En blogg om kemikalieintolerans som tabu i dagens samhälle!

lördag 5 maj 2018

Framgång, det objektiva korrelatet och Avicii

Man inser att man blivit gammal när folk och tidningsrubriker förra veckan ropade: "Avicii är död" och jag undrade "vem fan är det?" Jag levde ju fortfarande kvar i föreställningen sen typ 50 år tillbaka om Mick Jagger, 74 år, som steppar med höga knäuppdragningar som högsta formen för sofistikerat artisteri. Men det är ju aldrig försent att lära känna en ny konstnär eller artist eller för den delen vem som helst som publicerat sig, efter döden, vilken i sig förresten lär vara västerlandets största bluff. (Om folk visste hur trevligt det är att vara död skulle ingen vilja leva, menade den danske kosmologen Martinus som också menade att döden i själva verket är den ultimata semestern där människor och djur m fl får alla sina önskningar uppfyllda. Det senare i så hög grad att vissa blir snabbt uttråkade och vill tillbaka till det tröguppfyllda, materiella livet i en ny inkarnation så snart de kan för att möta nya utmaningar.) Jag ser därför dokumentärfilmen True Stories om Avicii för att bättra på min skamfilade allmänbildning på området. Man kommer kanske att tänka på "det objektiva korrelatet" dvs T S Eliots teori för hur man ska kunna nå och uttrycka sanningen om det inre landskapet eller "begravda livet" genom att upphöja det till en allmängiltig och objektiv form. Många kan identifiera sig med världsstjärnan reducerad till ett objekt i sjukhussängen där han inser att hans "vänner" dvs manager och crew inte bryr sig ett dyft om hans välbefinnande utan bara den mån de kan få ut något av honom, och där han även är omgiven av läkare och vårdpersonal som proppar i honom 20 olika mediciner som inte ens är lämpliga att ta tillsammans, men vad bryr sig de om det. Läkaren säger att det är farligt att ge sig ut på turnéliv med hans form av sjukdom, "men ifall du vill göra det kan vi skriva ut mer smärtstillande medicin till dig". När det enda han skulle behövt var en medicinsk auktoritet som sagt ifrån att "han inte får".  Och där satt managern Arash som en gam och spred dåligt samvete över hur mycket pengar han skulle förlora och att man måste tänka på pengar i första hand. (Gissar att han får en del näthat efter filmen...)

Fortfarande ganska många år efter Förintelsen fanns det människor, inte minst bland poeter och författare, som tog livet av sig, men deras anhöriga menade att det var inte självmord utan mord eftersom den sortens utbrändhet som deras upplevelser lett till inte bara försvinner. Numera finns det forskning på att svår stress kan ge fysiska hjärnskador som inte går över genom att bara "vila". Men det gäller ju inte enbart konstnärer och artister utan kan lika gärna vara s k vanligt folk som exempelvis blivit utbrända av ständig tillgänglighet för att stressa ut på "sms-vikariat" i åratal av smarta arbetsgivare som vill slippa fasta anställningar och som "slänger dem som till slut blir sjuka på soptippen" utan minsta ansvar.
För att återgå till dokumentärfilmen är det tydligt att managern Arash har ett tunnelseende där "framgång" bara måste vara liktydigt med pengar vilket han fortsätter projicera på artisten oavsett om den senare börjat få andra värderingar. Arash är ingen bra manager för han har ingen flexibilitet och kan inte ändra på saker ens sedan artisten blivit sjuk. En annan artist (minns inte vem) sade nyligen att framgång behöver inte precis vara pengar, utan kan vara att kunna säga "nej" (då man kanske kan t ex dra ner på utgifter istället för att tjäna pengar hela tiden). En klok kines (minns inte vem det heller, ytterligare ett ålderstecken eller...?) sade till en kvinna som skröt om sin sons framgång: "Det kan man inte veta förrän efter hundra år". Det behövs en längre tidsrymd för att rätt kunna bedöma vad som egentligen är framgång.