Råkade se hos Konsum att Mikael Romeros bok "Tobleroneaffären" som kom ut förra hösten nu finns i pocket. Romero var Mona Sahlins pressekreterare under den så kallade Tobleroneaffären fem år före milleniumskiftet. Boken har undertiteln "Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister". Den fick visserligen skiftande recensioner, men verkade spännande av omslagstexten att döma och jag skulle faktiskt gärna köpa och läsa pocketboken. Problemet är att nuförtiden blir jag alltid mer eller mindre sjuk av böcker, av dunsterna både från trycksvärtan och papperet så hur lockande bokomslaget än var, så var motviljan ännu större.
Med tanke på att en bok måste ligga på "avgiftning" en längre tid på balkongen eller ännu hellre inomhus hemma hos någon som inte lider av hyperreaktivitet eller MCS, eller också läsas i korta omgångar med en mask på (i vissa fall även handskar) är det inte konstigt att det inte blir så många böcker köpta nuförtiden.
Bakgrunden till boken är att dåvarande vice statsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för privata affärer (inte med avsikt utan av slarv) på sammanlagt runt femtio tusen kronor, däribland två Toblerone-choklad till lycka för alla häcklare. Man kan ibland ännu idag höra ordet "Toblerone" sägas på det viset av några eftersläntrare. Att en manlig partikamrat hade "representerat" på en porrklubb några år innan och Tillväxtverket i senare tider druckit en massa champagne för skattebetalarnas pengar glömdes däremot snabbt bort. (Målet mot Sahlin lades senare ner.)
Man får det skrämmande intrycket att politiker, mediamänniskor och makthavare bara består av barn i sandlådan, endast större och klädda som vuxna. Inte minst med tanken på att nuvarande statsministerns bok "Det sovande folket" som skrevs på 90-talet, som nu har gjort till pjäs och man från partiets sida försöker sminka upp de pinsamma detaljerna och försöka framhäva dem som något positivt när de blivit aktuella i samband med pjäsen. Vad som kallades för "lättja" i boken stavades ju också om till "utanförskap" på 2000-talet. Inte ens våra "landsfäder" vill stå för vad de representerar, utan trixar och har sig.
Är orsaken till att det aldrig blivit fred på jorden att vuxna i själva verket aldrig blir vuxna, utan fortfarande inte är något annat än barn som slåss i sandlådan - fast med andra attiraljer? Den största skillnaden är att man lärt sig att uppföra sig, eller föra sig i sociala sammanhang? En journalist blev en gång inbjuden till ett evenemang tillsammans med de anställda inom kommunens administration någonstans i Sverige. Hon blev förskräckt, för hon hade aldrig förr sett några uppföra sig så illa. Det knuffades i kön och slängdes sura blickar och förintande kommentarer omkring sig. De var som barn ibland kan bli efteråt när de "uppfört sig väl" för länge vid ett besök borta. Kanske hade de sagt ja och amen till chefen när de i själva verket borde ha protesterat, och kanske hade några leenden klistrats fast för hårt till kollegor eller klienter när de i själva verket hade velat be dem flyga och fara.
Kanske hade vi fått vår första kvinnliga statsminister om det inte hade varit så roligt att säga "Toblerone"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar