga att det är en sjukdom i sig? Ovan nämnde William Rea säger att elöverkänslighet och MCS är toppen av ett isberg. " Om organismen av någon anledning inte kan fly kan reaktionen förträngas, maskeras. Den kan då istället för att uttryckas som överkänslighet angripa olika organ i kroppen som får allt svårare att fungera."
Jag är själv förvånad att min allergi anses vikande enligt test, men också över att jag faktiskt var mycket piggare så länge det rörde sig om allergi och kunde leva ett normalt liv med hjälp av allergimedicin. Efter några vistelser i mögelhus på flera arbetsplatser, men också mycket kemikalier t ex parfymer i miljön har bl a sköldkörtelfunktionen försämrats och det verkar tveksamt om jag någonsin kommer att kunna vara och arbeta i en så kallad normal miljö igen.