Vi kan inte rå för att den medicinska vetenskapen och teknologin inte har hållit takten genom att utveckla tester för kemikalieöverkänslighet i samma utsträckning som giftiga kemikalier skeppats ut i stora lass medan glada entreprenörer tänkt: "Det går säkert bra".
En bekant snubblade på dörrmattan vi ingången till Ica och skadade armen. Hon fick ersättning från Ica, men de av oss skulle få andningsproblem och yrsel av kassörens parfym/rakvatten och måste ringa efter en dyr taxi hem skulle nog inte drömma om att våga be om ersättning.
Vi är vana att inte mötas av empati inför alla oöverstigliga hinder i samhället, utan mest av ifrågasättanden och tvivel när vi försöker förklara vårt funktionshinder. Man kan kanske vänta sig att MCS/kemikalieintolerans måste ta sig igenom de tre "F" som okända eller ovälkomna företeelser brukar vara tvungna till: Förnekande, Förhånande och slutligen (förhoppningsvis) Förståelse den dag vetenskap och medicin tar sig i kragen och tar alla dessa människor i alla dessa länder på allvar.
Då skulle ansvariga på arbetsplatser, i skolan, boendemiljö och offentliga platser tvingas ta ansvar och inte som idag helt enkelt kunna strunta i att människor blir allvarligt sjuka av att parfymerade produkter används helt i onödan, för då skulle vi kunna dra dem inför rättsskranket som en självklarhet!
För övrigt är det inte alla funktionshinder som kan bevisas; vissa former av ryggproblem eller hörselnedsättning bara för att ta några exempel, kan inte bevisas än bara genom "vad man själv säger", något som inte accepteras när det gäller kemikalieintolerans. Förmodligen för att de förra inte är ett hot mot samhällssystemet så som ett erkännande av den senares utbredning skulle vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar