Stora omkostnader vid kemikalieintolerans

Få, om ens några andra funktionshinder har väl så många omkostnader som kemikalieintolerans eller MCS (Multiple Chemical Sensitivity) i dagens samhälle. Några mediciner finns inte att tillgå - som kanske tur är eftersom det inte låter särskilt lyckat att äta mer kemikalier mot kemikalier. Dessutom säger många bland de drabbade att det inte är en sjukdom i sig, utan en försvarsmekanism mot ämnen som kroppen inte kan ta emot eller avgifta. Ingen tillfällighet alltså att det brukar röra sig om giftiga kemikalier. "Men jag känner ju inget" brukar en del säga. Tyvärr för dem egentligen, eftersom de inte utvecklat något försvar inför de farliga kemikalier som människor mixtrat samman och använt urskillningslöst sedan ett antal decennier tillbaka. Det kan dessvärre betyda att de inte märker något förrän huset står i lågor så att säga.

Men för oss "kanariefåglar" och som jag vill påstå, stigfinnare i civilisationsträsket av kemikalier, är det en väldigt dyr historia. Först blir det väldigt många sjukdagar för dem som överhuvudtaget klarar ett arbete eller att ens ta sig till ett arbete bland alla sköljmedels- och deodorantstinkande människor, bilavgaser med mera. Sedan finns det inga högkostnadsskydd för alla filter, luftrenare och masker vi behöver för vår överlevnad. En tredje faktor som slukar väldigt mycket pengar är alla saker man köpt och måste slänga på grund av att de visat sig vara fulla av kemikalier man inte tål. Efter att ha klarat strapatsen att gå och handla  med den tid och kraft det tar att avgifta både sig själv och kläder efteråt, är det nog inte många som orkar tänka på att gå tillbaka och klaga/byta varor. Förresten vem får byta någon vara som andra "inte känner något" av, vare sig det gäller lukt eller smak. Den fjärde och kanske värsta faktorn när det gäller kostnader, både ekonomiskt och hälsomässigt, är var man ska bo. Många är de som flyttat runt, både i Sverige och resten av världen och längre eller kortare perioder tvingats sova i bilar i jakt på ett ställe där man kan andas och överleva. En tredjedel av alla bostäder i Sverige är drabbade av fuktskador enligt statistiken, med risk för mögel och skadliga emissioner från material och lim i till exempel golvmattor . Plus ofta rökande och parfymerande grannar.
Jag prövade att ansöka om bidrag för de livsnödvändiga hjälpmedlen luftrenare och andningsmask, men man sade nej hos Försäkringskassan, Landstinget och kommunens Sociala avdelning. Den sistnämnda sade att jag skulle köpa hjälpmedlen själv istället för kläder och skor, eller låta bli att ha telefon.

Men det är inte bara ekonomiska kostnader det handlar om, utan de sociala kostnaderna är i många fall ännu större. En del har förlorat både arbete och familj därför att det är svårt både att vara en, och att vara på samma ställe som en "kanariefågel" som reagerar på så mycket omkring sig. Om det ska fungera krävs en snabb rehabilitering av miljön och utbyte av produkter som annars skulle ha skjutits på en obestämd framtid. Egentligen skulle det vara en fördel för alla att lyssna till "kanariefåglarnas sång", men kommer någon att göra det eller kommer de som "inte känner något" att leda hela flocken till stupet?