Hjärnfeber

I början av 1800-talet ansågs det vara farligt för överklassens kvinnor att läsa böcker. Läkarna (manliga förstås) varnade för "hjärnfeber". Det var ju främst de övre klasserna som var läskunniga då, men det sågs inte med blida ögon att senare tiders arbetarklasskvinnor läste heller, då det kunde stjäla tid från deras arbete i hemmet och göra dem allmänt "konstiga".
Jag brukar också få en släng av "hjärnfeber" när jag läser en bok från biblioteket nuförtiden, men det är inte bokens innehåll i litterär mening, utan dess innehåll av tidigare låntagares kemiska avtryck jag blir sjuk av. Fast jag torkat bokens pärmar och vädrat bland bladen utomhus, har parfymer och andra kemikalier från t ex sköljmedel, rakvatten och hudlotioner klibbat fast vid boken och ångar ut sina molekyler under min läsning. Att köpa böckerna som nya är ofta ett lotteri. Man kan ha tur och få en relativt luktfri bok, men sist hade boken en förskräcklig kemisk doft och fick lämnas bort för vädring - jag kunde inte vara i närheten av den och tvivlar på att den någonsin kommer att bli möjlig att läsa utan handskar och andningsmask.
Jag sträckläste en gång Gunni Nordströms bok "Mörkläggning" som handlar om sambandet mellan kemikalie- och elöverkänslighet, och blev ironiskt nog väldigt sjuk av lampan jag låg och läste under. Det visade sig vara en lågenergilampa, och dessa är ju fulla av giftiga kemikalier, däribland kvicksilver, men lär även enligt elöverkänsliga avge en skadlig strålning inom en radie av minst tio meter. Men senare märkte jag att också själva boken hade en kemisk lukt jag inte hade känt av med näsan tidigare. Gunni Nordström menar att elöverkänslighet kan förvärras av, och ibland  i själva verket vara en smyg-kemikalieintolerans, som orsakas av kemikalierna som strömmar ut från elapparatur när den värms upp under användningen.
Varken elöverkänslighet eller kemikalieintolerans är erkända som diagnoser i Sverige. Karin Johannisson, professor i idé och lärdomshistoria, säger att diagnoser fungerar som en kommentar till samhället och ett gränsvärde för vad som anses normalt eller accepterat. I Sverige och andra länder där samhälle och försörjning bygger på el och kemikalier är förstås lättaste utvägen att förneka att det överhuvudtaget finns människor som blir allvarligt sjuka av detta. Men det finns ju länder där elöverkänslighet accepteras som diagnos, och när det gäller MCS har idag så långt jag vet, länder som  Danmark, Tyskland, Österrike, Italien och Japan en accepterad diagnoskod. Men i Sverige anses inte en sådan diagnos vara vetenskaplig. Man föredrar skygglappar och bollar runt människor inom sjukvård och mellan myndigheterna i hopp om att "trollen ska spricka" när solen går upp nästa dag.
Å andra sidan kanske det är samhället som borde ha en diagnos, för hur acceptabelt är det, att å ena sidan inte finns allergivänliga bostäder inom räckhåll för de flesta av dem som skulle behöva flytta till en, medan det är fullt tillåtet att röka och parfymera hur mycket som helst i befintliga lägenhetshus? Och hur "normalt" är det att oroväckande många barn och vuxna slås ut av sjuka hus-syndrom på daghem, i skolor och på arbetsplatser medan myndigheter bara ser på det som "mystiskt"?

PS. Maj 2016 Från i år dvs. tre år efter att detta inlägg skrevs, finns en diagnoskod för MCS i Sverige.