Ödets hjul och kemi...

I ren hybris trodde jag mig kanske slippa undan de vanliga MCS-symtomen den här gången bara för att resan 20 mil tur och retur till allergiläkaren gick ovanligt bra. Man hade för en gångs skull hörsammat min önskan om att vädra bilen ordentligt från parfymer från patientresors sida och chauffören hade inte ens smygparfymerat sig genom "bara" parfymerad duschcreme eller shampoo. Dock hade jag bara hunnit vara hemma en kort stund innan grannar fick besök förmodligen av ett stort gäng som var både storrökare och stora konsumenter av stark parfym. Sådant vandrar lätt över till andra lägenheter och luftrenare räcker inte alltid till. Efter någon timme med de MCS-reaktioner jag hoppats slippa när det gällde resan, börjar det verka som man faktiskt inte kan undkomma sitt öde. Se bara på mannen i berättelsen som klarat sig genom två krig och återvände hem, bara för att bli överkörd av en bil när han bara skulle gå ut för att köpa lite mjölk!

Jag drar mig till minnes att det här med att bli sjuk av kemikalier faktiskt inte är helt unikt för nutiden. När jag var liten på 60-talet var det sällsynt att någon hade egen bil där vi bodde. Ett par gamla bröder som bodde lite avsides hade aldrig åkt bil i hela sitt liv, och blev överväldigade av hastigheten (45-50 km/h) när de en gång erbjöds en biltur. Det hela avlöpte med att bröderna måste ut och lägga sig utefter vägkanten med yrsel och vimmelkantighet. Jag gissar dock att det inte bara berodde på den ovana hastigheten och att det svängdes med ratten, utan också på att det "luktade bil" som vi brukade säga. Starkt luktande ftalater (mjukgörare i bl a plast) med mera i bilens inredning plus bensinavgaser brukade vara den främsta orsaken till att jag och mina syskon kaskadkräktes i spypåsar eller vid vägkanten de sällsynta gånger vi åkte bil. Men även mamma brukade drabbas svårt av bilsjuka. Innan hon kom hem från någon av de sällsynta bilresorna brukade farmor alltid säga: "Nu blir det nog ett herrans liv". Mycket riktigt brukade mamma, blekgrön i ansiktet, slänga sig i soffan med ytterkläderna på och oja sig å det gruvligaste. Farmor tittade in och sade: "Pyttsan." Hon själv verkade inte få samma symtom av bilåkning.
Farmor som var stolt över att i sin ungdom ha arbetat hårt ute på fälten, verkade ha fått en evig solbränna intatuerad i huden fast hon inte solat på minst 20 år.  Hon kavlade gärna upp tröjärmen och visade fram underarmen i föredömligt syfte: "Se på mig, jag är stark och brun som en räv"!

På inrådan av skolans lärare prövade man att ge mig åksjuke-piller när jag måste åka med skoltaxin till exempelvis klassens kollektiva tandläkarbesök, men det brukade bara resultera i att jag trots spinkighet förvandlades till ett slags mini-hulken; både grön i ansiktet och jättearg. Det var uppenbart att jag tålde kemikalierna i dessa piller lika illa som jag tålde själva bilens djävulska kemi. Av okänd anledning övervanns åksjukan senare och jag har i vuxen ålder t ex åkt buss nästa fyra timmar om dagen tur och retur under en period vid arbete på annan ort utan något större obehag. Men som ett slags ödets hjul återvände en ännu värre kemikalieöverkänslighet på senare år, och som bröt ut efter vistelser på flera arbetsplatser i fukt- och mögelskadade hus

Under mina bilsjuke-år ingick dessvärre resor med skolbuss/taxi vid idrottsdagar, då man tävlade med andra skolor i både fri-idrott och skidåkning. Mina föräldrar hade sagt ifrån att jag inte skulle vara med vid dessa dagar eftersom "Hulken-pillren" inte fungerade. Min lärarinna i småskolan som det hette  på den tiden, var gift med läraren i storskolan i andra sidan av skolhuset. Det var inte alltid de mest spirituella nyutbildade lärarna som sökte dessa tjänster i de små orterna ute på landsbygden, och storskolans lärare hade rykte om sig att helst sätta eleverna på "egen-läsning" medan han själv lade bägge fötterna på katedern och petade näsan medan han tittade ut genom fönstret och drömde sig bort. Men idrott var han intresserad av! Varje morgon i god tid före skolans början kunde man se honom springa med höga knäuppdragningar runt skolan, på långa John Cleese-aktiga ben, iförd kortbyxor och med händerna instoppade i fickorna på den tidens modejacka: en midjekort sportjacka där fickorna satt ända uppe under armarna. Detta brukade alltid göra skolkokerskans jämthund Björn rasande där han var bunden vid en koja några meter från skolan, och få honom att skälla som en galning hela tiden ända till spektaklet var över för den gången.
Nu tyckte läraren inte att det lät sig göras att en elev skulle utebli från en idrottsdag på grund av "bil-sjuka", och övertalade sin fru alias min småskolelärarinna att de tillsammans en söndag (på den tiden gick vi i skolan också på lördagar, åtminstone till klockan tolv) skulle besöka mina föräldrar och sätta stopp för detta vansinne.

Till saken hör att vår familj levde på sätt och vis "gröna vågen" långt innan gröna vågen hade uppfunnits. Det talades aldrig om religion, men där fanns ändå en slags outtalad tingens ordning som rådde över allt och som inte kunde ifrågasättas. Precis som hos de tio budorden skulle vilodagen verkligen vara en vilodag, och karlarna klädde sig i vit skjorta för att visa att man inte arbetade. Grannen Hilding hade tagit fel på brylkrämen och strukit tandkräm i håret i stället, och liknade Skå-Gustaf med det vita håret på ända där han låg på källarkullen, stödd på armbågen och helgade vilodagen. Han brydde sig inte om att tvätta ur tandkrämen. "Äsch", sade han. Det är ju samma ingredienser i ändå." Det enkla och gamla, beprövade var alltid det bästa. Farmor snörpte segervisst på munnen och såg med ödesdiger blick på folk på andra sidan bron när de köpte bil och kylskåp, och muttrade något som lät som "skulder, elände och ragnarök"! Vem behöver ett kylskåp från Sodom och Gomorra när det finns en väl fungerande jordkällare från 1800-talet? På sätt och vis verkade det också som vi levde i paradiset före utdrivningen och ormens frestande, eftersom nakenhet inte var tabu. När tapeterna började flagna i min brors lilla rum, tog mamma sig för med att sätta upp alla planscherna med utvikningsbrudarna i färg, som följde med FibAktuellt (som pappa prenumererade på "för reportagens skull" varje vecka. Det var ibland nakna, låtsat blyga flickor som kikade fram bakom ett draperi och där fanns nakna, frimodiga flickor som sträckte ut sig på en klippa i solen. Där fanns blondiner och brunetter, rödhåriga och svarthåriga. En del hade flätat hår, andra håret uppsatt och några hade i solen fritt slängande hår. Gemensamt var att de var spritt, språngande nakna med undantag av någon enstaka i bikini. Det blev således mycket naket i ett litet rum, och några av min brors kompisar tappade kanske hakan, men jag hörde aldrig någonsin någon tala kritiskt eller nedsättande om flickorna, inte ens farmor. Mitt intryck är fortfarande att man såg på dem med ett slags beundran och respekt, och de såg ut att vara sunda, välmående flickor som själva valde att låta sig fotograferas. Den svenska synden var vid den här tiden både en lönsam exportvara och en trivsel- och nöjesfaktor i själva Sverige, men det ska erkännas att kanske inte alla såg saken på samma sätt trots att det var 60-talet. Kanske hörde min lärarinna till den senare kategorin, för när  de kom för att tala mina föräldrar tillrätta om idrottsresorna, bleknade hon och vacklade på tröskeln, eftersom dörren till det lilla "nakenrummet" stod öppen med alla de blänkande planscherna fullt synliga. Hennes man sade "he he he..."

Av de som kände oss tror jag att få vågade kritisera pappa eftersom han var ganska bra på att häckla överheten, en konst som bara fanns där i generna och verkade ha utvecklats alltunder generationerna bland dem med yrken i underdog-position såsom rallare, timmerflottare och skogshuggare, säkert som ett försvar mot förtrycket i tider då det inte fanns några självklara rättigheter eller några fackförbund. (Att det verkligen finns i generna verkar obestridligt, eftersom det sägs att små barn inte förstår ironi och min brorson låg och var ironisk redan i barnvagnen.) En gång fick pappa reda på att handlaren sparade den färska mjölken åt de "finare" familjerna men sålde den härskna till de andra med förevändningen att "den färska tagit slut". Han gick förstås dit för att pika handlaren för den saken. Hade det varit idag hade det funnits stor risk att bara stöta på aggressivt självförsvar eller cynisk nonchalans. Men den tidens människor var lite annorlunda. Handlaren bleknade och tog åt sig, uppenbart skakad och nästa morgon strejkade ett av hjulen på hans trehjuliga moped i den branta nedförsbacken med resultatet att postbäraren fann honom i stupet med en vrickad fot och en trasig, den tidens trekantiga tetrapack mjölk över sig. Det senare kanske inte betydde någon slags karma (eller också gjorde det), men efter detta hade vi alltid färsk mjölk på bordet.

Jag minns inte vad som blev sagt mellan lärarna och mina föräldrar, men det slutade förstås med att jag slapp idrotts-resorna med tillhörande spypåsar och eventuella förvandlingar till mini-hulken. Det passade mig utmärkt eftersom jag visserligen gärna åkte skidor, men tyckte att tävlingar i saken och dito grupp-aktiviteter var helt onödiga och idiotiska. Lite tur i oturen ändå!
Och eftersom mina föräldrar trots allt var artiga och socialt välanpassade, väntade de med att skratta tills lärarparet kommit ändå bort till bron. Men då bröt pappas karaktäristiska skrattsalva ut; Iiiiiihaaaa! (Han lät som en åsna, tyckte senare min bästa kompis i gymnasiet!) För ordningens skull sade mamma "tyst med dig" till honom, men gömde själv ansiktet bakom ett förkläde och skrattade så tårarna rann. Men farmor sade: "Jo, pyttsan. Lärarinnan ser ju bra ut, men varför fick hon inte tag i någon bättre karl än fånen i sportjackan?"

På 60-talet brydde man sig om även personerna som blivit kvar i någon avkrok; när handlaren gick i pension kom i stället varubussar förbi. Två stycken olika varubussar  två gånger i veckan. Hade det varit idag hade individerna fått "skylla sig själva" som inte flyttat in till stan eller skaffat körkort och bil. Men då stannade både vanliga bussar och varubussar vid varje avkrok, och mamma kunde både beställa och avhämta gräddtårtor vid varubussen. Där fanns också allt från färska grönsaker och frukt till färskt kött till söndagssteken. Det höll i sig även på 70-talet, och fast det bara var en så liten plats kom kändisar som Gyllene Tider och Ulf Lundell till Folkets park fem kilometer bort. Till och med Olof Palme och Gunnar Sträng var här. Den senare blev häcklad av ortens egen kändis, ett fyllo och därtill slagskämpe med innehav av en röst som en operasångare eller böneutropare skulle avundats, och Sträng ropade: "Om du inte varit så storväxt skulle jag själv gärna kastat ut dig!"

Men under 70-talet blåste delvis andra vindar. Allt fler kemikalier och "snabba lösningar" gjorde intåg och folk lät sig imponeras. Till och med pappa kom hem med en stor säck konstgödsel till potatislandet, och istället för frukt och äkta vispgrädde som efterrätt, åkte Jell-O, en knallröd, geléaktig kräm full av färgämnen och tillsatser fram på bordet. Mamma var förtjust över att den nästan smakade som jordgubbar. Det började också bli vanligare att köpa snabb-sockerkakpulver än att vispa till den äkta varan. Även många av de gamla lät sig övertygas att kemikalier och snabba lösningar var ett bättre sätt än det gamla sättet. Detta verkar så här i efterhand ha ett samband till att ganska många där dog på raken i mitten av 70-talet, cancer och hjärtinfarkter. Människor som inte alls hade uppnått den ålder då man normalt brukar dö.

Min åk-sjuka hade alltså gått upp i rök lagom till ungdomsåren, och jag kunde göra saker som både tågluffa i Europa och lifta till exempelvis Femöres-parken i Köpenhamn där danskar och danskor dansade nakna respektive topless till tonerna av svenska Sky Highs covers av Jimmie Hendrix-låtar, utan minsta "sjösjuka". Men som ett slags ödets hjul har inte bara bil-överkänsligheten återvänt utan den tog också med sig ett helt följe av andra kemikalieintoleranser. Det gör att jag inte längre har minsta lust att t ex bevista höstens konstsalonger, varken den större i länets residensstad eller den mindre här eftersom jag riskerar att förpestas av någon eller någras parfymer. Men kanske också för att konsten blivit ganska tråkig med några undantag, med skillnad mot 60-talet när det kalla kriget led mot sitt slut och allt  var möjligt med honnörsorden "Peace, love and understanding". Idag har samhällskompassen sedan länge slagit om riktningen och vi tycks på väg tillbaka mot det kalla kriget.

Det femte budet

Jag läser i morgontidningens rubriker (Värmlands Folkblad) att Eda kommun drar in allt stöd för en handikappad 20-åring. Han lider av en CP-skada, men har med hjälp av personlig assistent hittills kunnat både arbeta och utöva fritidsintressen. Hans mamma säger: "Det står i utredningen att han är självständig i hemmet. Det stämmer, så länge vi hjälper till." Nu förlorar han möjligheten att arbeta, och kommunen lägger hela ansvaret för sonen på familjen. Det verkar som de kommunansvariga i Eda inte bara drar undan mattan för familjen utan för sig själva också med tanke på att det är valtider.

Kommunerna är ytterst försiktiga när det gäller att lägga skattepengar på saker som ger människor med olika former av handikapp ett anständigt liv. Även i de fall då kostnaderna i själva verket stiger annars, t ex i mitt eget fall när kommunen som sista instans (när Försäkringskassa och landsting redan nekat) vägrar ge minsta bidrag till de hjälpmedel man behöver vid MCS (multipel kemisk känslighet) för att klara ett arbete eller ens bostad. Det leder ju till att man blir utförsäkrad och utskriven från Arbetsförmedlingen eftersom man inte kan stå till den "normala" arbetsmarknadens förfogande. Detta bara för att man inte har råd att bevilja hjälpmedel i form av en anpassad arbetsplats eller ens en luftrenare. Däremot lär Arbetsförmedlingen i Sverige ha fått 125 000 kronor för en debattartikel som var så dålig att den inte ens togs in i tidningen! Hur många allergianpassade (som det heter fast MCS inte är en allergi) platser hade det räckt till? Den här kommunen hade också råd att sälja ett företag som kostat 40 miljoner kronor: för en enda krona! Det handlar om rovdjurscentret "The Big Four of Scandinavia", en felsatsning som också bidrog till att hålla en rad lycksökare under armarna, där de senare fick lära arbetslösa på söka jobb-kurs att stöpa sina ansökningar i likadan form (snudd på orwellsk New World Order-stil) så att rovdjurscentret måste ha fått in tusentals ansökningar från folk i alla åldrar med exakt samma formuleringar. Men det "bidde inte ens en tumme" av det hela och 40 miljoners-satsningen kördes iväg till en lada i ett skogsbryn där en hembygdsförening håller öppet på midsommaraftonen, och man där kan skåda några malätna uppstoppade järvar och björnar.  Då skulle man hellre vilja rekommendera en sväng ut i naturen där det finns chans att se dem i levande skick. Ibland behövs det inte ens sväng ut i skogen. Min bror blev betraktad av en nyfiken varg när han satt och solade utanför sommarstugan. Inte länge därefter måste han bromsa med bilen på väg hem från sommarstugan då en björn spatserade över vägen på väg till badplatsen. Den gav bilen några avmätta ögonkast och gjorde sig ingen som helst brådska. I vintras tog ett trevligt vargpar en

söndagspromenad förbi vid bankomaten på Kyrkogatan. Det var nog samma par som setts ta tidiga morgonrundor kring järnverket. Man måste ju patrullera sitt revir!I Martin Borgs senaste film "Någon annan betalar" tar han upp skatteslöseriet även i en annan värmländsk kommun, nämligen Karlstads kommun som inte iddes läsa ett kontrakt ordentligt vilket ledde till att de blev stämda av Hells Angels som inte bara fick behålla gården utan också stämmer kommunen på renovering. Deras advokat Ismo Salmi arbetade tidigare som jurist inom miljöfrågor och vet hur skadliga fukt- och mögelskador i hus är för hälsan. Och sånt vill ju inte "änglarna" utsättas för. Det framgår inte exakt hur många miljoner kronor kalaset kostar kommunen, men det framgår tydligt i filmen att Ismo Salmi skrattar hela vägen till banken!

Svenskarna är väldigt naiva när det gäller vart deras skattepengar går, tycker Inga-Britt Ahlenius (bl a finansdepartementet, riksrevisionsverket och FN) i filmen.

John P Thomas skriver en artikel i Health Impact News med rubriken "Is Your Health Being Destroyed By Other People`s Toxic Fragrances". Han menar att problemet med andrahands-parfymering borde vara nummer ett på agendan hos hälsoauktoriteterna i samhället, men inte beaktas alls idag. Ändå har så många som 30 % av befolkningen i USA besvär av de giftiga kemikalierna i parfymer, och 13 % blir allvarligt sjuka. Siffrorna är ungefär motsvarande i Sverige. Det femte budet lyder: Du skall icke dräpa, som det står skrivet i min gamla skol-psalmbok, av konungen gillad och stadfäst 1937 (det står kanske "du ska inte döda" i senare översättningar?). Budet omfattar också att inte dräpa livsglädje och hälsa hos andra, säger Rune Östensson (forskare och tekniker som bl a arbetat fram mätteknik inom mikrobiologi) i ett föredrag som heter "Modern näringsforskning möter Martinus kosmologi". Föredraget handlar främst om näring som energi, men energin omfattar ju också luften vi andas. När folk röker och parfymerar sig invaderas andra människors livsrum med gifter, och idag dräps alltså hälsa och livsglädje för uppåt en tredjedel av människorna på grund av detta.