När jag var liten bodde vi, tills jag var 16 år, i ett gammalt flerfamiljshus som byggdes någon gång på 1800-talet. Det var gediget byggt, fast det "bara" var avsett som arbetarbostad i anslutning till järnbruket, med stora kök och kakelugnar i husets "finrum", men som bara eldades i när det blev riktigt kallt på vintern. Lägenheterna var omoderna med avsaknad av vatten och elektrisk spis, men vedspis gav en god inomhusvärme (och godare sockerkakor än i en elspisugn).
Det var sällsynt att någon var sjuk, annat än vanliga förkylningar och någon enstaka influensa. En del tyckte nog det var "knäppt" att bo så pass omodernt, och frågade varför vi inte valde en modern lägenhet i stan.
När vi sent omsider flyttade till en modern lägenhet, tyckte jag det var en konstig och "burkig" atmosfär, där man hela tiden hörde hur rören susade - sådant man inte märker när man väl vant sig. Men efter några år började jag bli smått allergisk. Det sägs att eldstäderna i gamla hus sörjer för en god luftväxling, medan undertrycket som är vanligt i moderna hus ger dålig inomhusluft och kan öka risken för mögel.
Kanske gjorde moderniteten det för bekvämt för människorna, som sedan ville att det skulle gå så lätt och snabbt som möjligt när det gällde det mesta. Även byggnadshantverket och livsmedelsproduktionen. "Det finns ingen hantverksheder längre", sade den gamla slöjdlärarinnan jag hyrde hos, när dörrkarmarna lutade åt alla håll så att dörrarna inte gick att stänga ordentligt när hantverkarna var klara och hade gått. På Wasa brödfabrik i närheten, åt man ibland i matsalen färdigförpackade smörgåsar direkt från automaten, med kryddad torr-ost mellan skivorna. En kvinna på arbetet satt troget på sin post, med ansiktet rött och uppsvullet av allergi. Jag frågade en gång varför hon inte slutade, men hon sade att det gick inte bara att sluta hursomhelst när man var fast anställd. ´Då jag började arbeta där fick man inte en fast anställning direkt med tanke på allergirisken, utan fick göra flera tester först. Min första test var godkänd, men efter ett halvår visade den positivt mot råg. Efter ytterligare ett halvår visade testen allergi både mot råg, björk och en del annat och man vägrade att förlänga mitt kontrakt.
Man har ofta hört sägas att rätt föda kan bota allt från allergier och kemikalieintolerans till MS och cancer. Då brukar det oftast vara grönsaker man menar. Idag kan frukt och grönsaker vara genmanipulerade och besprutade med en mängd gifter. Men kan man lita på att ekologiska produkter verkligen är ogiftiga även om man inte använt varken konstgödning eller bekämpningsmedel? Förra kvällen visades ett reportage på Aktuellt, där grönsaker såldes som ekologiska fast de odlats í en jord full av arsenik från ett glasbruk i närheten.
Än idag dröjer sig tillväxts- och framstegsoptimismen kvar, men kanske för att man inte riktigt vet vad man skulle ha för ideologi i stället. En sak som det inte behöver vara någon tvekan om är att naturen tar ut sin rätt efter ett tag, även om det syns dröja. En egendomlig synkronism är att när samhällsklimatet i början av 90-talet blev kyligare, började de gamla rovdjuren bland annat björn och varg dyka upp i skogarna i Sverige igen och har förökat sig i takt med det förhårdnade samhällsklimatet. Vilket för tankarna till tidigare sekler med ett strikt klassamhälle och bister fattigdom där vargarna ylade runt knutarna. Förmodligen är rovdjuren inplanterade, och det kan nog också sägas om "ny-ordningen" i Sverige där man på sina håll börjat säga "ni" istället för "du" precis som på den gamla, dåliga tiden.
På en promenad igår kväll, hejdades jag av en som egentligen är för slug för att kallas traktens byfåne, med en schäferliknande, raggig hund som jag av uppsynen att döma kunde svurit på var hans närmaste släkting om den inte varit just en hund. Mannen är känd för att "föra journal" över alla invånare i trakten och sägs veta mer om en än vad man själv vet. Han började fråga ut mig vad jag jobbar med nuförtiden, och jag svarade förstås som det var, fast det är illa nog att kunna förklara SHR/MCS för ens de närmaste, eller myndigheterna för den delen. Har du pension, då? frågade han. Jag sade igen som det var, att det får man ju inte numera. "Men något måste det väl för FAN finnas som du kan göra", hojtade han. Han fångade precis vad de brukar säga, både inom vården och Försäkringskassa, där man lika exakt lyckas missa att det inte är göromål utan miljö det handlar om. Men som jag hade gjort min artighetsplikt mot honom, precis som man måste göra gentemot maffian på andra håll, vinkade jag adjö för att vandra vidare på min färd mot skogen. - Och jag som tänkte be dig passa min hund, ropade han. - Nja, jag är allergisk mot hundar! - Men detta är inte en hund, det är en varghybrid, ropade han. Det förklarade hundens utseende. - Jaha, det låter ju lovande, en annan gång kanske sade jag och skyndande mig iväg. - Vart ska du, kom tillbaka! ropade han, och hunden, förlåt varghybriden slog med svansen och glänste med baksluga ögon.
Men väl uppe i skogen var det kanske för tidigt att pusta ut. Någon eller något grymtade nere vid bäcken.
En vän fotograferade en vildsvinsfamilj som promenerade över stora vägen inte särskilt långt härifrån. En vacker dag blir man kanske uppäten av en hungrig varg eller björn (vet inte riktigt vad vildsvin lever på?), men det kanske inte är mer än rätt, eftersom vi människor har trott oss kunna glida omkring på någon slags räkmacka ovanför naturen och tagit oss otillbörliga friheter mot densamma under en lång epok nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar