Lokalt skvaller från MCS-fronten

Det råder väl egentligen sekretess inom det här området, men om man skvallrar om sig själv kan väl ingen klaga?  AF:s Rehab skrev: "Dina aktivitetsbegränsningar avser även de grundläggande förutsättningarna för lönearbete; d v s att kunna ta sig till ett arbete och vistas i en lokal utanför hemmet, samt att kunna träffa och vara tillsammans med andra människor. Då det i dagsläget inte bedöms finnas någon möjlighet att eliminera, kompensera för eller anpassa till de hinder som du upplever i förhållande till ett arbete, gör undertecknad bedömningen att du i dagsläget inte står till arbetsmarknadens förfogande."
Och eftersom Försäkringskassan säger, fritt översatt till vardagsspråk, att jag inte ska inbilla mig att jag får någon sjukpenning eftersom läkarintygen inte kommer att vara tillräckliga någonsin vad han än skriver, blev jag beviljad så kallat försörjningsstöd för att överleva denna månad. Kontaktpersonen var väldigt trevlig, och eftersom man sällan kan träffa folk när allihop nu för tiden är parfymerade från hjässan till fotabjället, så blev jag kvar alldeles för länge och pratade alldeles för mycket. I lokalen hade etsat sig fast både parfymer och lukt av snus, och efter 40 minuter var det slut på talförmågan för min del och kunde bara kraxa hest.
Hon berättade att hon jobbat i 30 år med människor och även kunde mycket om olika sjukdomar. Jag sade "jösses, är du så gammal. Trodde nästan du var ny, för du såg så pass ung ut". Å andra sidan är inte synen den bästa, så nuförtiden verkar nästan alla märkvärdigt fräscha, eftersom jag knappt ser rynkor och andra skavanker. En fördel när man ser sig själv i spegeln också. Inget behov av ansiktslyft eller plastikoperationer här inte! (Fick en blödning i näthinnan vid en svår exponering av parfym och tobaksrök för knappt ett år sedan med sämre syn som följd - kemikalier är definitivt farligt.)
Men hon talade också om att hon arbetat som farmaceut, och där ringde genast en liten varningsklocka. Och precis som jag befarade började hon förklara att många patienter med sjukdomar som t ex Parkinson eller astma mådde mycket bättre av behandling med psykofarmaka. Hon menade att det måste vara tröttsamt att vara på sin vakt mot kemikalier, och att dessa mediciner skulle kunna hjälpa mig att slappna av.   Jag höll upp båda händerna: - Stopp och belägg! Äta ännu mer kemikalier mot kemikalier? Jag frågade också om hon visste något om SHR/MCS, men det visste hon inte. Luften höll på att ta slut i rummet, men jag måste ta ned andningsmasken och försöka förklara vad miljösjukdom innebär.
Bara en sådan sak att jag på eget bevåg slutade med den kolesterolmedicin jag fick utskriven, gjorde att jag mådde mycket bättre. Jag slutade förstås då också med produkter som innehåller transfetter, slutade använda vitt socker och började använda ekologisk kokos- och olivolja samt äkta smör istället för margariner fulla av kemikalier. Efter ett halvår var mina kolesterolvärden normala, och är det fortfarande drygt ett år senare. Så fler mediciner - nej tack! Och alldeles särskilt inte droger som "får en att slappna av" och inte känna om det är för mycket kemikalier i den omedelbara närheten. Det betraktar jag som ett utdraget mordförsök - att stänga av radarn och inte kunna  försvara sin kropp mot toxinerna den inte klarar.

Så här vid första besöket hade jag inte vågat ta med någon skriftlig information om MCS, med kalabaliken i hönshuset i åtanke, när jag sist skickade information om MCS till arbetsplatsen.  Vilket var en het potatis man skyndade sig att skicka vidare till AF:s handläggare, och som sedan ledde till kritik i tre nedstigande led; från AME, från AF och från Försäkringskassan.

Ett av de stora problemen med MCS är att man riskerar att remitteras till och utsättas för människor som aldrig ens har hört talas om MCS, men ändå skriver ut mediciner eller åtgärder som om de visste vad de gjorde. Miljösjukdom går inte att jämföra med andra sjukdomar eftersom den till största delen sitter i miljön, och så länge miljön inte åtgärdas är alla andra åtgärder bara en dimridå som döljer smitthärden. Sedan kan man tänka sig att patienter med olika sjukdomar som t ex Parkinson och Astma skulle må bättre av att skippa överflödiga kemikalier i sina hem, hygienprodukter och livsmedel, än att äta ännu mer mediciner.
Det verkar finnas ett skriande behov av information till institutionerna, som lever kvar i samma föreställningar som på den tiden man levde med ett minimum av kemikalier omkring sig jämfört med
nutidens massiva kemikaliebombningar från alla fronter.

Kanske kan man smått höra läkemedelsföretagen börja gnugga händerna i bakgrunden. När de får nys om MCS på allvar, finns det en överhängande risk att de vädrar guld och drar igång en kampanj utan like för att sjukvården ska skriva ut psykofarmaka mot allt som påminner om miljösjukdom. Vilket kommer att vara en katastrof både för miljö och människor. Och vem vågar lägga fingrarna emellan när problem kan sopas under mattan, och göra de mäktiga ännu rikare?     

En vacker dag blir man uppäten

När jag var liten bodde vi, tills jag var 16 år, i ett gammalt flerfamiljshus som byggdes någon gång på 1800-talet. Det var gediget byggt, fast det "bara" var avsett som arbetarbostad i anslutning till järnbruket, med stora kök och kakelugnar i husets "finrum", men som bara eldades i när det blev riktigt kallt på vintern. Lägenheterna var omoderna med avsaknad av vatten och elektrisk spis, men vedspis gav en god inomhusvärme (och godare sockerkakor än i en elspisugn).
Det var sällsynt att någon var sjuk, annat än vanliga förkylningar och någon enstaka influensa. En del tyckte nog det var "knäppt" att bo så pass omodernt, och frågade varför vi inte valde en modern lägenhet i stan.
När vi sent omsider flyttade till en modern lägenhet, tyckte jag det var en konstig och "burkig" atmosfär, där man hela tiden hörde hur rören susade - sådant man inte märker när man väl vant sig. Men efter några år började jag bli smått allergisk. Det sägs att eldstäderna i gamla hus sörjer för en god luftväxling, medan undertrycket som är vanligt i moderna hus ger dålig inomhusluft och kan öka risken för mögel.

Kanske gjorde moderniteten det för bekvämt för människorna, som sedan ville att det skulle gå så lätt och snabbt som möjligt när det gällde det mesta. Även byggnadshantverket och livsmedelsproduktionen. "Det finns ingen hantverksheder längre", sade den gamla slöjdlärarinnan jag hyrde hos, när dörrkarmarna lutade åt alla håll så att dörrarna inte gick att stänga ordentligt när hantverkarna var klara och hade gått. På Wasa brödfabrik i närheten, åt man ibland i matsalen färdigförpackade smörgåsar direkt från automaten, med kryddad torr-ost mellan skivorna. En kvinna på arbetet satt troget på sin post, med ansiktet rött och uppsvullet av allergi. Jag frågade en gång varför hon inte slutade, men hon sade att det gick inte bara att sluta hursomhelst när man var fast anställd. ´Då jag började arbeta där fick man inte en fast anställning direkt med tanke på allergirisken, utan fick göra flera tester först. Min första test var godkänd, men efter ett halvår visade den positivt mot råg. Efter ytterligare ett halvår visade testen allergi både mot råg, björk och en del annat och man vägrade att förlänga mitt kontrakt.

Man har ofta hört sägas att rätt föda kan bota allt från allergier och kemikalieintolerans till MS och cancer. Då brukar det oftast vara grönsaker man menar. Idag kan frukt och grönsaker vara genmanipulerade och besprutade med en mängd gifter. Men kan man lita på att ekologiska produkter verkligen är ogiftiga även om man inte använt varken konstgödning eller bekämpningsmedel? Förra kvällen visades ett reportage på Aktuellt, där grönsaker såldes som ekologiska fast de odlats í en jord full av arsenik från ett glasbruk i närheten.

Än idag dröjer sig tillväxts- och framstegsoptimismen kvar, men kanske för att man inte riktigt vet  vad man skulle ha för ideologi i stället. En sak som det inte behöver vara någon tvekan om är att naturen tar ut sin rätt efter ett tag, även om det syns dröja. En egendomlig synkronism är att när samhällsklimatet i början av 90-talet blev kyligare, började de gamla rovdjuren bland annat björn och varg dyka upp i skogarna i Sverige igen och har förökat sig i takt med det förhårdnade samhällsklimatet. Vilket för tankarna till tidigare sekler med ett strikt klassamhälle och bister fattigdom där vargarna ylade runt knutarna. Förmodligen är rovdjuren inplanterade, och det kan nog också sägas om "ny-ordningen" i Sverige där man på sina håll börjat säga "ni" istället för "du" precis som på den gamla, dåliga tiden.

På en promenad igår kväll, hejdades jag av en som egentligen är för slug för att kallas traktens byfåne, med en schäferliknande, raggig hund som jag av uppsynen att döma kunde svurit på var hans närmaste släkting om den inte varit just en hund. Mannen är känd för att "föra journal" över alla invånare i trakten och sägs veta mer om en än vad man själv vet. Han började fråga ut mig vad jag jobbar med nuförtiden, och jag svarade förstås som det var, fast det är illa nog att kunna förklara SHR/MCS för ens de närmaste, eller myndigheterna för den delen. Har du pension, då? frågade han. Jag sade igen som det var, att det får man ju inte numera. "Men något måste det väl för FAN finnas som du kan göra", hojtade han. Han fångade precis vad de brukar säga, både inom vården och Försäkringskassa, där man lika exakt lyckas missa att det inte är göromål utan miljö det handlar om. Men som jag hade gjort min artighetsplikt mot honom, precis som man måste göra gentemot maffian på andra håll, vinkade jag adjö för att vandra vidare på min färd mot skogen. - Och jag som tänkte be dig passa min hund, ropade han. - Nja, jag är allergisk mot hundar! - Men detta är inte en hund, det är en varghybrid, ropade han. Det förklarade hundens utseende. - Jaha, det låter ju lovande, en annan gång kanske sade jag och skyndande mig iväg. - Vart ska du, kom tillbaka! ropade han, och hunden, förlåt varghybriden slog med svansen och glänste med baksluga ögon.
Men väl uppe i skogen var det kanske för tidigt att pusta ut. Någon eller något grymtade nere vid bäcken.
En vän fotograferade en vildsvinsfamilj som promenerade över stora vägen inte särskilt långt härifrån. En vacker dag blir man kanske uppäten av en hungrig varg eller björn (vet inte riktigt vad vildsvin lever på?), men det kanske inte är mer än rätt, eftersom vi människor har trott oss kunna glida omkring på någon slags räkmacka ovanför naturen och tagit oss otillbörliga friheter mot densamma under en lång epok nu.

De sovande myndigheterna

Boken "Det sovande folket" handlade om hur vanligt folk behöver ta mer ansvar, sluta att vara sjuka, lata och jobba på (helst tills de stupar på sin post). Författaren visste dock ingenting om miljösjukdom, som i och för sig måste ha varit ännu mer okänd på 90-talet när boken skrevs men som fortfarande är sopad under mattan hos myndigheterna idag, när ändå så pass många är drabbade. När man blir sjuk av mycket små mängder kemikalier som andra inte märker av, fungerar varken "vilja" eller "uppryckning" utan man blir tvärtom ännu sjukare om man trotsar kroppens försvarsinstinkter att undvika dem.
Att påverka samhällsmiljön när det gäller t ex arbetsplatser och allmänna kommunikationer anses inte nödvändigt. Försäkringskassan säger glatt att på normalt förekommande arbetsplatser inte används så mycket kemikalier att man blir sjuk, och det hursomhelst skulle gå bra OM man anpassade en arbetsplats efter min kemikalieintolerans. Men Arbetsförmedlingens Rehab gör bedömningen att jag i dagsläget inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eftersom det faktiskt används så mycket parfymer och andra kemikalier både i lokaler, bland arbetskamrater och kollektiva färdmedel. Kommunen säger gällande försörjningsstöd att det inte är tänkt att man ska försörja sig den vägen, och man har heller inte rätt till något bidrag till alla hjälpmedel man är beroende av, t ex luftrenare och filter, utan representant sade: "Så  här kan det ju inte fortsätta. Vi får hitta på något så  du mår bättre". Men att "hitta på" ännu mer lär knappast hjälpa.
Man kan nog lugnt dra slutsatsen att myndigheterna idag är "det sovande folket" när det gäller miljösjukdom och kemikalieintolerans.

En självkritik......så gott den gick.....

För att inte framstå som en självgod pösmunk, eller rentav något slags sociopat som skyller överhuvudtaget allt på andra och på samhället när det gäller SHR/MCS, kan det vara en god idé med lite självrannsakan. Då är man ju i gott sällskap med t ex självaste Dante, vars "Divina Commedia" (Den gudomliga komedin) måste vara en av de första i genren, om än i en symbolisk form och på vers. Den skrev han under högmedeltiden, och lär ha varit klar år 1320. Han blev ledd av Vergilius (diktare från den romerska antiken som också på sätt och vis gjort en resa genom sitt samvete)  genom Helvetet och Skärseldsberget, men eftersom Vergilius var hedning måste han lämna över guidningen till Beatrice när man närmade sig Paradiset. Den börjar:

"Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen"

Vår svenske skald Esaias Tegnér var en av dem som fortsatte på temat i dikten "Mjältsjukan" (ett ålderdomligt ord för svårmod) fem hundra år senare. "Jag stod på höjden av min levnads branter där vattendragen delar sig......". Och andra versen börjar så här: "Då steg en mjältsjuk svartalf opp......."

Redan där känner man igen sig. Det brukar stiga upp en hel del "svartalfer" även här i trakten, och de sprider kvalmiga cigarettrök- och sköljmedelsdunster omkring sig så det skulle finnas stoff till ett helt opus.
Men skämt åsido och för att återvända till utgångspunkten: hur jag än vänder och vrider på saken, kan jag inte se att jag borde eller kunde ha förhållit mig till sakernas tillstånd på annat sätt än jag faktiskt gjorde, när det gäller både MCS eller det mesta annat. Jag har inte rökt, och summa summarum skött min hälsa ganska bra.
Martinus (kosmolog) var inte en vän av snabba lösningar. Han var inte helt förtjust i healing t ex, därför att man enligt hans mening då sköt upp krämporna som man faktiskt var avsedd för, till sina kommande reinkarnationer. Då kan jag inte låta bli att tänka; jösses, vad många människor som troligen kommer att få problem med parfymer i sina nästa reinkarnationer!
Kanske har jag valt fel yrken och arbetsplatser, men som läget faktiskt såg ut både förr och fortfarande gör idag, fanns inga alternativ. Många är de som fått sluta sina jobb, vare sig de har varit verksamma som sjuksköterskor, lärare, affärsbiträden och så vidare eller vare sig de varit hög-  eller lågutbildade. Till och med de jag känner till som försökt arbeta hemifrån blev tvungna att sluta, tack vare att ytterst få material är tillräckligt luktfria för oss.
Jag åkte bil med en person från "Positiva klubben" för inte så länge sedan.  Det är ovanligt att man bibehållit en så aggressivt positiv inställning till livet i hans ålder, men han berättade att han arbetat på arbetsförmedling. Han menade att "det är bara att ringa till Röda korset och säga: HEJ, jag kan dra in MASSOR av pengar till er genom att ringa runt hela dagarna och tigga pengar av företag och andra". Och då har jag ju vips ett allergi-anpassat jobb i mitt eget hem och kan ringa hela dagarna. Jag berättade att problemet är svårighet att prata särskilt länge i telefon eftersom jag oftast är hes och tappar rösten fort och faktiskt mår bästa av att ha munnen stängd på grund av överkänsliga slemhinnor i luftvägarna. Liksom jag tyvärr inte kan ha en massa teknisk apparatur för eventuellt andra arbeten hemma på grund av samma kemikalieöverkänslighet. Det här var förmodligen riktigt svårsmälta fakta för en person som bestämt sig för att ALLTING GÅR, och han började gäspa resten av vägen, kanske för att hjärnan behövde mer syre för en viss omstuvning.
En positiv knorr på historien: så här i tiden mellan pollen och mögel är det möjligt med friska kvällspromenader i skogen. Ganska sent på kvällen är det inte så stor risk att stöta på människor som sprider cigarettrök och parfymerade molekyler i skogen, och igår kväll var ovanligt frisk luft, med snudd på fullmåne som steg upp ovanför grantopparna.  Förr gick jag gärna djupt in i skogen och var borta flera timmar, något som känns för riskabelt idag när både allergi- och MCS-reaktioner kan slå ut kroppen. Å andra sidan skulle jag kanske ändå inte våga mig så djupt in i skogarna, som numera är befolkade (så att säga) med både björnar och vargar. Det är inte ovanligt att björnar kliver fram i någons trädgård och skakar äppelträden för lite efterrätt eller för att skrämma upp någon bandhund vid sin koja. En lokalpolitiker blev överfallen av en björn alldeles utanför sitt fritidshus vid norska gränsen för en del år sedan, och björnen släpade honom till en plätt med mossa att täcka över kroppen med för att han skulle blir riktigt mör. Minns i skrivande stund inte riktigt hur det hela avlöpte, men har för mig att mannen klarade sig mirakulöst på något sätt.
Vare sig eskorterad av björn eller inte, märker man även om man så skulle blunda, att man närmar sig civiliserade trakter då kvalmiga sköljmedelsdunster "stiger opp" och når näsa och lungor fast inte en människa finns inom synhåll.

En civilisationskritik

Ädla försvarare av en god uppfostran propagerar för att ta skeden i vacker hand, vända andra kinden till och så vidare - sympatiska råd ifråga om oundvikliga saker som åldrande och död med mera, men som knappast kan vara aktuella när det gäller förgiftningen av både jordklotet och vår egen närmiljö. I bibeln (läs bibeln! brukade min gamle litteraturlärare säga, om inte annat så för allmänbildningens skull. Där finns allt!) står också att det finns en tid för krig, och en tid för fred. Visserligen skulle det vara bekvämast att vända andra kinden till, men det skulle i det här fallet knappast innebära fred, utan i stället krig eftersom det inte bara gäller oss själva utan barnen, djuren och livet i samhället överhuvudtaget. Inte så att man behöver återgå till stenåldern, utan skapa regler mot i onödan toxiska vardagsprodukter, mot rökning och parfym i bostads- och arbetsmiljö som ställer för övrigt friska människor utanför - vilket borde innebära en ren förlustaffär för samhället.
Enligt gammal, god uppfostran innebär det att vara vuxen att även acceptera ett visst mått av orättvisor och inkonsekvenser, men det kan knappast innebära att stillatigande låta sig förgiftas av toxiner som inte borde finnas i vår närmaste miljö.

Man önskar gärna att Astma- och Allergiförbundet som ändå är en stor organisation med statsbidrag skulle synas och höras mer i samhället idag, t ex i frågan om hur apoteken har blivit stinkande parfymhärdar efter privatiseringen. Att bra mediciner tagits bort från högkostnadsskyddet får man däremot skylla på Socialstyrelsen, och att andra bara försvunnit från marknaden är förmodligen läkemedelsimperiernas ansvar. Kanske har organisationen helt enkelt blivit en för stor snöboll som till sist blivit liggande? Jag skrev till den lokala föreningen efter att den svårare formen av kemikalieintolerans utvecklats, och frågade efter någon form av text man skulle kunna sätta upp där man bor för eventuell hänsyn, men fick inget svar. Senare skickade jag in ett par motioner till förbundets kongress med till exempel förslag om fler allergivänliga bostäder. Eftersom jag även ett par gånger tidigare försökt kontakta den lokala avdelningen men det tyckts stendött där, började jag misstänka att den kanske lagts ned. Beslöt att fråga en sista gång, då jag var lite orolig ifall mina förslag till kongressen gått upp i rök om föreningen upphört. Jag fick då småningom svar, den här gången från själva förbundet med aningens avsnoppande ton som löd: "Vi har tagit emot ett förslag från dig, hoppas du är nöjd nu, då!"  Visserligen lämnade jag in fler än ett förslag, men jag var mycket nöjd bara över att ha fått svar och glad över att åtminstone ett förslag kommit fram så jag vågade inte ens fråga vart de andra tog vägen (som jag tar för givet också kom fram, det var förhoppningsvis vara en ordvändning). Men förstod att kriget mot gifterna måste utkämpas på en annan nivå i samhället, där ännu inte den goda viljan stelnat i formerna. Men ytterst är det förstås regeringens ansvar. Ingen kan längre skylla på att man inte vet vilka de mest reaktionsframkallande kemikalierna är. Kunskapsbanken är enorm, men var finns viljan att bruka den idag?

Att andas eller inte andas - det är frågan

Som "fallande mellan stolarna" i det sociala skyddsnätet (men på sitt sätt "arbetsgivare" åt diverse stats- och kommunanställda inom administrationen som ju faktiskt för sitt uppehälle är beroende att vi finns) blev jag erbjuden att  träffa ännu en i raden av "hak-kliare" som man brukar säga här på orten. Denna gången var det Arbetsförmedlingens Rehab, och ingenting mindre än en arbetspsykolog som skulle kostas på för en bedömning som handläggaren hoppades skulle leda mig på andra vägar än att inbilla mig en "allergianpassad" arbetsplats hos Sveriges största arbetsgivare idag, Fas 3.

Jag måste medge att jag var tveksam inför mötet, efter att ha hört hur populärt det är att SHR/MCS, men också många andra svårförklarliga symtom och sjukdomar blir förklarade med att "de bara sitter i huvudet" av arroganta och okunniga läkare och andra. Men som en seriös och utbildad yrkespsykolog, förmodligen också med lång erfarenhet, insåg hon ganska snart att den kemikalieintolerans inför både naturliga och syntetiska ämnen som jag besitter rimligen inte borde leda till att jag ska "bevisa" detta med att stå och måla och slipa till jag tuppar av, som min dåvarande handläggare vid Försäkringskassan föreslog.

Hon menade att det torde vara direkt omöjligt för mig att både vistas på en så kallad normal arbetsplats och även ta mig dit med kollektiva färdmedel, eftersom verkligheten idag består av en kollossal mängd kemikalier och parfymer, men där också normala saker som damm, gräs, blommor  blivit faktorer i det osynliga kriget där immunsystemet och "kemiska sinnet" sagt nej.
Men tyvärr hjälper ju inga intyganden i världen, när Socialstyrelsens riktlinjer är att inte sjukskriva vid allergi eller kemikalieintolerans. Läkarintygen kommer aldrig att bli "tillräckliga" av den anledningen.  Några riktlinjer för en parfymfri arbetsmiljö eller kollektivtrafik har samma styrelse tyvärr inte gett som en konsekvens därav. Ej heller någon rätt till hjälpmedel för att kunna andas, t ex luftrenare och andningsmask. Kommuners försörjningsstöd omfattar heller inte rätten att kunna andas, även med läkarintyg på detta behov, utan man hänvisar till det giriga Landstinget som numera passar på att ta betalt för minsta sak eller livstecken, som t ex skickade en faktura på 100:- för "telefonkonsultation" när jag bad om svaren på en provtagning. (Bestrid sådana fakturor - svar på prover ska inte debiteras extra!)
Sensmoralen av denna historia är att den riktiga yrkespsykologen inte kom med några "psykteorier" -  dessa är uppenbarligen ett bluffkort att spela ut för de oseriösa i frågan. Samt att kunna få andas eller inte andas - det är frågan!

Ingen bok idag, tack. (Och ingen Toblerone.)

Råkade se hos Konsum att Mikael Romeros bok "Tobleroneaffären" som kom ut förra hösten nu finns i pocket. Romero var Mona Sahlins pressekreterare under den så kallade Tobleroneaffären fem år före milleniumskiftet. Boken har undertiteln "Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister". Den fick visserligen skiftande recensioner, men verkade spännande av omslagstexten att döma och jag skulle faktiskt gärna köpa och läsa pocketboken. Problemet är att nuförtiden blir jag alltid mer eller mindre sjuk av böcker, av dunsterna både från trycksvärtan och papperet så hur lockande bokomslaget än var, så var motviljan ännu större.
Med tanke på att en bok måste ligga på "avgiftning" en längre tid på balkongen eller ännu hellre inomhus hemma hos någon som inte lider av hyperreaktivitet eller MCS, eller också läsas i korta omgångar med en mask på (i vissa fall även handskar) är det inte konstigt att det inte blir så många böcker köpta nuförtiden.
Bakgrunden till boken är att dåvarande vice statsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för privata affärer (inte med avsikt utan av slarv) på sammanlagt runt femtio tusen kronor, däribland två Toblerone-choklad till lycka för alla häcklare. Man kan ibland ännu idag höra ordet "Toblerone" sägas på det viset av några eftersläntrare. Att en manlig partikamrat hade "representerat" på en porrklubb några år innan och  Tillväxtverket i senare tider druckit en massa champagne för skattebetalarnas pengar glömdes däremot snabbt bort. (Målet mot Sahlin lades senare ner.)
Man får det skrämmande intrycket att politiker, mediamänniskor och makthavare bara består av barn i sandlådan, endast större och klädda som vuxna. Inte minst med tanken på att nuvarande statsministerns bok "Det sovande folket" som skrevs på 90-talet, som nu har gjort till pjäs och man från partiets sida försöker sminka upp de pinsamma detaljerna och försöka framhäva dem som något positivt när de blivit aktuella i samband med pjäsen. Vad som kallades för "lättja" i boken stavades ju också om till "utanförskap" på 2000-talet. Inte ens våra "landsfäder" vill stå för vad de representerar, utan trixar och har sig.
Är orsaken till att det aldrig blivit fred på jorden att vuxna i själva verket aldrig blir vuxna, utan fortfarande inte är något annat än barn som slåss i sandlådan - fast med andra attiraljer? Den största skillnaden är att man lärt sig att uppföra sig, eller föra sig i sociala sammanhang? En journalist blev en gång inbjuden till ett evenemang tillsammans med de anställda inom kommunens administration någonstans i Sverige. Hon blev förskräckt, för hon hade aldrig förr sett några uppföra sig så illa. Det knuffades i kön och slängdes sura blickar och förintande kommentarer omkring sig.  De var som barn ibland kan bli efteråt när de "uppfört sig väl" för länge vid ett besök borta. Kanske hade de sagt ja och amen till chefen när de i själva verket borde ha protesterat, och kanske hade några leenden klistrats fast för hårt till kollegor eller klienter när de i själva verket hade velat be dem flyga och fara.
Kanske hade vi fått vår första kvinnliga statsminister om det inte hade varit så roligt att säga "Toblerone"?

Gift är gift om även i färgglada (plast)flaskor

Det sägs att när Romerska riket gick under, märktes det knappt bland gemene man därför att det gick så pass långsamt att man vande sig vid de gradvisa försämringarna och såg det som normalt. Kan inte låta bli att jämföra med vårt kemikaliesamhälle som inte bara gradvis utan faktiskt snabbt har tillvant människor att tro saker som att man inte kan sköta sig hygien utan parfymerade produkter.
I min barn- och ungdom var Astma- och Allergiförbundet en sorts maktfaktor som t ex kunde citeras av hyresvärdar när det gällde att inte använda parfymerade produkter i den gemensamma tvättstugan.  I dag kan man istället bli ombedd att flytta om man påpekar problemet med parfymerade tvätt- och sköljmedel, och man får inte ens sätta upp en diskret affisch i tvättstugan från samma förbund i min bostadsrättsförening. En äldre boende satte upp en lapp med vädjan att inte röka i hissen, men den revs ned av en svärande vaktmästare.
När jag var liten reagerade min omgivning nästan jämt om någon svepte förbi med en stark parfymlukt, och det brukade inte undgås kommentarer. En del tyckte att det luktade gott, men var onödigt till vardags. Andra menade att det kunde inte vara hälsosamt att hälla på sig sådant. Idag när gifterna har mångfaldigats och de syntetiska parfymerna blivit så billiga att de används i så gott som alla vardagsprodukter, främst för att locka köpare, hör man sällan några kommentarer i den vägen. På TV-reklamen visas en familj som får vardagen upplivad av dofterna som väller upp ur en sköljmedelsflaska i glada färgbubblor. Att barnen kanske har skolkamrater som blir sjuka och måste stanna hemma eller får sämre betyg på proven på grund av deras stinkande kläder nämns det förstås inget om. (Det skulle ju annars ha varit en välgärning nu inför skolstarten.)
Som en flock kreatur eller kanske hellre zombier styrda av reklam och gruppvärderingar tågar vuxna iväg till tunnelbana och andra kollektiva färdmedel, och barn och ungdomar i massor på väg till skolan inom en vecka, draperade i hormon- och nervsystemsförstörande, allergi- och cancerframkallande parfymer och andra kemikalier i sina kläder, deodoranter och hårvårdsprodukter med mera. Som gör att många andra går miste om saker som lön, i vissa fall betyg, socialt umgänge och annat som hade varit självklart tiden innan "giftrevolutionen". Vem griper in och informerar, och vem ska erbjuda alternativ?

De lyckligt lottade

Folk i allmänhet verkar inte vara medvetna om riskerna med varken kemikalier eller trådlösa nätverk. När jag berättade för en bekant att jag inte längre kan använda mobiltelefon som förut, utan bara korta stunder med hjälp av "handsfree", svarade hon att "det kan väl inte vara farligt när det inte finns någon sladd som går till ett el-uttag"?
Tänker på alla ungdomar som går omkring med en mobiltelefon klistrad vid örat mest hela tiden, och till och med sover med den bredvid kudden.
Man kan inte vänta sig att staten vars ekonomi styrs av näringslivet, däribland mobilindustrin, ska gå ut och varna förrän det är för sent för många vars hälsa har blivit oåterkalleligt skadad.

Ska man se sig som lyckligt lottad över att vara en av dem som har symtom som gör att man drar sig undan i tid, eftersom det i längden handlar om hjärntumörer och annan cancer, fosterskador, autism och alltfler självmord? Samhället klarar inte att erbjuda ett skydd mot varken strålningen eller de sjukdomsframkallande kemikalierna i miljön. Vad händer på sikt med alla "lyckade" individer som inte har några symtom och fortsätter marchera i lämmeltåget?

PS. E-mail till Miljö- och energidepartemetet ifall någon vill skriva om t ex trådlöst i skolorna: m.registrator@regeringskansliet.se

Det spökar hos makten

Jag har inga fördomar mot spöken (bara de är trevliga och sköter sig...), men hittills har det så kallade rationella tänkandet hos läkare, makthavare och myndigheter arbetat med uteslutande fakta som kan bevisas. Om man t ex som jag har kemikalieintolerans och inte kan vistas på arbetsplatser som vägrar gå över till parfymfritt, så måste jag bevisa och återigen bevisa med utlåtanden från allergikonsulent och läkarintyg (har snart en hel byrålåda full med läkarintyg beträffande detta), men tyvärr räcker det ändå inte långt eftersom man inte har utvecklat några tveklösa tester gällande kemikalieöverkänslighet.
I stället för att satsa på utvecklingen av bevismetoder, eller ännu hellre metoder att komma till rätta med miljösjukdom, börjar läkare ploppa upp som svampar ur jorden för att förklara svårtestade och svårförklarade sjukdomar som "funktionella" sjukdomar, dvs inga sjukdomar alls utan ett sorts "feltänkande" som kan botas med terapi. Och massor av psykofarmaka förstås. För vem kan märka av sin sjukdom, förlåt funktionella störning, ifall man är stenad av droger eller hög som ett hus?
I Sverige har överläkaren Mats Palmér sagt i intervjuer i pressen att hypotyreos 2 "inte finns", den är bara ett av alla dessa halmstrån som människor klamrar sig fast vid för att förklara sina symtom, precis som en del skyller på amalgamförgiftning. Detta säger han precis som om amalgam inte vore farligt alls. Varför har man i så fall slutat använda det i Sverige, och varför har många blivit friskare efter saneringen? En privatperson skrev ett ifrågasättande brev till Palmér, och fick ett svar där han inte verkade så säker på sin sak. Varför då gå ut med "spökförklarandet" av hypotyreos 2 och även amalgamförgiftning?
En annan exorcist är psykiatern Fink i Danmark som spökförklarat sjukdomar som redan fått fysisk diagnos, t ex whiplash och fibromyalgi samt många andra. Vanligtvis brukar inte läkare vilja bli avslöjade med att tro på spöken, men nu kommer de ut, den ena efter den andra, ur garderoben med sina spökteorier angående svårhanterliga sjukdomar. Spöken som naturligtvis ska berika de stora läkemedelsföretagen som redan tornar upp sig och kastar sin skugga över en stor del av befolkningen, men ännu viktigare: rädda ansiktet åt stat och samhälle.
Men i motsats till andra exorcister klarar de inte att driva ut de onda andarna en gång för alla (då skulle det ju inte ge någon profit, gu´bevars), utan det måste till lite exorcism varje dag i tablettform eller annan lukrativ form. Vi får aldrig se de verkliga exorcisternas ansikten, dessa som blir rika på kuppen, för de vill gärna vara anonyma och inte kunna ställas till svars när spökutdrivningen allt som oftast inte fungerar eller slår fel.

Politik och häxprocesser...

Eftersom tecknen tyder på att vi får ett regeringsbyte vid nästa års val, kanske det går bra redan nu att
börja kritisera Socialdemokraterna och den nye statsministern Stefan Löfvén? Han besökte tidigare i somras Erlandergården i Ransäter, barndomshem till socialdemokratiske statsministern 1946 - 69, Tage Erlander. Den senare blev populär i de breda folklagren efter att ha berättat en rolig historia i Hylands hörna 1962. Har faktiskt ett svagt minne av det själv. Såg reprisen för inte så länge sedan, historien löd: En pastor var på fritiden medlem i en skytteförening. En söndag förmiddag stod han och övade i trädgården, när hans fru ropade: skynda på till kyrkan, så du inte missar gudstjänsten! Pastorn slängde i all hast på sig prästkappan utanpå pistolhölstret för att spara tid och gav sig av till kyrkan. Väl uppe i predikstolen råkade ett skott gå av mitt under predikan. Den var ju mycket pinsamt och pastorn försökte kränga av sig hölstret i smyg, men då reste sig en liten gubbe upp och ropade: Huk´ er ner i bänka´n, gôbber å käringer, för NU LADDER HAN ÔM!
En sådan liten sak kunde skapa en stark känsla av gemenskap mellan vanligt folk och politiker i folkhemmets dagar, en tid som idag känns naiv och oskyldig när man tittar tillbaka. Tänker också på att det är nog tur att de här strävsamma, och med dagens mått troskyldiga människorna inte lever i dagens hårda samhällsklimat som skulle ha raserat allt de trodde på och hade kämpat för.

Stefan Löfvén verkade vara av rätt material att följa i "landsfädrens" spår, ända tills en stor groda hoppade ur hans mun under ett TV-program där bland annat också förre miljöpartiledaren Birger Schlaug medverkade. Löfvén sade att han inte såg någon skillnad på höger- och vänsterpolitik när det gäller vinster inom vården......! Till och med Birger Schlaug tappade målföret, men sade senare en tänkvärd sak om att allt det här pratet om att skaffa fram fler jobb är ju ganska befängt. Det brukade ju på den gamla goda tiden handla om att kunna minska arbetstiden och öka fritiden, att SKAPA arbeten är ju en paradox för ett välfärdssamhälle

Är Stefan Löfvén en klon som till yttre attribut som tal och kunskaper stämmer med socialdemokratins grundvärderingar, men likt moderaterna som sade sig vara det nya arbetarpartiet, i själva verket representerar ett parti som är de nya moderaterna?Av de tecken man kan se beträffande ett regeringsbyte, är det inte mötet med makteliten i Bilderberggruppen som verkar vara något av en invigning för kommande statschefer, som jag främst syftar på, utan det faktum att nuvarande regering har backat välfärdssamhället in i väggen med Fas 3 som största arbetsgivare i landet, där medborgare tvingas arbeta utan lön och utan semester, och en nedmonterad sjukvård och socialförsäkring. För att rösta på mer av samma, skulle krävas att de röstberättigade skulle tas in på sjukhus för lobotomi, och efter vad jag har hört genomförs inte de ingreppen längre.
Men en sak som inte var trevlig på Socialdemokraternas tid var den överbeskyddande tendens staten hade, och som kunde bli riktig motbjudande. Under en epok av blomstrande ekonomi där övertaliga
läkare och chefer inom sjukvården riskerade att bli sysslolösa, kunde medborgare leva riktigt farligt. Folk skickades i skytteltrafik till psykiatrisk vård för samtalsterapi eller andra behandlingar, med många tragikomiska effekter. En äldre man togs in med många teorier och lärda pannor lagda i veck, och behölls i flera veckor (både vecken i pannorna och mannen) tills något ljushuvud fann ut att han hade vaxproppar i öronen. När dessa spolades, vísade sig patienten vara helt normal och svarade inte längre yxskaft när man sade god dag.
Men något decennium senare släpptes plötsligt alla mentalpatienter som man tidigare hade övervakat minutiöst, ut vind för våg. "Friskförklaringen" hade förstås ekonomiska motiveringar i grunden, men detta maskerades som brukligt med ideologi. "Frihet". "Ökad tolerans i samhället".
När det gällde omyndigförklarande av medborgare, kunde högerpartiernas motto att sköta sig själv och skita i andra kännas befriande, men idag har övervakning och kontroll tagits över av dessa partier. I dag när många sjukdomar och symtom framkallas av en allt sämre miljö, ligger ett allt desperatare förnekande av detsamma bakom frihetsberövanden som man börjat höra om varje dag nu. Från Sverige och Danmark, men också länder som  Italien och Australien, har jag på senaste tiden hört talas om människor som tvångsintagits och tvångsmedicinerats mot olika former av miljösjukdomar, däribland el- och kemikalieintolerans. En otäck utveckling där ett överdrivet kemikalie- och elberoende samhälle försöker behålla ansiktet genom att trycka ner invånare. Från Italien delade en person meddelandet från en australiensk vän som vädjade att man sprider kännedom om hur hon tvingades "avsvära sig" elöverkänslighet innan man tillät henne lämna sjukhuset, där man också tvingat på henne tunga droger. Det låter som rena 1600-talet när Galilei inför en kättardomstol tvingades avsvära sig "irrläror". Har den moderna utvecklingen nått sin kulmen och börjat vända tillbaka till häxprocessernas tid?

Samhället vill oss inte väl

Varje dag hör man från människor runt hela världen att de inte kan få någon hjälp eller arbetsplatsanpassning vs MCS. Från Danmark berättade en MCS-drabbad person som nekades såväl denna anpassning som sjukskrivning, att myndighetspersoner sade: "Det kan väl inte vara så illa så länge du inte dör av det". Från andra länder berättar MCS-drabbade att de rekommenderats arbeten där man välkomnar folk in till supermarkets och liknande. Att bara tänka sig hur den personen skulle må efter några minuter, eftersom de flesta kommer insvepta i stora moln av parfymer, rakvatten plus alla andra produkter, framkallar rysningar i sommarvärmen.
Jag tog nyss emot ett brev från Försäkringskassan där man säger att man överväger att avstå min ansökan om sjukpenning, "därför att mina symtom inte har förvärrats". Eftersom det är många, svåra fysiska symtom som räknas upp i mina läkarintyg, undrar jag då vad som räknas: att man ligger i koma, eller kanske ännu hellre i kylrummet på något bårhus? Man bad mig också att ringa och lämna "synpunkter" före ett visst datum, men när jag ringde idag svarade man att min handläggare gått på semester och inte kommer tillbaka förrän långt efter detta datum.
Eftersom min handläggare vid Arbetsförmedlingen länge tyckt att jag borde sluta söka arbete eftersom jag inte tål parfymer, samt uppmanat mig att söka sjukersättning, så sade jag vid ett telefonsamtal till honom tidigare i år, att jag nu skulle göra så. "Ja, om man inte vill arbeta, så", svarade han. För en tid sedan föreslog han ett möte med Arbetsförmedlingens rehabilitering, något som jag inte ens visste existerade eftersom jag frågat om sådan hjälp förut men nekats. "Ett intyg från dem kanske underlättar för dig att få sjukbidrag, för DET ÄR VÄL DET DU VILL". Jag svarade att det är inte det jag VILL, utan det jag måste eftersom de som bestämmer i arbetslivet har markerat att de inte vill att jag ska kunna arbeta, då de tydligt uttalat att de kommer att fortsätta använda parfymer och kemikalier som vanligt.
Jag erbjöds från Försäkringskassans sida ett möte IGEN, där jag skulle få reda på mina rättigheter IGEN. Vi hade redan ett sådant möte för inte så länge sedan, där min dåvarande handläggare vid FK uppmanade mig att "bevisa" kemikalieintolerans genom arbete med målning och slipning "så att man vid akuten kan se att du ramlar åt olika håll". Jag anmälde förstås detta till DO (diskrimineringsombudsmannen) och bad att få en ny handläggare. Några gånger har jag pratat i telefon med ett par handläggare som var både trevliga och verkade vettiga, och som höll med om att detta förfaringssätt var befängt. Men när jag nu fick en ny handläggare, verkar de ha gett mig en av den tidigare sorten igen. Om man hos läkare bara nämner saker som att få göra ett mastcellsprov blir det snudd på panik och kalla handen direkt. Några bevismetoder vill de inte höra talas om, däremot säger man både från läkares och FK:s håll att eftersom de inte har några bevis, utan bara "det jag själv säger" att gå efter, kan de inte bidra med hjälp av någon form. Låter det som om samhället vill oss väl?     

Kanariefåglarna ryter, men Finkarna skrattar (hela vägen till banken)

Jag får ett brev från Försäkringskassan där man skrivit: "...intyg visar inte på att dina besvär har försämrats sedan din sjukpenning drogs in senast". Mina besvär senast var tydligen inte tillräckligt svåra, fast de består av kronisk kemikalieintolerans med svåra fysiska symtom både från luftvägar, hud, leder och huvudet (svår yrsel, "hjärndimma", bokstavs- och sifferdyslexi vid och efter exponering, mycket nedsatt prestations- och arbetsförmåga), eftersom man har slemhinnor som reagerar på både allergener och gifter överallt i hela kroppen. Hur svåra tänker sig Försäkringskassan att symtomen ska vara, för att räknas; ska man ligga i koma?

Får höra av en dansk medborgare (fast numera har man visst tagit bort prefixet och det heter bara borgare i Danmark!) att fastän MCS sedan 2012 har en erkänd diagnoskod, så är det mycket svårt att få ett accepterande av och respekt för densamma, men också för t ex whiplashskador, fibromyalgi, skleros och många andra sjukdomar. Man har numera en psykiater som heter Per Fink, som verkar vara en riktig dårfink eller kanske snarare står på läkemedelsföretagens "payroll".  En smilfink då, eftersom han verkar lyckas med att förneka verkligheten för alla dessa människor som drabbats av ovanstående och buntar ihop dem under paraplyn "psykiska symtom", samt lyckats övertyga politiker, socialarbetare och läkare om detsamma. Det är klart att imperierna läkemedelsföretagen gnuggar händerna och betalar sina lakejer vad de är värda. Psykofarmaka-industrin idag måste vara motsvarigheten till guldgrävar-ruschen i Amerika på 1800-talet. Läste att även hundarna numera blivit stora konsumenter av psykofarmaka!
Det är frestande att citera Hamlet: "Något är ruttet i Danmark", men tyvärr gäller det även Sverige och förmodligen resten av världen.
Men frågan är om samhället kommer att tjäna något på detta, förutom den kortsiktiga lösningen att sopa problemen under mattan?
För det kvittar hur än psykiatriker och  handläggare på det ena eller andra stället vrider och vänder både orden och sig själva, så kvarstår faktum att många, många människor världen runt blir allvarligt sjuka av kemikalier. Bara en ren miljö kan få dem att fungera som kugge i samhällsmaskineriet igen; inga piller eller terapi i världen kan ersätta det sunda förnuftet. Det är också mycket möjligt att Finken själv och hans gelikar är förgiftade av t ex sitt rakvatten av resonemanget att döma?
Ingrid Franzon skrev boken "Kanariefåglarna ryter" om miljöhotet och hur vi kan tänkas övervinna det. Hoppas innerligt att vi slipper boken "Finkarna skrattar" (hela vägen till banken)!