Den här tiden förra hösten medverkade en forskare på vad som benämndes doftöverkänslighet, Linus Andersson, i TV-programmet "Fråga doktorn". Det var ett stort steg jämfört med ett tidigare program när frågan togs upp, eftersom han gör klart att det är ett stort problem för de drabbade. När frågan tidigare togs upp hade TV-doktorn Gunilla Hasselgren med en handviftning avfärdat hela saken som något klimakterietanter brukar få besvär med, men det skulle "inte vara något stort problem". Det tricket hade nog doktorn hämtat från sina manliga kolleger, om vilka det sägs att de förr brukade skriva SVBK i marginalen när de inte orkade engagera sig. Bokstäverna betyder "svid-, värk- och bränn-käring". (Fast vilka är egentligen oddsen för att de inte fortfarande skriver det?) Det rör sig ju ofta också om barn, ungdomar och män!
Hennes utsaga att det inte skulle vara så farligt, skulle hon nog som läkare skyndsamt omvärdera om hon visste att det finns barn som missar en normal uppväxt med skolgång och kamrater, att det finns en hel del vuxna som inte kan arbeta och försörja sig, att det inte är ovanligt att hamna i både ekonomisk misär och social isolering, att det finns människor som hamnat på hjärtintensiven eller till och med hamnat i koma av parfym, dragit på sig andra, svåra sjukdomar genom sin livssituation där man kanske måste fly från sin bostad, eller tagit livet av sig etcetera. Det skulle vara intressant att se undersökningar och statistik över detta.
Istället frågar man sig varför en del blir sjuka av lukter. Tyvärr är frågan fel ställd, därför att det är knappast själva lukterna man blir sjuk av utan de ämnen slemhinnorna kommer i kontakt med, annars skulle man ju inte blir sjuk om man t ex satte en klädnypa i näsan. Simsalabim, och frågan vore löst! Men tyvärr tar ju kroppen in kemikalier (både naturliga och syntetiska) även genom huden och slemhinnorna i kroppen, inte bara genom näsan. Precis som osynliga små pollen kommer flygande med vindarna från norra Europa och gör oss allergiska redan innan björkarna slagit ut hos oss, finns förstås också osynliga molekyler eller toxiner i luften när vi exponeras för t ex parfym eller mögel. (Och apropå pollen så finns det enligt Astma- och allergiförbundet studier på att pollen blivit större orsak till besvär under senare tider därför att kemikalier från t ex avgaser och industriutsläpp gör att pollen sönderdelas och lättare tar sig in genom luftvägarna.)
MCS kan inte vara en enkel sak att forska på för en institution inriktad på psykologi, med otillräckliga mätinstrument (och gissningsvis otillräckliga ekonomiska medel?), men förmodligen också fel institution för själva frågan. När man tänker på att den store kosmologen Martinus inte drog sig för att jämföra saker som illvilligt skvaller med mord i det att principen bakom är densamma, (det vill säga illvilja och lust att skada) dock med gradskillnader förstås, så kanske jag kan drista mig till att påstå att en förgiftning med parfymtoxiner inte är av psykologisk natur mer än ett ormbett eller ett kärnkraftshaveri (med motsvarande gradskillnader förstås). I sina värsta stunder av exponering kan man ibland nästan tänka att det vore mer hederligt av omgivningen att helt enkelt skjuta en än att utsätta en för den lömskaste av förgiftningar, men i friska, giftfria stunder föredrar man förstås hellre att förgiftas periodvis med förhoppningen att detta en dag ska upphöra.
Å andra sidan verkar ändå förståelsen för MCS vara bättre vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet än vid Sahlgrenska sjukhuset, för efter vad jag hört har inte så få personer blivit illa behandlade där, var man efter såväl negativt som positivt capsaicin-test avfärdat symtomen med att vara just psykiska!
De enda verkliga experterna på kemikalieintolerans till dags dato är de drabbade själva, och den enda mät- eller bevismetod som kunde tänkas stå till buds idag vore en översikt över vad de de har uttalat i intervjuer, öppna internetgrupper och hellre den samlade erfarenheten hos MCS-Sweden (Riksförbundet för mögel- och kemikalieskadade i Sverige) än hos vårdapparaten eftersom vården brukar vara full av fördomar och okunskap om kemikalieintolerans. Jag är övertygad om att ifall man jämför resultaten genom åren och mellan individerna så kommer man att se ett mönster som också stämmer in på t ex fibromyalgi, "kronisk trötthet" (som ju innebär många andra kroppsliga symtom utöver trötthet), EMF och andra miljörelaterade sjukdomar/funktionshinder. Att alla dessa människor med kemikalieintolerans skulle "bluffa" faller på sin egen orimlighet. Det vore förmodligen hursomhelst ett säkrare väg än capsaicintestet, där det hänt att svårt astmatiska eller överkänsliga personer inte hostat i koreografi med testet och blivit utan diagnos, medan personer som inte alls har luftvägsbesvär, utan andra kroppsliga MCS-symtom, har råkat hosta sig till en SHR-diagnos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar