Nu ska jag parfymera mig ännu mer...

När jag höll på att storkna som värst av billig parfym i lägenhetshuset, satte en vän upp en lapp på anslagstavlan med vädjan att inte använda så mycket parfym i allmänna utrymmen som t ex hissen. Genast skrevs svar som: "Nu ska jag parfymera mig ännu mer" och "flytta till eget hus". Någon hade också skrivit ett längre inlägg om att det förut alltid varit så bra stämning i huset, och att jag hellre borde flytta ut på landet. Det sistnämnda är ingen bra rekommendation till någon som har svår gräsallergi, men flytta till eget hus har man för övrigt inte råd med hur som helst, särskilt inte som sjukskriven på grund av nämnda orsak.

De flesta som har någon form av funktionshinder känner sig säkert diskriminerade på ett eller annat sätt, men en sådan massiv diskriminering från alla fronter som vid kemikalieöverkänslighet är det nog svårt att hitta hos andra sådana. Jag talar om allt från sjukvården och arbetsplatser till missunnsamma grannar som säger: "Jag såg henne springa omkring utan mask, då kan hon väl inte ha några besvär." Det är väldigt vanligt (och tröttsamt) att andra säger, när man av påtvingade skäl talar om att man blir sjuk av parfymer: "Vad konstigt!", "Något sådant har jag aldrig hört talas om förut" och "Men jag känner ju inget!". Vem skulle säga till någon som ska ta sitt insulin: - Men jag behöver ju inget insulin! Jag har heller inte hört någon säga: - Nu ska jag börja ställa ut hinder för rullstolar!

För inte så länge sedan höll en amerikansk student på att dö av en allergisk reaktion på Axe bodyspray. Efter detta förbjöds användning av parfym  i klassen. Axe och liknande produkter, (parfymerade sköljmedel är för övrigt en av de värsta bovarna) innehåller klibbiga molekyler som är avsedda att fastna i kläder, hud och hår men det gör de också i lungor, hjärna och övriga organ. Det är alltså inte bara den kemikalieöverkänsliga som skadas, utan även de som "ju inte känner något".