Major impetu slår till

Det brukar finnas namn för att skilja mellan större eller mindre sjukdomsutbrott eller anfall vid sjukdomar, t ex när det gäller epilepsi heter stora anfall "grand mal" och små "petite mal" eller "absence". Man kanske skulle behöva ha namn för de olika reaktionerna och symtomen vid MCS också, och där har man ju dessutom de så kallade senare reaktionerna. Om man skulle dra till med ett hemsnickrat namn på latin skulle en större reaktion kunna heta major impetu. Och det var detta som slog till just i idag!

- Man får aldrig tro man är bra, för då är det kört! Så sade Monica Zetterlund i en intervju och fast hon förstås talade om någonting helt annat än MCS så stämmer det bra för MCS, åtminstone när det gäller mig. Det är så snart jag inbillar mig jag är eller håller på att bli frisk som det är farligt, för då blir jag dumdristig. Jag brukar alltid ha fönstret åtminstone några centimeter på glänt när jag sover, men var tvungen att stänga det helt i natt på grund av många minusgrader. Normalt låter jag då dörren till hallen och badrummet vara öppen så att den inkommande luften från rummets fönsterventiler kan ta sig ut genom utluftsventilen i badrummet, men nu var jag så övermodig att ha varit frisk ett tag att jag glömde eller struntade i ställa upp dörren. Visserligen sägs övertryck i bostaden vara bättre än undertryck eftersom det senare anses dra ut emissioner och eventuella gifter ur väggar och material så att vi andas in det, men den här natten kunde ju luften inte cirkulera och jag märkte kemiska lukter precis som alltid när fönstren är stängda. Det rör sig om formaldehyd, impregnerade gamla parfymer och cigarettrök i tredjehandsform som sitter i husets väggar, ibland kvardröjande naturliga kemikalier från matlagning, och kanske damm och partiklar från böcker och andra material osv. Men struntade ändå i att öppna dörren eller åtminstone en fönsterspringa.

Trots det kände jag mig relativt pigg i morse och beslöt mig därför dumdristigt att gå och handla på dagtid. I affären finns vid den tiden en mängd människor och en ännu större mängd av deras kemikalier i form av parfymerade lotioner, deodoranter, hårvårds- och stylingprodukter, tvätt- och sköljmedel i kläderna, osv. osv. Inte sällan med ett extra par droppar eller sprayduttar parfym som pricken över alltihopa. Då framstod plötsligt affären som konstig och lokalen svår att hitta i: det verkade som alla grönsaker var vitskimrande av mögel och all ost var slut eller hade gömt sig; hade hyllorna kastats om? Jag förstod att det var nu exponeringarna tog ut sin rätt och "major impetu" slog till i form av
1) snurrighet och brist på lokalsinne. (Det är här som det också är vanligt med siffer- och eller bokstavsdyslexi.) Eller kanske en gratis trailer om hur det kan te sig att gå och handla vid 85-90 år? 2)Leder och muskler blir ofta väldigt stela vid MCS-reaktioner och att betala vid kassan med kort eller kontanter med alldeles stela fingrar var också lite som en förhandsvisning av åldersstelhet.
3) När jag kom hem började jag frysa och hacka tänder, men slängde därefter upp fönstren trots femton minusgrader för att inte storkna av värme. Att inte kunna reglera kroppstemperaturer är ett vanligt symtom vid MCS. 4) Starka känslor av hunger är också något man ofta hör om som vanliga reaktioner vid/efter exponeringar eftersom kroppen verkar förbruka mycket näring och energi vid dessa tillfällen. 5) Samtidigt är det också vanligt att sväljreflexen inte fungerar och man riskerar att kvävas om man försöker äta som vanligt. Strupen låser sig i en position, och i en del fall kan andningen låsa sig och man får "plåtlungor". Även tårvätskan försvann och ögonen blev så torra att det gör ont att blinka. 6) Förskjutning av tids- och rumsuppfattningen är vanligt efteråt åtminstone hos mig, och saker kan ta väldigt lång tid att göra, saker tappas bort och dyker upp på oväntade ställen, en sax ligger plötsligt framme: har jag tagit fram den, när och varför? En dag kan "försvinna" eller ligga utanför tiden men tur att man har en morgontidning där man kan kontrollera vilken dag det egentligen är!
För många verkar idag även den massiva mobilstrålningen på allmänna platser och i

lägenhetshus vara orsak till liknande reaktioner, men den saken verkar vara ännu svårare för folk att ta till sig än problemet med kemikalierna.                                          

Gamla ordspråk om att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten eller inte ropa hej förrän man kommit över bäcken kanske är extra giltiga om man har MCS, för det är väldigt vanskligt att lova saker i förväg då man aldrig riktigt kan veta om man blir exponerad för något som kommer att slå ut en, och att man känner sig frisk i frisk luft kan vara ganska bedrägligt och få en att glömma att det inte självklart är så i andra miljöer. Men idag lever vi ändå i en tid när kemikaliers påverkan börjar uppmärksammas mer och mer. När man ser tillbaka i litteraturen känner man ganska ofta igen symtom som mycket väl stämmer överens med MCS men som då misstogs för många andra saker och ledde till svåra konsekvenser. Läser en intervju med författaren Barbro Lindgren (skrev barnböcker som t ex Loranga, Masarin och Dartanjang) där hon berättar att hennes make arbetade som scenograf med farliga plastfärger i en tid när man inte brydde sig om att se till att ventilationen fungerade. Barbro och barnen såg oroväckande förändringar komma smygande. "Han blev retlig, alltmer frånvarande i familjen, stod inte ut med någon form av krav. Det var fasansfullt, han blev en helt annan. När han till slut lämnade familjen, tyckte barnen nästan att det var en lättnad. Några år senare dog Bo i cancer", berättar Barbro Lindgren.

MCS i litteraturen

Idag kan jag läsa böcker (förutom de mest stinkande förstås) till skillnad från för bara några år sedan då jag inte alls kunde läsa böcker dels på grund av att nytryckta böcker stank av tryckfärger och kemikalier från papper och/eller omslag, medan lånade böcker som hunnit "avgifta sig" från färglukt istället stank av tidigare låntagares parfymer, sköljmedel, rakvatten, handkrämer osv. osv. De böcker som fungerar bäst är de nya eftersom det inte används så starkt luktande tryckfärger numera, åtminstone enligt min erfarenhet, samt biblioteksböcker som befinner sig i stadiet då de inte hunnit få den unkna eller mögliga lukten från nedbrytningen av gammalt papper och bokpärmar men inte heller hör till de allra mest populära t ex vissa deckare som varit i händerna på alltför många "stinkare".

Jag råkade få Karin Johannissons senaste bok i händerna. Hon är professor emerita i idé- och lärdomshistoria och det brukar alltid vara intressant att följa det hon skriver. Boken heter Den sårade divan och handlar om tre kvinnliga "kändisar" under modernitetens 1900-tal. Det gemensamma för dem är att de inte platsade i den tidens trånga mall för normalitet och periodvis vistades på Beckomberga. Männen hade ett mycket större svängrum när det gällde normaliteten, och om de uppvisade symtom liknande de här kvinnornas benämndes det att de var "utarbetade" medan kvinnorna betecknades som galna. Det slår mig att deras kroppsliga symtom ofta stämmer överens med diagnoskriterierna för MCS dvs. reaktionerna vid och/eller efter exponeringar för kemikalier och/eller mögel m m. Man kanske inte kan påstå att alla skulle ha blivit helt friska av att mögel- och kemikaliesanera miljön och detoxa kroppen, men jag tror att deras lidande åtminstone skulle ha kunnat minskas på det sättet. Sigrid Hjertén sade att hon slutade måla för att hon inte längre tålde lukten, och hon sade ofta att hon kände sig förgiftad. Hon led domningar i armar och ben, och en period kan hon inte gå. Hon har svårt att reglera kroppstemperaturen och får attacker omväxlande av köld och värme (vanligt vid mögelskada och vid histaminkänslighet), väcks av "elektriska stötar i kroppen" (även vanligt när kroppen skadats av mögel). Hon behandlades med en massa kemiska mediciner, blev ännu sämre och dog på samma sjukhus efter en slarvigt utförd lobotomi.
När det gäller Nelly Sachs, nobelpristagare i litteratur, och författaren Agnes von Krusenstjerna upplevde de liknande dvs. förgiftning och kanske även elöverkänslighet eftersom de ibland led av "strålning" vilket på sjukhuset förstås uppfattades som galenskap. Ännu en av alla galna kvinnor var von Krusenstjernas kusin Agnes Lagercrantz, mor till författaren Olof Lagercrantz och Lis Asklund, kurator och känd radioröst. Modern har en detaljerad dokumentation av fysiska symtom och skador men förloras ändå helt i "dårarnas värld" och lobotomeras. Olof Lagercrantz beskrev det som en total degradering: från människa till en skuggvarelse som glufsar i sig maten. "Ett besök där blev liktydigt med ett besök i helvetet" skrev han i sin dagbok. En annan gång skriver han: "På mors dag fick hon en tårta, som hon satte i sig på en gång."

Nu är förstås denna bok inte skriven med tanke på saker som kemikalier och miljö utan handlar om bristen på modeller och nischer för de här begåvade kvinnorna som inte platsade i de snäva roller som tilldelades av samtiden, och som faktiskt såg Beckomberga som sin fristad där de kunde "ta makten" över sina identiteter som sjuka och spela ut sitt register, därav "divan" i bokens titel. Men man kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om deras upplevelser av förgiftning tagits på allvar, eftersom det börjar bli ganska vanligt idag att sätta gifter i mediciner, mat och miljö i samband med neuropsykiatriska och andra sjukdomar. (Åtminstone hos vakna forskare, fast tyvärr inte så mycket ännu inom den efterblivna vården.)

PS. Karin Johannisson har tidigare uttalat sig om bl a sjuka-hus-syndrom, MCS, elöverkänslighet, fibromyalgi, amalgamförgiftning m m och verkar tro att det är "kultursjukdomar" som är anpassade till tidens krav. Hon menar att de här sjukdomarna blossade upp på 80-talet medan begreppet utbrändhet blev en populär diagnos på 90-talet. Jag tror när det gäller de här funktionshindren att hon riskerar att vara "kulturellt hemmablind" på grund av sin nisch i yrket och försöker "stoppa runda klossar i fyrkantiga hål". Att små barn som inte känner till vad som är årets modediagnos kan drabbas av MCS m m  tycker jag motsäger hennes teori. Om man ser till alla barn som exponeras för kemikalier och som ofta också drabbas av symtom på grund av dagis och skola i fukt/mögelskadade hus är det väl inte frågan om en kultursjukdom, om man inte räknar mängden sjuka hus och parfymerade produkter osv. som kultur förstås. Men den "kulturen" har ju inte minskat sedan 80-talet utan tvärtom ökat. Hon säger också i en artikel i en läkartidning att antalet elöverkänsliga inte ökat sedan 90-talet, men det tror jag heller inte på. Det handlar nog snarare om att de inte vågar berätta om sina symtom p g a den "terror" i olika former de därmed utsätts för från vårdens sida. Numera hör man ju alltfler i omgivningen säga att de påverkas negativt av t ex den trådlösa strålningen som ökat hämningslöst sedan dess.

"Ninni Schulman-baksmälla" och lösningen på Palmemordet

Började läsa Ninni Schulmans senaste bok igår kväll och som vanligt när det gäller hennes deckare klarade jag inte att sluta läsa utan måste läsa hela boken (nästan hela natten). Därför lider jag av allmän trötthet och en aning blodtrycksfall idag, och kallar det "Ninni Schulman-baksmälla". Hon är visserligen rankad som en av de främsta författarna av kriminalromaner i Sverige just nu, men här i stan är hon förstås ännu större eftersom hon hämtar miljön i sina böcker just härifrån. Marc Broos sade att han startade Alma Löv museum för modern konst som en motvikt till att värmlänningarna är så förtjusta i sina författare (t ex Selma Lagerlöf) och miljöer att de kan ha lite svårt att släppa in andra intryck.
Men, men...jag känner igen varenda hus och gata hon beskriver i böckerna och nickar gillande åt Valborgskören i Blinkenbergsparken och när huvudpersonen går in på Kaffestugan. - Jo, minsann!
Hon är en även en mästare på att fånga den form av självgodhet som kanske är typisk för en del på små bruksorter, här i form av de bullbakande klassmammorna som höjer sig själva genom att klanka ner på en socialt eftersatt familj där mamman bl a misshandlas och inte hunnit baka till försäljningen för skolresan.

Apropå självgodhet så fick jag nyligen nys om en bok som handlar om den självgoda viljan (inte minst inom vården) att rakt av psykologisera bort funktionshindren MCS (multipel kemisk känslighet), elöverkänslighet och CFS/ME trots att seriösa läkare och/eller forskare (t ex William Rea i USA och förut professor Steven Nordin i Sverige när det gäller MCS) anser att de är fysiska och högst reella.  Den är skriven av Diana Crumpler och heter Prostituting Science: the Psychologisation of MCS, CFS and EHS for Political Gain. Den kritiserar bristen på medborgerliga rättigheter som andra tar för givna, och jag gissar att den också bidrar till att vässa våra argument.

Eftersom det var Ninni Schulmans allra senaste bok jag nyss läste ut och jag redan har läst alla hennes tidigare, fyller jag vakansen (i väntan på hennes förhoppningsvis nästa!) med ett boktips som Leif GW Persson gav i någon litteraturtidning: En osynlig av Pontus Ljunghill. Den handlar om ett olöst mordfall från 1928 som hos en pensionerad polis blivit personligt, ätit sig in och inte släpper taget. När det gäller Leif GW Persson finns det kanske egentligen ingen som hade så stor anledning att mörda Olof Palme som just han. Det var tack vare Palmes förnekande av Leif GW:s rapport gällande Geijeraffären som han i slutet av 70-talet fick sparken från sitt jobb, förlorade sina vänner, sitt sociala anseende och blev en persona non grata som inte såg någon annan utväg än att skjuta sig själv. Nu blev det inte så...... kanske uppstod tanken på att hellre skjuta Palme? Som Sveriges förmodligen smartaste person var han nog den ende som skulle kunnat komma undan med "det perfekta brottet" ur den synvinkeln. Skulle han inte annars haft förmågan att presentera lösningen på det gamla Palmemordet redan för länge sen (inte bara i romanform utan i verkligheten), oavsett det inte låg på hans skrivbord? Intressant nog fick han en anonym försändelse "skickad till sig" för några år sedan med en kula som ansågs ha tillhört vapnet i Palmemordet. Leif GW Persson lät efterlysa den anonyme vilken lär ha hört av sig nyligen och överlämnat en revolver som sades kunna vara mordvapnet, för analys. Börjar han, rent hypotetiskt förstås, steg för steg iscensätta avslöjandet av fallet (som enligt hans egen utsago aldrig släppt taget om honom)? Tänk om vi får den ultimata stora svenska kriminalromanen, där Leif GW Persson (förmodligen postumt) ger ut sin sista bok i vilken Palmemördarens vålnad stiger fram, i form av Leif GW själv?




.