Som uppvuxen i ett arbetarklasshem i en politiskt mycket röd ort, där fackföreningsrörelsen växte sig stark vid järnbruket, var Internationalen och slagorden "arbetare i alla länder, förena er!" en ledstjärna. Idag finns inte klass-samhället kvar på samma sätt (en järnbruksarbetare har ofta bättre lön än en lärare), utan vill nog hellre kallas kunskapssamhälle, men borde förmodligen heta "kemikaliesamhälle".
De svaga grupperna idag är mångskiftande, det kan vara arbetslösa ungdomar som står utanför A-kassan och måste bo kvar hemma hos föräldrarna eller invandrare som utsätts för diskriminering. Och gamla som påtvingas starka mediciner istället för vård och omsorg. Plus många andra, men en grupp som är alldeles särskilt utsatt är de människor som inte tål kemikalier i dagens samhälle.
Dessutom har de säkert ofta inte ens möjlighet att se att de är en grupp, eftersom de tvingas leva isolerade och diskrimineras svårt av sin omgivning. Få vill sluta med sin parfymerade deodorant och dito tvättmedel, utan väljer hellre att påstå att det är konstigt med kemikalieöverkänslighet. Folk kan faktiskt bete sig som idioter för att slippa ta in fakta och ändra på något i den vägen.
Det krävs också bevis i oändlighet och intygen från läkare dissekeras sönder och samman av Försäkringskassan.
På arbetsplatser, i boendemiljö och övriga ställen brukar det alltid vara den kemikalieintolerante som måste ge upp sina rättigheter, därför att det anses helt normalt att förgifta luften med syntetiska parfymer. Och fackföreningarna kan inte göra något, i alla fall inte enligt min erfarenhet. Den lokala fackavdelningens representant sade att hennes syster hade samma problem, och "det finns inget man kan göra åt saken" om man inte frivilligt vill anpassa miljön på arbetsplatsen när det gäller parfymerade produkter.
Därför behöver vi organisera oss i alla länder, för att bli starka och visa hur många vi är! Att träffas på möten som de tidiga fackföreningskämparna gjorde är inte möjligt för oss som inte tål så många miljöer eller att resa med allmänna kommunikationer, men där har Internet istället gjort det möjligt att "träffas" (i alla fall om man inte också lider av svår elöverkänslighet).
Ett världssamfund av kemikalieöverkänsliga som kan ställa krav och slå vakt om sina mänskliga rättigheter, vad sägs om det? De nordiska länderna har MCS-föreningar, men det finns många länder i världen som inte har det, men som förhoppningsvis snart kan starta nätföreningar där ländernas föreningsordföranden skulle kunna ha världsmöten i cyberspace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar