Diskriminering i det nya århundradet

1900-talet präglades av till exempel köns-, religions- och rasdiskriminering.
På 1950-talet blev Rosa Parks känd över hela världen, när hon som svart vägrade lämna sin plats åt en vit man på bussen.
I kemikaliesamhället i början av det nya årtusendet förvägras människor, oavsett religions-  köns- ras- eller klasstillhörigheter, tillträde till det vanliga samhället; exempelvis kollektiva färdmedel, offentliga platser, vårdinrättningar och arbete. Personligen nekas jag att fortsätta vara arbetssökande hos Arbetsförmedlingen därför att jag inte tål "normala miljöer", det vill säga saker som mögel, dålig ventilation och parfymerade rengöringsmedel samt 30 parfymerade personer. Hos kommunens sociala avdelning nekas jag också ekonomiskt stöd till livsnödvändiga hjälpmedel i form av t ex luftrenare och andningsskydd för att kunna  bo och göra vardagliga ärenden till exempelvis apotek och affär. Man säger att jag får avstå från kläder och telefon i stället. Hur skulle jag då kunna ringa efter ambulans om jag skulle få svårt att andas?

Det finns förstås andra som har det mycket värre, bland annat de som inte har någon bostad alls utan måste bo i en bil eller tält på grund av sin kemikalieintolerans, eller föräldrar som hotas med att bli fråntagna sina barn därför att samhället misstror att barn skulle kunna bli sjuka parfym, mögel och annan dålig inomhusmiljö i skolan. Vad skulle hända med de barnen om de placerades hos andra som inte förstår de sjuka barnens speciella behov? Att tystas med psykofarmaka och diagnosticeras med de populära bokstavsdiagnoserna utan någon kroppslig undersökning eller test av gifter i blodet?
I Danmark skriver Nikolaj Lunöe i nr 12/2013 av tidningen "Psykolog Nytt" ett inlägg som översatt till svenska heter "Bakom diagnoserna" där han kritiserar "fackchauvinisterna" som bara ser till psykologiska, sociala och genetiska orsaker bakom diagnoser som autism, ADHD, stress, depression och multipla kroppsliga symtom. Han menar att det lika väl kan ligga miljögifter bakom diagnoserna. Med tanke på att tunga miljögifter lagras redan i foster, kan det tyckas väl lättvindigt att ställa diagnoserna utan tester av gifter i blodet.                
                  
Det syns inga rubriker om diskriminering när alla dessa människor i det tysta förhindras tillträde till normala saker som biografer, bussar, offentliga tvättstugor och det mesta annat. Inställningen är ofta att man får skylla sig själv (varför?) och att man bör flytta (vart?). Orsaken till den nya formen av "apartheid" utanför några ras- eller politiska gränser och som består av en kemisk barriär, är till stor del att andra människor sprider giftämnen omkring sig (och inom sig själva förstås) i form av till exempel:
Kloroform (cancerogent nervgift, finns på EPA:s Hazardous Waste list, även orsak till bland annat lever- och njurskador)
Kamfer (skador på centrala nervsystemet, yrsel, förvirring, också på EPA:s HW-list)
A-terpineol (kan bl a orsaka dödligt ödem)
Linalool (stör andningen, har i djurförsök lett till döden)
Bensylacetat (kopplat till cancer i bukspottskörteln och sjukdomar i luftvägarna)
Limonene (känd cancerogen, orsak till allergier med mera)
Bensylalkohol (störningar på centrala nervsystemet, kräkningar, yrsel, blodtrycksfall)
Etylacetat (lever- och njurskador, finns på EPA:s Hazardous Waste-list)               
Ftalater (bröstcancer, allergier, hormonstörningar)                                                          

Samt förstås många andra lika skadliga kemikalier (se t ex EU:s lista över de 26 parfymvärstingarna).
Den gamla frågan varför inte alla reagerar på kemikalierna börjar nog bli överspelad vid det här laget, eftersom man börjar förstå att alla reagerar men på skilda sätt.
Man behöver inte uppträda som ett kreatur på väg till slakt inför den kommersiella reklamen och gruppvärderingarna, utan det är möjligt att börja spara både på den egna hälsan, miljön och plånboken genom att använda t ex ekologiska oljor till hudvård, och produkter som biologisk ättika och bikarbonat till kläd- och hårtvätt (citron och salt är naturliga blekmedel samt desinficerande) samt många andra produkter som redan brukar finnas hemma i skåpen.   

Diskrimineringen av både el- och kemikalieintoleranta strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Är det inte ganska många myndighetspersoner som med bakgrund av den, borde skaka galler vid det här laget?

Prestige och okunskap

Farmor som var född 1899 var van att bli hunsad av auktoriteter. I skolan gick läraren runt och slog barnen stenhårt på fingrarna med en linjal om de läste fel eller inte kom ihåg läxan. Doktorer var också något hon mindes med förskräckelse, eftersom de enda doktorer hon träffat under sitt liv hade varit på mycket dåligt humör och väldigt otrevliga. När hon skulle till doktorn som äldre var hon förstås orolig, men vi lugnade henne och sade att doktorerna är inte alls sådana nu längre. Men frågan är om det är sant.
När jag tänker tillbaka är det många underliga doktorer som dyker upp via minnesprojektorn. Den förste hette Troedsson och hade förmodligen alkoholproblem. - Kasta ut henne, skrek han om mig som baby. Själv minns jag förstås ingenting, men mamma har berättat att han gapade och skrek över ingenting värre än de små barnen som var där på sexmånaderskontroll. Mamma kunde inte gå på fler kontroller med mig, för det fanns ingen vettig läkare där. Ett annat exemplar som man minns med en rysning, dök upp på akuten när jag hamnat där med svår allergi, men förmodligen också MCS-reaktioner fast ingen visste vad det var på den tiden (och gör det knappt än idag). Jag fick ibland svår värk i öronen i samband med exponeringar som gräsklippning i närheten, och kanske redan då av kemikalier fast jag inte förstod det själv. Idag finns det forskare som vet att svår öronvärk, susningar, tinnitus och andra problem med öronen inte är sällsynt vid MCS (multipel kemisk känslighet), men tyvärr har det nog inte nått ut till särskilt många läkare, särskilt inte till denna som med stirrande ögon och uppdragna axlar såg aggressiv ut när jag berättade om symtomen. Jag misstänkte nästan att han var dopad av något, och vågade inte säga emot honom så mycket. Han skrek att om det tar öronen, är det psykiskt!  - Titta här, sade han och släppte en penna i golvet. Om det gör ont nu, beror det på stress som får trumhinnan att spännas.
Det verkade vara en upp- och nervänd teori från hans sida, och borde snarare ha förklarats med kroppslig stress i så fall, för jag misstänkte att det kunde finnas mögel på den gamla hembygdsgård där jag jobbade på sommaren, samt visste att jag inte tålde de ständiga gräsklippningarna som alltid pågick någonstans i närheten. Öronvärken, yrseln och övriga symtom fortsatte hela sommaren ända tills grässäsongen var över, och försvann när jag slutade där, penna-i-golvet-teorin till trots.
Det här var för mer än tio år sedan, men bristen på kunskap är lika skriande när det gäller symtomen och vad som krävs för att bli friskare. Säkert har det inte så lite med prestige att göra när vård- och myndighetspersoner uppträder nonchalant eller oförskämt när det gäller överkänslighetssymtom, för att slippa medge sin okunskap.

För egen del är t ex en luftrenare livsnödvändig eftersom jag bor i lägenhetshus, och andningsmask för att kunna besöka sjukvård, apotek, gå till affär etc. Så länge jag kunde arbeta, gick det bra att köpa dem själv men sedan jag tvingades sluta eftersom de olika arbetsmiljöerna gjorde mig sjuk, har jag frågat olika myndigheter om det inte finns några bidrag till åtminstone filtren som är en ganska dyr förbrukningsvara. Försäkringskassan avslog min ansökan. Socialstyrelsen sade att det inte var deras sak, utan rådde att fråga TLV (tandvårds- och läkemedelsförmånsverket) som i sin tur hänvisade till lagen om hjälpmedel, och där ingick inte dessa. Socialstyrelsen hade också sagt att socialkontoren i kommunerna kunde tillstyrka extra bidrag genom en individuell prövning, men när jag frågade sade socialsekreteraren att de inte tillstyrkte något sådant, utan man fick köpa själv i stället för t ex kläder eller att ha telefon. Jag påpekade att jag vill ha det skriftligt så att jag åtminstone kunde överklaga.
Höll också på att kvävas av parfym- och annan kemikalielukt från golven och var tvungen att ringa på klockan och fråga om jag inte kunde få bli insläppt tidigare till något kontor där man kunde öppna ett fönster. När jag gjorde ett medborgarförslag om en parfymfri policy på offentliga platser inom kommunen, menade man att det redan fanns en parfymfri policy inom äldrevården och att man "informerade nyanställda inom kommunen" om denna. Varför man då fortsatte städa med parfymerade rengöringsmedel på ett ställe som kommunens sociala avdelning var då en gåta, eftersom det diskriminerar ca 30 % av befolkningen som lider av t ex SHR, MCS, astma, allergier eller KOL, bland vilka det inte är ovanligt att få reaktioner av parfymer. Bad att man skulle ta upp saken med avdelningens chef, men har också gjort en anmälan till DO (diskrimineringsombudsmannen) eftersom jag fick ont i lungorna vid tidigare besök, och man då menade att parfymlukt kunde de inte göra något åt. Varför inte en skylt om att inte använda parfym eller snus i väntrummet? Och gå över till oparfymerade rengöringsmedel? (Bara de inte går och köper samma som vårdcentralens, med ett förskräckligt konserveringsmedel (kanske phenoxyethanol?) eller någon annan kemikalie som ger kväljningar och andnöd.)

Egentligen borde alla offentliga myndigheter och vårdinrättningar ha en MCS-drabbad person som godkände inköpen av t ex rengöringsmedel och andra saker, och varför inte själva lokalerna före eventuell inflyttning? Det verkar inte finnas särskilt många andra som någonsin tänker på de här sakerna, vilka man som MCS-are av livsnödvändighet skaffat sig kunskap om. Just nu pågår en diskussion om ortens berömda sångerska och skådespelerskas muséum ska flyttas till föräldrahemmet eller vara kvar där det finns nu. Diskussionen berör endast frågan om man ska bevara eller riva huset där hon växt upp, och förs å ena sidan av en före detta fackföreningskämpe och å andra sidan den glada entreprenör som flyttade in på nuvarande ställe och låtsades som ingenting, sedan den förre innehavaren flytt stället därför att det skulle kosta för mycket att sanera fuktskadorna. Ingen av dem tänker den tanken att innehållet, dvs hennes klänningar och minnessaker, vid det här laget måste ha tagit skada och skulle behöva en ozonbehandling (om ens det hjälper) för att inte dra med sig mögelsporerna och lukten till det andra huset vid eventuell flytt.

Hokus pokus och kalkoner

Vetenskap, och i synnerhet den som handlar om medicin borde hanteras med ödmjukhet, eftersom tvärsäkra men felaktiga tolkningar kan skada många människor. Hur hjälper man en läkare att bli av med en förstärkt felinlärning? Markku Sainio, docent vid Arbetshälsoinstitutet i Finland säger att miljökänsliga "feltolkar vissa saker i sin omgivning som farliga". Han talar i en artikel i Hbl.fi, Finlands ledande nyhetssajt på svenska, om elektromagnetisk strålning. Men i så fall måste han också tro att man kan lära om beträffande hur man reagerar mot miljötoxiner som t ex cigarettrök, mögel och formaldehyd, som bevisligen är skadliga. Vilka också elektromagnetiska fält visat sig kunna vara i oberoende forskning.  

Sainio är neurolog och borde därmed kunna förstå att kroppen skyddar sig mot sådant som skadar, även om det bara är just en person i en viss miljö som reagerar. Hur skulle människan annars ha överlevt som art? Jag vet inte om det ännu har bevisats i omfattning som forskningen skulle våga stå för, men det är tydligt att människor som tvingas kvar i miljöer med faktorer som de får symtom av, också får skador på inre organ. I mitt eget fall fick jag nedsatt sköldkörtelfunktion efter att ha arbetat i mögelhus, och andra har fått t ex bröstcancer eller skador på bukspottkörteln efter att ha blivit utsatta för kemikalier, metalldamm eller andra ämnen som personerna tidigt reagerat mot med olika symtom, men av olika orsaker tvingats stanna kvar. Inte minst hjärntvätt från "experterna" som säger att det inte är farligt! (Markku Sainio säger att han anser "de elöverkänsliga är på krigsstigen mot experterna och det försvårar försöken att hjälpa".)

Enligt Astma- och Allergiförbundet har astma bland barn nära nog fördubblats i Sverige på mindre än ett decennium. Skulle kanske astma enligt ovan nämnda neurolog vara en "feltolkning" av att man har gått i mögelskolor? Men barnen, deras föräldrar och lärare vet inte alltid ens om att det förekommer mögel, eftersom  mögelproblemet brukar förnekas i det längsta av kommunerna. Och om man inte ens vet om faran, skulle det vara löjligt att tala om en feltolkning. På samma sätt med toxiner i parfymerade produkter, som varken barnen eller de vuxna brukar vara särskilt medvetna om faran med. Jag hade aldrig tänkt på dem som farliga förrän kroppen började reagera starkt mot dem. Varför skulle plötsligt kroppen reagera om det inte var frågan om en skyddsmekanism, därför att motståndskraften hade försvagats genom för många exponeringar? Ifall jag som varken är forskare eller läkare kan räkna ut en så simpel sak, varför finns det neurologer och andra som fortsätter säga att miljösjukdom skulle vara en feltolkning? Dessutom kryddar de inte sällan med hokus pokus i form av psykologiska teorier tagna ur luften utan några som helst vetenskapliga belägg, men de måste vara bekväma att ta skydd bakom när det gäller både miljösjukdom och andra "svårförklarade" (svårförklarade för vem, kan man undra) symtom. De kvasipsykologiska försöken att bortförklara miljösjukdom påminner lite om kalkon-filmerna som flaxar med aldrig lyfter. Men man kan få sig ett gott skratt, och de brukar bli särskilt komiska när det gått något eller några decennier.

Dumbommarna

Vilken person skulle gladeligen minska sin inkomst till ingenting och lägga sina sista pengar på hjälpmedel som inte finns högkostnadsskydd eller någon form av bidrag för? Och vem skulle frivilligt slänga ut personliga ägodelar, kanske fly från bostaden och inte sällan måste kapa kontakten med vänner och familj som inte klarat nålsögat när det gäller att hålla sig kemikalie-fria?
Ändå förnekar många läkare idag, år 2013 att miljösjukdom finns. Man tror nästan inte sina öron ibland när man får höra berättelser från sjukvården, och undrar om man har åkt tidsmaskin tillbaka till den tid man menade att jorden var platt.
De som före den svårare formen av miljösjukdom hade ett välbetalt arbete vågar nog inte ens tänka på hur mycket pengar de har förlorat, medan jag som var arbetslös ändå skulle förlora runt 3.000 kronor varje månad om jag skulle bli tvungen att i fortsättningen leva på försörjningsstöd ifall jag skulle bli permanent utslängd från Arbetsförmedlingen av orsaken att jag behöver en "allergianpassad" plats inom sysselsättningfas eller praktik.
Och det är ändå bara en sida av saken. En av alla de andra är att man blir drabbad av "pesten" dvs. parfymer, handsprit, rengöringsmedel etc. på alla ställen inom vården, från tandläkare till allmänmottagning eller specialist som det tar dagar att hämta sig från samt sanera kläder och andra attiraljer man eventuellt haft med sig. Därför går jag inte längre till tandläkare på kontroller, bara om jag är absolut tvungen - vem vill frivilligt utsätta sig för den "cellgiftsbehandlingen" som kanske är rätta namnet eftersom det är just gifterna i parfymer och andra kemikalier man reagerar mot. Moderna parfymer består till 95-100 % av kemikalier, en del så giftiga att forskare vill förbjuda dem. Dessa tillsammans med massor av andra kemikalier gör att våra vanliga vardagsprodukter bildar en giftcocktail som MCS-drabbade har "turen" att reagera mot. Kanske är det verkligen tur, eftersom andra som inte känner den omedelbara giftverkan marinerar sig i dessa och tror att det är självklart att t ex tvätta i parfymerade tvättmedel eller smörja in sig med parfymerade hudkrämer.
Huden som är kroppens största organ absorberar förstås alla gifterna, och det tar 26 sekunder för dem att nå invärtes organ som t ex lever och njurar. Nyttigt? Människor har i tusentals år tvättat sina kläder utan kemikalier. Det går lika bra att tvätta i t ex ättika eller bikarbonat. Och ekologisk kokosolja fungerar bättre än några "antirynk-krämer".

Man avundas sannerligen inte övriga sjukdomar som också börjar ifrågasättas av Försäkringskassan idag. Skillnaden är att miljösjukdom verkar behövas förklaras hela tiden om igen därför att alla har "glömt" eller kanske inbillar sig att man själv "glömt" att bli sjuk. Vid min senaste arbetsplats hade jag satt upp en skylt på dörren att det var parfymfritt som gällde på mitt rum. Varje dag kom ändå personer in och stank parfym och rakvatten, både i ärenden som gällde jobb och för att hälsa på, därför att de menade att det måste vara tråkigt att sitta "isolerad"  i en korridor för sig. Jag hade inte hjärta att kasta ut dumbommarna eftersom de hade välmenade avsikter, och hade så svårt att få in i sina skallar att de faktiskt spred kemisk pest omkring sig. Jag måste hela tiden ha fönstret öppet även när det var kallt, men det var ändå svårt att få ut parfymlukten, och luftrenare räckte inte alls till, utan satt i vinterjacka och frös, och allergikonsulent blev förskräckt när hon kom på besök.
"Men vad kallt du har härinne, fryser du inte" frågade också arbetsledaren. Och ändå hade jag både muntligen förklarat och gett skriftlig information till alla beträffande parfym. Den före detta belgiske premiärministern Paul-Henri Spaak sade en gång: "Dumheten är den egendomligaste av alla sjukdomar. Den sjuke lider aldrig av den. Det är de andra som lider svårt."
Hemma har jag numera infört nolltolerans, och har alltid en sprayflaska fylld med biologisk ättiksprit stående i hallen samt funderar på att komplettera med Heimlichmanövern  - ett kvastskaft inkört under  revbenen skulle väl ändå få folk att undgå den vanliga glömskan av parfymförbudet, för ett tag i alla fall?
De enda jag kan komma på som idag sitter i samma båt är de elöverkänsliga. Man har i Sverige slutat göra utredningar om elöverkänslighet. Vad innebär detta när det gäller saker som diagnos, rätt till anpassning av miljön och ekonomisk ersättning?  I stället utökar man de trådlösa nätverken (inte minst i skolan) som anses vara ännu skadligare beträffande strålningen.

Men eftersom EU har uppmanat sina medlemsstater att ta upp MCS (Multiple Chemical Sensitivity) i sina diagnoskodförteckningar, och det på MCS-Swedens medlemssida finns en färdig anamnes att fylla i som man kan ta med till sin läkare, borde det gå att få den formen av miljösjukdom erkänd inom en överskådlig framtid. Det borde också spara in en del pengar åt vården, som ibland skickar miljösjuka på kognitiv beteendeterapi eller liknande, och i sin enfald tror att det inte ska behöva göras något åt miljön.
   

Vi slår tillbaka

Kan man som lidande av MCS (Multiple Chemical Sensitivity) överhuvudtaget umgås med "vanliga" icke kemikalieöverkänsliga personer? De senare kan reagera som om man bett dem ta ned månen åt en, eller skämta bort det hela med "här har vi inte duschat på länge" eller också vara förstående och mena att de själva heller inte tål parfym fast de står där och stinker av parfymerade produkter. Hur det än är, så brukar så kallat normalt umgänge sluta med att man blir sjuk av deras produkter. Hur många "men jag har inte använt någon parfym" kommer man att hinna höra under sina livsdagar? Tror de verkligen att man kan luras att inte känna något bara för att de säger så?
Andra säger att lite parfym får man räkna med, och menar att man får acceptera det. Acceptera att bli allvarligt sjuk och utslagen från normala samhällsaktiviteter som att t ex arbeta?

Läser i tidningen att ABF-huset installerat hiss för att också funktionshindrade ska kunna ta del av utbudet. När jag var dit på ett "studiebesök" stank nästan varenda människa som arbetade där av parfym, jag var tvungen att fly ut trots andningsmask. Dessutom glodde man på masken, det var ingen som skulle glott om jag haft kryckor. Påståendet att alla ska kunna ta del av kulturutbudet kändes lite löjeväckande. Jag kanske skulle klottra dit: "Alla utom de SHR/MCS-drabbade, för vi andra är för bekväma att ändra på våra vanor"? För det handlar inte bara om okunskap, eftersom alltför många som fått god kunskap väljer att strunta i den. En del säger hellre att man är "negativ". "Men är det inte tråkigt att inte kunna göra vanliga saker?" är en annan tanklös utsaga.
Dags att slå tillbaka? Ett lager av dräpande repliker som också kan fungera som tankeställare borde varje MCS-are ha i bokhyllan eller ännu hellre i bakhuvudet. Borde vara ett drömläge för varje stå-upp komiker, när MCS blir mer allmänt känt. Det är ju väldigt tacksamt när någon slår ur underläge!
Vad skulle kunna få någon att sluta använda en riktigt otäck kemisk hårvårdsprodukt? Att sniffa runt och säga: "det är något som påminner om farmors gamla malkulor (naftalin) här. Väldigt farliga för hjärncellerna, tror de blev förbjudna att tillverka. Jösses, inte kommer det från ditt hår?" Eller lite spydigt: "Jag tror någon inte hunnit tvätta sig idag, det fick bli en överdos parfym istället."  Barnsligt? Inte mer än de kommentarer vi får ibland. Tills någon hinner uppfinna en fläkt i ficklampsformat för kemikalieintoleranta, som får parfym-molekylerna att studsa tillbaka till avsändaren, kanske med kraften av en örfil? Mohahaha.....

Världens första (?) MCS-deckare i miniformat

Fru Björnkvist levde nöjd och glad på fjärde våningen med sin make som fiskade till husbehov och kom hem med färsk fisk flera dagar i veckan. Måndag åt man abborre, tisdag gädda och onsdag gös. Sedan började man åter om: torsdag aborre osv. Och tur var väl det, för inkomsten började bli lite skral eftersom hon inte hade haft hälsan att orka arbeta så mycket på ett tag. En dag vaknade hon upp och orkade inte ta sig ur sängen. Å nej, influensan är här, sade hon till sig själv. - Wake up and smell the coffee, trallade hennes make som kom bärande på en bricka. - Tyst med dig gubbe, märker du inte att här luktar gift i huset? Hon förstod nu att det inte var influensa, utan att något förskräckligt gift hade spridits i lägenhetshuset.
- Har du blivit tokig käring, svarade gubben. - Här luktar väl inte gift, bara gott kaffe! Här kanske ni blir förskräckta över det karga ordvalet, men man levde i en landsända där detta var kutym och allt annat skulle uppfattas som fjäsk.

Hon bad om skjuts till arbetet eftersom det trots allt inte var influensan, och hon dessutom var tvungen att komma bort från den mystiska giftlukten som hon nu förstod att hon var ensam om att känna. Och det var tydligen bara henne den gjorde yr och vimmelkantig, svag och i andnöd. Men när hon kom innanför dörren till sin arbetsplats, som var ett polishus, märkte hon genast att den svaga lukt av gammalt mögel hon känt så många gånger förut nu plötsligt hade blivit hundrafalt starkare och fast hon inte var vidskeplig slogs hon av tanken att hon råkat ut för en förbannelse.

Blek och svimfärdig sjönk hon ner på sin kontorsstol, och såg som genom en dimma polischefen kliva in genom dörren och säga under sin stora mustasch: "Promemoria! Utskriven i 25 ex till klockan tolv!"
Polischefen svängde om på klacken och ryckte upp dörren, sprang rätt in i städskrubben - och skrek "aj" när han fick ett slag i huvudet av skaftet till långborsten som föll emot honom när han trampat på borsten. Egendomligt beteende var inte direkt ovanligt här, konstiga krämpor och otur när man  tänkte (om man säger så), och till sist hade åtgärden vidtagits att mäta ifall det fanns mögel i byggnaden. Mätaren sade nej, vilket var sannolikt att den skulle göra eftersom mätare som denna bara mäter 5 sorters mögel, medan det i själva verket existerar flera hundra mögelsorter. Men chefen var mycket nöjd med detta resultat och klappade i händerna: "Återgå till era arbetsplatser, allt är under kontroll." Samme man var känd för att gå in i fel hus när han gick hem och utropa: "Jösses, har frugan målat om igen!" Men som chef fick han en del överseende, alla visste ju hur överarbetad han var. (Senare skulle han komma att gå in i väggen bredvid dörren under ett studiebesök utomlands hos kollegorna i Mexico Beach Police Department och bli ordinerad en lång, lång semester. Det skulle visa sig att även denna polisstation var full av mögel, som genom sin inverkan på bl a den kognitiva förmågan gjorde poliserna till stadens värsta trafikfaror.)

Fru Björnkvist förstod snart att hon måste göra något åt sina grannar, vars parfymlukt vällde in genom betongväggarna och förvandlade hennes liv till en mardröm. Hur kunde någon använda så skadliga produkter och själva överleva? Kemikalierna vände ut och in på hennes stackars hjärna som fullkomligt vred sig i konvulsioner.
Kanske hade hon sett en TV-deckare för mycket, eller kanske var det påbrå från de förfäder hon släktforskat sig fram till, och som inte lade fingrarna emellan på sin tid (både mor- och farfädrar upphöjda i kvadrat hade haft ruskiga släktfejder; en av dem som hette Brynolf Snorfager  hade styckat sin fru med en yxa, men också för säkerhets skull grillat henne, serverat henne bland skivade rötter och kallat rätten "Brynolfs frestelse" -  vilket var upphovet till den senare rätt som skulle komma att kallas "Janssons frestelse" med eventuell maka/make utbytt mot ansjovis), för hon beslöt  att alla parfym- och övriga kemikalieförgiftare i hennes närhet måste undanröjas. Riktigt hur var inte planerat i detalj, utan fick vänta tills hon fick tillbaka lite av sina krafter.

Men morgonen därpå var polishuset utrymt, eftersom man förra aftonen hade hittat flera medvetslösa personer där, både poliser och häktade. Och när hon återvände hem, såg hon till sin förvåning hur grannar bars ut ur huset till ett utryckningsfordon trots att det inte brann. Det var personer som använt kroppsprayen Axe vars toxiska innehåll kan fungera som nervgas. Det blev en lugn och avslappnad kväll i huset med grannarna på sjukhus, men giftet fanns kvar i hennes kropp. Kläderna från arbetet hängde ute på balkongen, men kunde nog aldrig bli av med den monstruösa lukten från mögel blandat med deodoranter och rakvatten fulla av kemikalier som fanns med på EPA:s Hazardous Waste list. Och problemen kvarstod; om grannarna inte kom tillbaka, skulle nya komma och förmodligen förpesta likadant. Likaså om hon själv flyttade. Återstod då att hitta ett motgift som hon kunde spraya i huset, och som reagerade på de parfymerade personernas kroppar så att de blev förlamade så att de inte kunde spraya sig mer. När det gått ett tag, skulle förlamningen släppa och de kanske började parfymera sig igen, men då skulle samma sak hända och till sist skulle de förstå och sluta upp med sina toxiska parfymer.

Redan nästa morgon  ringde hon till släkten i Västmark och bad om receptet på "Brynolfs förbannelse", brygden som hade uppfunnits för länge sedan men återupptagits som motgift på 1990-talet när hästarna började stegra sig och tugga fradga därute, varje gång Carls Bilds namn nämndes på TV-apparaten i huset ett stycke därifrån. Om något skulle verka på parfym-människorna var det denna trolldryck. Drycken skickades per post, och om natten steg fru Björnkvist ut i trapphusets mörker och sprayade den överallt. Den natten drömde alla som använt parfym svåra mardrömmar där de tvagades med kokhett vatten i en rykande jättegryta, och när de vaknade kunde de känna hur deras kläder som tvättats i parfymerade tvättmedel stank av gift i ställer för rent. Och sköljmedlen, fullproppade av hormon- och nervsystemförstörande, cancer- och allergiframkallande ämnen  - hur hade de någonsin kunna använda dem? Alla dessa produkter kördes iväg till dumpningsplatsen för farligt avfall, och de såg som i en dröm vägen kantad av dödskallar. När de for tillbaka var dödskallarna borta. (När de i fortsättningen började tvätta sina kläder i biologisk ättika eller bikarbonat märkte de att sköljmedel inte alls behövdes, för kläderna både blev mjuka och utan statisk elektricitet ändå.)

I polishuset hade man äntligen börjat riva i väggarna och fann stora kolonier av svartmögel. Poliserna kördes till en ö i havet för avgiftning, och till dess fick skurkarna lova att hålla sig i skinnet, annars skulle de tvingas tvätta sina kläder i parfymerat sköljmedel som blivit årets rysare sedan ryktet spreds hur personerna som slutat med dessa fått både högre IQ och lägre sjukfrånvaro. Gladast var förstås fru Björnkvist som kunde öppna sin balkongdörr och lyssna till fåglarnas kvitter utan att bli kvävd av giftmolekylerna från tvätten på andras balkonger. Men allra gladast var hon nog ändå för att hon slapp stycka och grilla och göra "Brynolfs frestelse" av sina medmänniskor. Hon föredrog ju trots allt fisk!

Mindre mordisk med MCS?

I Konsums hylla för pocketböcker har nästan varenda bok ordet "mord" i titeln. Om man läser på baksidan kan man se recensioner som "gastkramande skräck" eller också lovar man uppmuntrande: "så här rädd har du aldrig varit". Och nu för tiden verkar kändisar snudd på tvungna att skriva en deckare. Före detta justitieministern Bodström skrev en (som inte var något vidare efter vad man hört, men vad vet jag - har inte läst den). En domare i Värmlands tingsrätt, Tove Klackenberg, spottar ur sig den ena deckaren efter den andra och en pensionerad pastor i en av kommunens församlingar kom ut med en deckare som utlovar mord och andra ruskigheter i den värmländska idyllen.
Konstnären Lars Lerin härifrån trakten sade i en intervju på den tiden innan han träffade Junior och blev lyckligt gift, att han var en stor konsument av otäcka filmer, vilket han själv tolkade var som kompensation för en enahanda tillvaro.
Tänkte på att jag som så kallad MCS-are, det vill säga drabbad av svår kemikalieintolerans, inte längre läser thrillers och deckare som förut. Kanske för att tillvaron är tillräckligt "spännande" ändå numera, med fasorna av kemiska parfymer som tränger upp genom huset som någon slags "Faraos förbannelser", och med undran om man ska överleva även nästa månad; inte minst ekonomiskt eftersom man blir förgiftad varje gång man försöker arbeta. Och även anklagad eller ifrågasatt av myndigheter som t ex Försäkringskassan, som om man hade en roll i den bisarraste av thrillers.

Dock har det några fördelar med MCS -  jag har automatiskt dragit ner på onödiga och skadliga nöjen; t ex köper jag aldrig godis numera, och läser aldrig skräplitteratur eftersom den dyrbara stund man överhuvud kan läsa (kanske med mask och handskar på) pga av parfym- och sköljmedelsimpregnering från bibliotekets böcker och lukt av trycksvärta, papper och omslag från köpta böcker, blir det mest litteratur av den mer uppbyggliga sorten som läses.

Fast det där med mindre mordisk gäller kanske inte när någon kommer för nära med parfymer och andra kemikalier på sig! Vad jag vet har ingen ännu skrivit en deckare eller thriller med detta ämne.

 

Döden i grytan och spåkvinnans spådom

Är det någon som sett postmoderniteten passera förbi? Det fria informationssamhället då man skulle sitta ute på en ö och göra det mesta från en dator och slippa trängas i tunnelbanor och köpcentra - nja, det blev väl inte riktigt så, eller?
Det verkade mera bli ett minfält av trådlös elektrosmog och frisläppta, skadliga gifter i "modernitetens skugga". Naturens egna träsk och giftiga sumpmarker överträffades av alla köpcentras kemiska parfymdimmor, och Multiple Chemical Sensitivity-drabbade har på sina ställen fått ikläda sig andningsmasker och särskilda "förgiftningskläder" att bara användas när man måste närma sig sådana ställen. Och tänk de i fattigare länder, som inte har någon skyddsutrustning och måste producera en massa giftiga produkter som vi avkrävs att "unna oss"!

Forskningen har börjat tala om kemikalier som en faktor vid autism som ökat oroväckande bland barn och ungdomar. När jag vikarierade i bespisningen på en gymnasieskola, var läraren på hotell- och restaurangutbildningen förtvivlad över att hennes program användes som en slags dumpningsplats för ungdomar med adhd och autism, och utan att de flesta av dem ens var intresserade av en utbildning till kock eller annat arbete inom livsmedelsbranschen. De var säkert potentiella begåvningar inom andra miljöer i linje med sina intressen. Hon frågade sig vad som kommer att hända med dem efter utbildningen. Och hur tänkte man egentligen, skulle arbete i ett storkök med sitt kaos av stress, fysiskt hårt arbete och många  människor som ska trängas på begränsade utrymmen inte kräva en optimal hälsa och social kompetens minst lika mycket som i andra yrken? Man kanske tänkte att där står man väl bara och vispar pulvermos numera?
I boken "Döden i grytan" (skriven av Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson) kan man läsa om hur serveringsställen ibland av hygieniska skäl nekas att servera hemlagad potatismos, medan det är helt OK att servera pulvermos full av konstgjorda tillsatser. I samma bok kan man också läsa att i Tyskland måste restaurangen ange vilken mat som innehåller sådana tillsatser som konserveringsmedel, smakförstärkare och färgämnen. Något som Sverige borde ta efter, och som skulle leda till att mer naturliga råvaror används eftersom det är pinsamt med långa serier av E-nummer på menyn.

Man kan också undra varför det inte deklareras hur citronsyran tillverkas, eftersom den är ganska svår att undvika i en mängd livsmedel och kosttillskott? Många tål inte den konstgjorda citronsyran (E330), vilket inte är så konstigt eftersom den tillverkas av svartmögel (Aspergillus Niger). Man har hört om barn som blivit fria från sin allergi sedan de sluta äta sådant som innehåller konstgjord citronsyra.
Eller var det så vi tänkte oss det nya samhället; att slippa laga riktig mat och leva av kemikalier för att hinna ägna oss åt saker som till exempel idrott och skådespel?
Skådespel var ju från början hos de gamla grekerna avsedda att åstadkomma en rening (katharsis) hos åskådarna.
När intrigen blev invecklad att ta sig ur på egen hand, använde man sig av "Deus ex machina", det vill säga där en gud helt enkelt klev fram ur kulisserna och serverade dramats upplösning. (Inte så dumt, kanske?) På samma sätt skulle vi kanske kunna använda oss av Martinus kosmologi för att slippa oroa oss angående jorden eventuella undergång. Han säger att jorden kommer inte att gå under, utan är avsedd att bli ett paradis där vi kommer att slippa krig och hat, och leva i fred med våra medmänniskor - dock kommer det att ta flera tusen år att nå dit.
Tills dess får man nöja sig med de små glädjeämnena. Som till exempel att Konsum hade Änglamarks oparfymerade tvål idag. Då slapp jag att på det postmoderna viset beställa via nätet, vilket skulle fått tvålen som kostar 12 kronor att kosta 100 kronor inklusive frakt- och expeditionsavgifter.

Till dess skulle man också kunna roa sig med att spekulera över vår nordiska saga, som egentligen är en framtidsvision Kanske är den treåriga helvetesvintern och därpå följande ragnarök en förlängning av vår miljöförstöring, eller rentav ett kärnvapenkrig? Spåkvinnan säger i vers 57 i Voluspá :

Sol syns svartna
nu segnar jord i hav
strålande stjärnor
störtar från himlen,                           
elden brusar
med bolmande rök,
det slår höga lågor
mot himlen själv

Men då allt blivit tyst och stilla, återvänder livet. Den grymma sagan verkar trots allt ha ett lyckligt slut:

Upp såg man komma
för andra gången
jorden ur havet
ljuvligt grönskande
forsar faller,
där flyger örnen
som far och fångar
fisk i fjället

Forskning och "fulforskning"....

Ibland blir man förvånad över att luktsinnet än idag kan fascinera både nya och gamla vetenskapsmän, och inspirera till nya uppsatser och forskning. Men hur vetenskaplig är egentligen vetenskapen, och vad är det man missat när man fortfarande ser det som nödvändigt att hitta luktsinnets "gåtor" - något man tycker borde hört förra seklet till - och inte i stället kunna inrikta sig på något vi inte hört förut?  T ex något som kan hjälpa oss överleva i ett kemikaliesamhälle av aldrig förut skådat slag.
Dessvärre brukar vetenskapliga uppsatser vara styrda av att man redan har ett "resultat" eller en teori som ska bevisas, och de undersökningar som görs ska sakta med säkert föra dithän. Gör man intervjuer kommer frågorna att vara mer eller mindre ledande, och utgå från teorin i bakhuvudet. För att illustrera med t ex litteraturvetenskapen som i princip knappast lär skilja sig från andra vetenskaper när det gäller uppsatser och forskning, och föreställa sig att jag vill skriva en avhandling om en författare - då börjar jag kanske lite anspråklöst med att säga att jag vill undersöka ett visst författarskap ur ett visst perspektiv. Vi kan till exempel ta Erik Beckman, egentligen mest känd i kultkretsar, som kom från Rämmen några mil från min hemort. Jag säger att det intressanta med Beckman är hans nyskapande formspråk.
Men det krävs en teori man utgår ifrån, och en metod. Min  teori är att han vill säga oss något som inte kan nå fram på konventionellt sätt. Metoden lånar jag från ryssen Sjklovskijs idéer om de retoriska konstgreppens betydelse för modern litteratur, nämligen begreppet "främmandegöring" som innebär att det välbekanta framställs på ett nytt och ovant sätt, och som jag tycker är ett passande redskap för att närma sig Beckmans skrivsätt. Sedan kommer jag att läsa allt material om honom "som fan läser bibeln", och sållar förstås bort det som inte passar in på min teori om honom.

Skulle jag råka på några väldigt intressanta uppgifter som går stick i stäv mot undersökningens syfte, sparar jag dem till en helt annan uppsats någon annan gång "bort i Jensen" som Nalle Puh skulle säga.

Vetenskapliga undersökningar är aldrig allsmäktiga, utan utrustade med skygglappar - kanske vill man undersöka, med undertexten bevisa, en tes eller kanske har någon betalat för resultatet, t ex en tillverkare av en produkt? Kan man idag misstänka en viss "fulpsykologi" som är avsedd att leda bort från det faktum att alltfler blir sjuka av kemikalier numera? Men mot en realitet som elöverkänslighet används också fula knep. Karin Öckert nämnde i sin bok "Smärta i fokus" att när forskaren Olle Johansson vid Karolinska kom fram till resultat som visade på skador från strålning, drogs forskningsanslaget in och hans arbetsrum placerades i en skrubb.

En behjärtansvärd insats från forskningens sida när det gäller sådant vi blir sjuka av i kemikaliesamhället, vore att göra väsen av sig för att kräva ett förbud mot de farligaste kemikalierna i våra vardagsprodukter. Till exempel Lyral eller som den också kallas, Carboxaldehyde, som bland övriga i EU:s lista över de 26 "parfymvärstingarna" kallas den värsta, och som anses så farlig att vetenskapsmän vill förbjuda den. Vad jag vet, har den inte förbjudits än.

Vem kan egentligen uttala sig om MCS?

Den här tiden förra hösten medverkade en forskare på vad som benämndes doftöverkänslighet, Linus Andersson, i TV-programmet "Fråga doktorn". Det var ett stort steg jämfört med ett tidigare program när frågan togs upp, eftersom han gör klart att det är ett stort problem för de drabbade. När frågan tidigare togs upp hade TV-doktorn Gunilla Hasselgren med en handviftning avfärdat hela saken som något klimakterietanter brukar få besvär med, men det skulle "inte vara något stort problem". Det tricket hade nog doktorn hämtat från sina manliga kolleger, om vilka det sägs att de förr brukade skriva SVBK i marginalen när de inte orkade engagera sig. Bokstäverna  betyder "svid-, värk- och bränn-käring". (Fast vilka är egentligen oddsen för att de inte fortfarande skriver det?) Det rör sig ju ofta också om barn, ungdomar och män!
Hennes utsaga att det inte skulle vara så farligt, skulle hon nog som läkare skyndsamt omvärdera om hon visste att det finns barn som missar en normal uppväxt med skolgång och kamrater, att det finns en hel del vuxna som inte kan arbeta och försörja sig, att det inte är ovanligt att hamna i både ekonomisk misär och social isolering, att det finns människor som hamnat på hjärtintensiven eller till och med hamnat i koma av parfym, dragit på sig andra, svåra sjukdomar genom sin livssituation där man kanske måste fly från sin bostad, eller tagit livet av sig etcetera. Det skulle vara intressant att se undersökningar och statistik över detta.

Istället frågar man sig varför en del blir sjuka av lukter. Tyvärr är frågan fel ställd, därför att det är knappast själva lukterna man blir sjuk av utan de ämnen slemhinnorna kommer i kontakt med, annars skulle man ju inte blir sjuk om man t ex satte en klädnypa i näsan. Simsalabim, och frågan vore löst! Men tyvärr tar ju kroppen in kemikalier (både naturliga och syntetiska) även genom huden och slemhinnorna i kroppen, inte bara genom näsan. Precis som osynliga små pollen kommer flygande med vindarna från norra Europa och gör oss allergiska redan innan björkarna slagit ut hos oss, finns förstås också osynliga molekyler eller toxiner i luften när vi exponeras för t ex parfym eller mögel. (Och apropå pollen så finns det enligt Astma- och allergiförbundet studier på att pollen blivit större orsak till besvär under senare tider därför att kemikalier från t ex avgaser och industriutsläpp gör att pollen sönderdelas och lättare tar sig in genom luftvägarna.)

MCS kan inte vara en enkel sak att forska på för en institution inriktad på psykologi, med otillräckliga mätinstrument (och gissningsvis otillräckliga ekonomiska medel?), men förmodligen också fel institution för själva frågan. När man tänker på att den store kosmologen Martinus inte drog sig för att jämföra saker som illvilligt skvaller med mord i det att principen bakom är densamma, (det vill säga illvilja och lust att skada) dock med gradskillnader förstås, så kanske jag kan drista mig till att påstå att en förgiftning med parfymtoxiner inte är av psykologisk natur mer än ett ormbett eller ett kärnkraftshaveri (med motsvarande gradskillnader förstås). I sina värsta stunder av exponering kan man ibland nästan tänka att det vore mer hederligt av omgivningen att helt enkelt skjuta en än att utsätta en för den lömskaste av förgiftningar, men i friska, giftfria stunder föredrar man förstås hellre att förgiftas periodvis med förhoppningen att detta en dag ska upphöra.
Å andra sidan verkar ändå förståelsen för MCS vara bättre vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet än vid Sahlgrenska sjukhuset, för efter vad jag hört har inte så få personer blivit illa behandlade där, var man efter såväl negativt som positivt capsaicin-test avfärdat symtomen med att vara just psykiska!

De enda verkliga experterna på kemikalieintolerans till dags dato är de drabbade själva, och den enda mät- eller bevismetod som kunde tänkas stå till buds idag vore en översikt över vad de de har uttalat i intervjuer, öppna internetgrupper och hellre den samlade erfarenheten hos MCS-Sweden (Riksförbundet för mögel- och kemikalieskadade i Sverige) än hos vårdapparaten eftersom vården  brukar vara full av fördomar och okunskap om kemikalieintolerans. Jag är övertygad om att ifall man jämför resultaten genom åren och mellan individerna så kommer man att se ett mönster som också stämmer in på t ex fibromyalgi, "kronisk trötthet" (som ju innebär många andra kroppsliga symtom utöver trötthet), EMF och andra miljörelaterade sjukdomar/funktionshinder. Att alla dessa människor med kemikalieintolerans skulle "bluffa" faller på sin egen orimlighet. Det vore förmodligen hursomhelst ett säkrare väg än capsaicintestet, där det hänt att svårt astmatiska eller överkänsliga personer inte hostat i koreografi med testet och blivit utan diagnos, medan personer som inte alls har luftvägsbesvär, utan andra kroppsliga MCS-symtom, har råkat hosta sig till en SHR-diagnos.

MCS botas inte av mumbo jumbo

MCS skiljer sig från andra sjukdomar i det att alla inte är sjuka i sig utan det är omgivningen som gör en sjuk genom att använda kemiska (giftiga) produkter i så gott som allting, så gott som hela tiden. Till råga på allt har de flesta svårt att förstå detta eftersom de inte kan känna det på sin egen kropp. Att komma med uppmuntrande tillrop, som till exempel att hoppas att man snart mår bättre, är sålunda lönlöst så länge som den andre inte tänkt ändra sin livsstil från parfymerade till oparfymerade produkter eller också hålla sig så långt ifrån mig som möjligt.

Ibland kan man få goda (och förstås välmenade) råd och tips, t ex om livsfilosofi och sätt att tänka som vid det här laget rika entreprenörer gjort föreläsningsturnéer om och sålt en massa böcker av. Däremot är det sällsynt att man får tips om de riktiga juvelerna i branschen, för de är inte kända för den stora massan. Så hände det sig en höst för trettio år sedan när jag arbetade kvällspass på ett bibliotek, att en ganska kortväxt och skäggig (om jag inte minns fel) man kom in i all hast för att lämna tillbaka en bok. "Den här skulle du läsa", sade han i förbifarten. "Det är en bra bok." Jag tog upp boken och bläddrade lite. Aha, det var Martinus, den danske kosmologen som skrivit "Livets bok", och som en danska jag mötte en gång hade läst 11 gånger. Hela serien! Kan väl bara säga att det var ett av de bästa tips jag fått, och det på bara två sekunder.

Men vill bara säga att som MCS-are är det inte filosofiska tips man behöver, utan vad man verkligen är i behov av är praktiskt stöd och tips från människor som vet vad de talar om. Hur man ska få vardagen att någotsånär fungera utan att bli förgiftad av parfymångor från tvättstugor, i shoppingköer, i sina egna hem och så vidare. Och vilka kosttillskott som kan tänkas avgifta och bygga upp kroppen. I mitt fall har en luftrenare inomhus och en andningsmask utomhus varit livsnödvändigt, och jag äter nu Chlorella, en alg som odlats i bassänger för att vara giftfria, och som sägs kunna avgifta kroppen. Det tog minst sju månader att hämta sig efter en arbetsplats i ett mögelhus, där det förnekades att det fanns mögel men där alla personliga saker fick kastas på grund av mögellukten. Men kroppens organ kan ju inte kastas och införskaffas nya, utan får restaureras efter bästa förmåga. Det bästa vore ju en livslång karantän från mögel och parfymer/kemikalier, men samhället river och sliter efter ens kropp och själ i sina försök att vederlägga det faktum att många blir sjuka av en dålig arbetsmiljö (och bostadsmiljö). Tyvärr raseras också mångas ekonomi när de inte kan arbeta i samma utsträckning eller inte arbeta alls längre på grund av alla kemikalier i miljön, och det kan då bli ouppnåeligt att köpa de hjälpmedel man behöver för att kunna hålla huvudet över ytan. Eftersom samhället inte vill erkänna miljöproblemet, är det också svårt eller omöjligt att få något ekonomiskt stöd till t ex luftrenare, andningsmasker och alla filter som går åt till dessa.

Idag är det ganska vanligt att man får tipset att läsa Eckhart Tolle, som haussades av Oprah Winfrey i ett av hennes program någon gång i slutet av 90-talet. Sedan dess har han sålt miljontals böcker som heter saker som "The Power of Now" där han säger saker som "life is now", samt beskärmar sig över ofoget att ockupera sig med förfluten tid och framtid istället för med nuet. Alla låter sig dock inte övertygas, däribland Time Magazine som skrev "A wash in a spiritual mumbo jumbo", och att det inte var till mycket hjälp för dem som letar efter praktiska råd. Själv undrar jag "i mjugg" om han ens heter Eckhart på riktigt, eller om han har tagit namnet för att det anspelar på den medeltide munken och filosofen Mäster Eckhart. Som dock verkade mer restriktiv med att strö lättsmälta visdomar omkring sig, men så blev han inte särskilt rik heller! Men jag har egentligen ingen rätt att kritisera Tolle eftersom jag inte ens läst honom på riktigt, men heller inte vill läsa honom eftersom han känns förutsägbar redan efter det lilla jag läst.
Hursomhelst, filosofi kan vara trevligt och nyttigt - men gör varken till eller från för min vardag med MCS!