Fru Björnkvist levde nöjd och glad på fjärde våningen med sin make som fiskade till husbehov och kom hem med färsk fisk flera dagar i veckan. Måndag åt man abborre, tisdag gädda och onsdag gös. Sedan började man åter om: torsdag aborre osv. Och tur var väl det, för inkomsten började bli lite skral eftersom hon inte hade haft hälsan att orka arbeta så mycket på ett tag. En dag vaknade hon upp och orkade inte ta sig ur sängen. Å nej, influensan är här, sade hon till sig själv. - Wake up and smell the coffee, trallade hennes make som kom bärande på en bricka. - Tyst med dig gubbe, märker du inte att här luktar gift i huset? Hon förstod nu att det inte var influensa, utan att något förskräckligt gift hade spridits i lägenhetshuset.
- Har du blivit tokig käring, svarade gubben. - Här luktar väl inte gift, bara gott kaffe! Här kanske ni blir förskräckta över det karga ordvalet, men man levde i en landsända där detta var kutym och allt annat skulle uppfattas som fjäsk.
Hon bad om skjuts till arbetet eftersom det trots allt inte var influensan, och hon dessutom var tvungen att komma bort från den mystiska giftlukten som hon nu förstod att hon var ensam om att känna. Och det var tydligen bara henne den gjorde yr och vimmelkantig, svag och i andnöd. Men när hon kom innanför dörren till sin arbetsplats, som var ett polishus, märkte hon genast att den svaga lukt av gammalt mögel hon känt så många gånger förut nu plötsligt hade blivit hundrafalt starkare och fast hon inte var vidskeplig slogs hon av tanken att hon råkat ut för en förbannelse.
Blek och svimfärdig sjönk hon ner på sin kontorsstol, och såg som genom en dimma polischefen kliva in genom dörren och säga under sin stora mustasch: "Promemoria! Utskriven i 25 ex till klockan tolv!"
Polischefen svängde om på klacken och ryckte upp dörren, sprang rätt in i städskrubben - och skrek "aj" när han fick ett slag i huvudet av skaftet till långborsten som föll emot honom när han trampat på borsten. Egendomligt beteende var inte direkt ovanligt här, konstiga krämpor och otur när man tänkte (om man säger så), och till sist hade åtgärden vidtagits att mäta ifall det fanns mögel i byggnaden. Mätaren sade nej, vilket var sannolikt att den skulle göra eftersom mätare som denna bara mäter 5 sorters mögel, medan det i själva verket existerar flera hundra mögelsorter. Men chefen var mycket nöjd med detta resultat och klappade i händerna: "Återgå till era arbetsplatser, allt är under kontroll." Samme man var känd för att gå in i fel hus när han gick hem och utropa: "Jösses, har frugan målat om igen!" Men som chef fick han en del överseende, alla visste ju hur överarbetad han var. (Senare skulle han komma att gå in i väggen bredvid dörren under ett studiebesök utomlands hos kollegorna i Mexico Beach Police Department och bli ordinerad en lång, lång semester. Det skulle visa sig att även denna polisstation var full av mögel, som genom sin inverkan på bl a den kognitiva förmågan gjorde poliserna till stadens värsta trafikfaror.)
Fru Björnkvist förstod snart att hon måste göra något åt sina grannar, vars parfymlukt vällde in genom betongväggarna och förvandlade hennes liv till en mardröm. Hur kunde någon använda så skadliga produkter och själva överleva? Kemikalierna vände ut och in på hennes stackars hjärna som fullkomligt vred sig i konvulsioner.
Kanske hade hon sett en TV-deckare för mycket, eller kanske var det påbrå från de förfäder hon släktforskat sig fram till, och som inte lade fingrarna emellan på sin tid (både mor- och farfädrar upphöjda i kvadrat hade haft ruskiga släktfejder; en av dem som hette Brynolf Snorfager hade styckat sin fru med en yxa, men också för säkerhets skull grillat henne, serverat henne bland skivade rötter och kallat rätten "Brynolfs frestelse" - vilket var upphovet till den senare rätt som skulle komma att kallas "Janssons frestelse" med eventuell maka/make utbytt mot ansjovis), för hon beslöt att alla parfym- och övriga kemikalieförgiftare i hennes närhet måste undanröjas. Riktigt hur var inte planerat i detalj, utan fick vänta tills hon fick tillbaka lite av sina krafter.
Men morgonen därpå var polishuset utrymt, eftersom man förra aftonen hade hittat flera medvetslösa personer där, både poliser och häktade. Och när hon återvände hem, såg hon till sin förvåning hur grannar bars ut ur huset till ett utryckningsfordon trots att det inte brann. Det var personer som använt kroppsprayen Axe vars toxiska innehåll kan fungera som nervgas. Det blev en lugn och avslappnad kväll i huset med grannarna på sjukhus, men giftet fanns kvar i hennes kropp. Kläderna från arbetet hängde ute på balkongen, men kunde nog aldrig bli av med den monstruösa lukten från mögel blandat med deodoranter och rakvatten fulla av kemikalier som fanns med på EPA:s Hazardous Waste list. Och problemen kvarstod; om grannarna inte kom tillbaka, skulle nya komma och förmodligen förpesta likadant. Likaså om hon själv flyttade. Återstod då att hitta ett motgift som hon kunde spraya i huset, och som reagerade på de parfymerade personernas kroppar så att de blev förlamade så att de inte kunde spraya sig mer. När det gått ett tag, skulle förlamningen släppa och de kanske började parfymera sig igen, men då skulle samma sak hända och till sist skulle de förstå och sluta upp med sina toxiska parfymer.
Redan nästa morgon ringde hon till släkten i Västmark och bad om receptet på "Brynolfs förbannelse", brygden som hade uppfunnits för länge sedan men återupptagits som motgift på 1990-talet när hästarna började stegra sig och tugga fradga därute, varje gång Carls Bilds namn nämndes på TV-apparaten i huset ett stycke därifrån. Om något skulle verka på parfym-människorna var det denna trolldryck. Drycken skickades per post, och om natten steg fru Björnkvist ut i trapphusets mörker och sprayade den överallt. Den natten drömde alla som använt parfym svåra mardrömmar där de tvagades med kokhett vatten i en rykande jättegryta, och när de vaknade kunde de känna hur deras kläder som tvättats i parfymerade tvättmedel stank av gift i ställer för rent. Och sköljmedlen, fullproppade av hormon- och nervsystemförstörande, cancer- och allergiframkallande ämnen - hur hade de någonsin kunna använda dem? Alla dessa produkter kördes iväg till dumpningsplatsen för farligt avfall, och de såg som i en dröm vägen kantad av dödskallar. När de for tillbaka var dödskallarna borta. (När de i fortsättningen började tvätta sina kläder i biologisk ättika eller bikarbonat märkte de att sköljmedel inte alls behövdes, för kläderna både blev mjuka och utan statisk elektricitet ändå.)
I polishuset hade man äntligen börjat riva i väggarna och fann stora kolonier av svartmögel. Poliserna kördes till en ö i havet för avgiftning, och till dess fick skurkarna lova att hålla sig i skinnet, annars skulle de tvingas tvätta sina kläder i parfymerat sköljmedel som blivit årets rysare sedan ryktet spreds hur personerna som slutat med dessa fått både högre IQ och lägre sjukfrånvaro. Gladast var förstås fru Björnkvist som kunde öppna sin balkongdörr och lyssna till fåglarnas kvitter utan att bli kvävd av giftmolekylerna från tvätten på andras balkonger. Men allra gladast var hon nog ändå för att hon slapp stycka och grilla och göra "Brynolfs frestelse" av sina medmänniskor. Hon föredrog ju trots allt fisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar