Jag hörde i dagarna talas om en elöverkänslig person som tvångsvårdas inom psykiatrin i Sverige, och en MCS-drabbad som på liknande grunder frihetsberövades i Danmark, vars "brott" var just funktionshindret Multiple Chemical Sensitivity.
Bland de värsta miljöer man kan placera människor med de två funktionshindren idag är just sjukhus, där alla lysrör och övrig elapparatur måsta vara helvetet för elöverkänsliga, och där handsprit, rengöringsmedel och parfymerade patienter, personal och besökare ytterligare försämrar symtomen hos de kemikalieintoleranta.
Att sticka sprutor i en svårt kemikalieöverkänslig person utan att först fråga efter vad denna tål eller inte, kan liknas vid ett brott. Den tvångsintagna personen i artikeln sade också att hon bad om att få packa en liten väska att ta med sig, men vårdarna ryckte tag i hennes armar och behandlade henne som en 150 kilos brottsling, när hon i själva verket var en ganska liten och späd person.
Det så kallade kunskaps- eller informationssamhället, som i själva verket är ett kemikalie- och elektricitetssamhälle måste i själva verket vara väldigt lättrubbat när en enskild person kan utgöra ett sådant hot. Vilket får en att tänka på hur författare som kritiserade den gamla Sovjet-regimen blev tvångsinlagda på mentalsjukhus eller deporterade till arbetsläger i Sibirien. I totalitära stater sitter makthavarna som på nålar och beter sig som värre mentalpatienter än några andra.
Man kommer också att tänka på den norska författaren Amalie Skram, som efter en utmattning togs in för psykiatrisk vård i Köpenhamn dit hon flyttat när hon gifte sig i slutet av 1800-talet. Hon blev där vittne till övergrepp och kränkningar som skulle ansetts kriminella i andra miljöer, och hur patienter gavs diagnoser utan några vetenskapliga underlag. Men eftersom hon var författare kunde hon ju skriva om saken (det resulterade i två böcker inspirerade av Kommunehospitalets psykiatriska avdelning), och när också tidningarna blev intresserade såg sig psykiatriöverläkaren Knud Pontoppidan tvingad att avgå som chefsöverläkare. Över hundra år senare tycks inte någon utveckling ha skett inom det området.
Varför inte ge läkare och övrig vårdpersonal en modern utbildning inom detta, eftersom miljösjukdomarna kan komma att öka lavinartat. Och varför inte utbilda även politiska makthavare. Förra året skrev den amerikanska tidningen Business Week att MCS kan komma att omfatta 60 % av befolkningen i USA före år 2020. Frågan är också om det skulle behöva kosta mycket extra att fasa ut användningen av obeprövade, men uppenbart giftiga kemikalier i vardagsprodukterna som omger oss alla hela tiden? Utan tvivel kommer det att kosta extra att inte göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar