Lite gott och blandat; om böcker och akilleshälar

Det finns nog få saker som är så tråkiga som att städa bokhyllor. För länge sen då jag jobbade på bibliotek plockade vi en gång ut alla böckerna ur hyllorna och dammtorkade en och en i taget. - Das Unheimliche! skulle Freud ha hänvisat till (åtminstone om han själv hade måst göra det). Mina bokhyllor är min akilleshäl, och kommer förmodligen att bli min död en vacker dag när de samlat tillräckligt med damm. Böckers papper bryts också ner med åren och bildar avfallsprodukter som kan emittera. Jag borde verkligen ta itu med detta innan pollensäsongerna börjar och det blir svårare att städa och vädra. Men det tycks som om jag föredrar att oroa mig för den uteblivna hyllstädningen hellre än utföra den! I samma veva säger de på radio Värmland att ny forskning visar att oro och stress inte alls krymper hjärnan så som de feta rubrikerna i media försökt hetsa oss med ett bra tag nu. Utan det kan vara på det sättet att oron för att oro skulle vara farlig kan vara farligare än oro i sig. Så bra, då kanske bokhyllorna kan vänta ett tag till? Men det är försök på möss som visat detta att hjärnan inte krymper av stress, så ifall vi ska oroa oss för något bör vi nog oroa oss för de stackars försöksmössen!

Dock visar det sig att det kanske inte är bokhyllorna som är min akilleshäl, utan - min häl! Vänstra "hälkudden" är liksom utplattad så att jag går snudd på bara skelettet och det krävs en sula som håller ihop hälen. Mina fötter är så olika (man kan knappt tro de är släkt med varandra). Den högra foten är lite större, tål inte värme och vill ha stort svängrum omkring sig medan den platta, vänstra är frusen och kräver flera lager av sockor. Man kan ju inte köpa skor med olika storlek på vänster- och högersko, plus att man känner sig en aning låghalt av att ha tjocka sockor på vänsterfoten men bara en ytterst tunn på den högra. Undrar hur Selma Lagerlöf copade? Kanske var det käppen som kompenserade?
Ingen dum idé, kanske... Med en käpp kunde man hytta åt folk som inte har vett att hålla sig på sin kant. En ren fröjd....

Två värkande fötter upplagda på en pall är en bra anledning att ytterligare skjuta upp den förgrymmade bokhyllestädningen och titta på nyheterna i stället. Någon slem-pelle till chef på Försäkringskassan försöker sälja oss att nu när färre sjukskrivningar beviljas "går det mer korrekt till" och att "bara de som verkligen bör vara sjukskrivna blir det". Men när reportern frågar Försäkringskassans personal får hon ett annat svar: orsaken är ofta stress och att man har så många fall på sitt bord att man inte orkar titta ordentligt på dem. "Då blir det desto viktigare att läkare kan skriva bra intyg", sägs det. Sjuka ska alltså orka spela den roulette det är att råka ha turen hitta en läkare som kan skriva detta extremt bra intyg. (Men har handläggarna tid att titta på det då, kan man undra....) Men i ett litet reportage visas en person vars intyg tydligt beskriver att hon bara kan arbeta halvtid på grund av sjukdom. Trots det avgör Försäkringskassans handläggare som aldrig ens träffat personen att ansökan ska avslås. I min morgontidning skriver Susanne Sjöstedt att Socialförsäkringssystemet går ordentligt med plus redan idag, och att ev. bortförklaringar att vi inte skulle ha råd att ta hand om våra sjuka är struntprat. Den förra (moderata) regeringen lovade att inte gömma sjuka i statistiken - men införde en reform som istället slängde ut dem ur sjukförsäkringssystemet när det bortre gränsen var nådd, oavsett hur sjuka de fortfarande var. Nu lovar socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) att göra något åt det. "Om man är sjuk så ska man vara i sjukförsäkringen", säger ministern. Ett löfte som förpliktigar. Alla har hört det. Nu gäller det att leverera, skriver Susanne Sjöstedt.

Sedan berättar nyhetsreportern att läkemedelsverket för första gången har godkänt cannabis för medicinskt bruk i några fall i Sverige. Kommer att tänka på Alice B Toklas vars självbiografi jag  återfann i bokhyllan. Hon var väninna till och utförde hushållsnära tjänster, som Fredrik Reinfeldt skulle ha uttryckt det, åt författarinnan Gertrud Stein, och blev berömd för sitt recept på hasch-kladdkaka eller hash brownies (som dock inte finns i den här biografin utan i hennes kokbok). Fast receptet lär nog inte vara lagligt: "Take 1 teaspoon black peppercorns, 1 whole nutmeg, 4 average sticks of cinnamon, 1 teaspoon coriander. These should all be pulverised in a mortar. About a handful each of stoned dates, dried figs, shelled almonds and peanuts: chop these and mix them together. A bunch of canibus sativa can be pulverised. This along with spices should be dusted over the mixed fruit and nuts, kneaded together. About a cup of sugar dissolved in a big pat of butter. Rolled into a cake and cut into pieces or made into balls about the size of a walnut, it should be eaten with care. Two pieces are quite sufficient."
(Gertrud Stein i sin tur blev kanske allra mest berömd för porträttet som Picasso målade av henne. Hon var relativt slank på den tiden, men Picasso målade henne stor och otymplig. - Så ser jag väl inte ut, protesterade Stein. - Det kommer du att göra, svarade Picasso. Vilket visade sig stämma!)

Boken måste vara över 30 år gammal men luktar helt fräscht jämfört med några pocketböcker som har mindre än tio år på nacken men gulnat och luktar typ kadaver i formaldehyd. Om man har tur visar sig ens favoritböcker ha en bra kvalitet på papperet och man kan behålla dem många år till. Nu ryser säkert bokälskare. Vilken hemsk människa är det som behåller böcker efter lukten och inte efter den litterära kvaliteten ? Svar: en multipelt kemiskt känslig person, förstås! Av nödvändighet. Med åren skulle bokhyllor förvandlas till ett rent harmageddon för en mögel-, kvalster- och kemikaliekänslig person om man inte röjde upp ordentligt ibland.
Men städningen får bli uppskjuten lite till på gott och ont, för nu jag ska försöka skriva en egenremiss till ortopeden, eftersom det tycks svårare att få en tid hos vårdcentralen än för kamelen att komma igenom ett nålsöga. Eller enligt ett nyare ordspråk; lika svårt som för ett sjukintyg att bli "begripet" hos Försäkringskassan idag

Deckare och sanning

"Det tog 75 år innan kopplingen mellan asbest och sjukdom erkändes. Hur många år ska det ta innan vi erkänner att den som utsätts för mögel blir arbetsoförmögen", säger professor i arbetshälsovård Tuula Putus, angående ett fall där personal vid ett sjukhus i finska Österbotten blev skadade av dålig inomhusmiljö. Arbetsgivaren ville inte använda den försäkring som är till för sådana fall där arbetstagare blivit arbetsoförmögna, men fick ändå rätten på sin sida.
"Domen visar på hur vårt samhälle förändrats och hur lågt man värderar den enskilda människan" menar hon.

Däremot erkänns mögel som orsak till både sjukdom och död i den deckare jag läser just nu. En av Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway som ofta får arbeta för polisen i samband med att ben från skelett hittas för att bedöma deras ålder. Är de ett fall för kriminalpolisen eller för muséet? Både och faktiskt i denna bok som i original heter A Room Full of Bones, men på svenska av någon anledning fått heta En känsla av död. Där talar man om borstmögel (Aspergillus) eller med ett annat ord svartmögel: "Vissa arter är extremt giftiga. Sporerna kan hålla sig vid liv i hundratals, tusentals år. Så fort de kommer i kontakt med luften tränger de in i näsan och munnen och slemhinnorna. De kan orsaka huvudvärk, kräkningar och feber. Hos människor med försvagat immunsystem kan de orsaka organkollaps och död" Jo tack (min anm.) Jag minns fortfarande med fasa mögellukten i den lägenhet som en vän tittade på förra sommaren då jag följde med som "spårhund". Den stackare som eventuellt flyttade in där torde ha blivit levande mumifierad...
Konversation med doktorn i boken: "Kan Aspergillus ge mardrömmar och hallucinationer? Lord Smiths fru nämnde att han hade fruktansvärt hög feber innan han dog. Han yrade och såg syner och skrek i sömnen." "Det var förmodligen borstmöglet som orsakade det."

En annan deckarserie som inte räds att behandla miljöföroreningar och gifter i samband med korruption och lögner är Donna Leons böcker om kommissarie Brunetti i Venedig där alla är så korrumperade att t o m tjänstemännen på kommunen måste mutas om man vill ha något gjort. De deckare jag läst på senare år har faktiskt haft insprängda bland alla ruskigheter en liten nyvaknad miljömedvetenhet. Ta t ex Granne med döden av Alex Marwood där bokens styckmördare beställer storpack med bikarbonat för att hålla avloppsrören rena, och Mr Clarinet av Nick Stone där någon med fasa erinrar sig hur presidentens fru lät parfymera gatorna i staden när påven skulle besöka Haiti. Gissningsvis för att påven skulle bli så förgiftad att han inte frågade vart alla fattiga, hemlösa och svältande man städat bort hade tagit vägen. (Om någon letar efter en allmänt riktigt kuslig bok att läsa under mörka vinterkvällar kan jag rekommendera den. Nick Stone växte upp på Haiti och är väl förtrogen med miljöerna i boken.)

Men apropå mögel i verklighetens värld så kom finska läkarföreningen Duodecim redan före ovanstående rättsfall ut med nya vårdrekommendationer för hälsoproblem relaterade till dålig inomhusmiljö. Professor Tuula Putus tycker att de är alldeles för vaga och att den viktiga rubriceringen uteblev från rapporten. Första prioritering borde ha varit att stoppa de utsatta från att använda en byggnad med dålig inomhusluft!
Ungefär samma inställning som ovan har hittills rått i Sverige. Kanske läser de för lite deckare?