Ibland blir man förvånad över att luktsinnet än idag kan fascinera både nya och gamla vetenskapsmän, och inspirera till nya uppsatser och forskning. Men hur vetenskaplig är egentligen vetenskapen, och vad är det man missat när man fortfarande ser det som nödvändigt att hitta luktsinnets "gåtor" - något man tycker borde hört förra seklet till - och inte i stället kunna inrikta sig på något vi inte hört förut? T ex något som kan hjälpa oss överleva i ett kemikaliesamhälle av aldrig förut skådat slag.
Dessvärre brukar vetenskapliga uppsatser vara styrda av att man redan har ett "resultat" eller en teori som ska bevisas, och de undersökningar som görs ska sakta med säkert föra dithän. Gör man intervjuer kommer frågorna att vara mer eller mindre ledande, och utgå från teorin i bakhuvudet. För att illustrera med t ex litteraturvetenskapen som i princip knappast lär skilja sig från andra vetenskaper när det gäller uppsatser och forskning, och föreställa sig att jag vill skriva en avhandling om en författare - då börjar jag kanske lite anspråklöst med att säga att jag vill undersöka ett visst författarskap ur ett visst perspektiv. Vi kan till exempel ta Erik Beckman, egentligen mest känd i kultkretsar, som kom från Rämmen några mil från min hemort. Jag säger att det intressanta med Beckman är hans nyskapande formspråk.
Men det krävs en teori man utgår ifrån, och en metod. Min teori är att han vill säga oss något som inte kan nå fram på konventionellt sätt. Metoden lånar jag från ryssen Sjklovskijs idéer om de retoriska konstgreppens betydelse för modern litteratur, nämligen begreppet "främmandegöring" som innebär att det välbekanta framställs på ett nytt och ovant sätt, och som jag tycker är ett passande redskap för att närma sig Beckmans skrivsätt. Sedan kommer jag att läsa allt material om honom "som fan läser bibeln", och sållar förstås bort det som inte passar in på min teori om honom.
Skulle jag råka på några väldigt intressanta uppgifter som går stick i stäv mot undersökningens syfte, sparar jag dem till en helt annan uppsats någon annan gång "bort i Jensen" som Nalle Puh skulle säga.
Vetenskapliga undersökningar är aldrig allsmäktiga, utan utrustade med skygglappar - kanske vill man undersöka, med undertexten bevisa, en tes eller kanske har någon betalat för resultatet, t ex en tillverkare av en produkt? Kan man idag misstänka en viss "fulpsykologi" som är avsedd att leda bort från det faktum att alltfler blir sjuka av kemikalier numera? Men mot en realitet som elöverkänslighet används också fula knep. Karin Öckert nämnde i sin bok "Smärta i fokus" att när forskaren Olle Johansson vid Karolinska kom fram till resultat som visade på skador från strålning, drogs forskningsanslaget in och hans arbetsrum placerades i en skrubb.
En behjärtansvärd insats från forskningens sida när det gäller sådant vi blir sjuka av i kemikaliesamhället, vore att göra väsen av sig för att kräva ett förbud mot de farligaste kemikalierna i våra vardagsprodukter. Till exempel Lyral eller som den också kallas, Carboxaldehyde, som bland övriga i EU:s lista över de 26 "parfymvärstingarna" kallas den värsta, och som anses så farlig att vetenskapsmän vill förbjuda den. Vad jag vet, har den inte förbjudits än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar