Läste i dagstidningen att en person som gått upp 52 (!) kilo i fängelse, inte kunde få extra försörjningsstöd till kläder fast inga civila kläder längre passade. Nu kanske någon tänker att personen får skylla sig själv som blivit så tjock, men med tanke på att det inte finns någon valfrihet när det gäller maten som kanske innehåller mycket socker och fel sorts fett och att psykofarmaka säkert är ett vanligt inslag, kan man tänka sig att det säkert finns fler i samma situation. Psykofarmaka har blivit ett försåtligt universalmedel idag, och man har sett tragiska fall där unga människor har gjorts till zombier av vården, utan kontakt med varken sin naturliga mättnadskänsla eller livsgnista. Dessvärre finns det mediciner av den sorten som får folk att tappa sina hämningar. En läkare som åkte fast för rattfylleri, menade att det berodde på den antidepressiva medicin han åt som fick honom att göra oansvariga saker som han aldrig skulle gjort om han varit i kontakt med sig själv. Det är klart att mediciner kan behövas, men det verkar vara en stor brist på urskillning när det skrivs ut "ur det blå" som idag. En flicka skrev en insändare i den lokala dagstidningen som handlade om hur socialvården hade gjort hennes bror beroende av läkemedel, och om hur man gömde sig och inte ville ta ansvar när han behövde hjälp att ta sig ur sitt beroende.
När jag besökte en socialsekreterare och bland annat tog upp frågan om bidrag till andningsmasker, luftrenare och filter vid MCS (eftersom Försäkringskassan nekat), tyckte hon att jag kunde slopa kläder och telefon istället. (Men uppmanade mig att ringa en läkare för ett sjukintyg, som också skulle innebära att ringa patientresor - sådant som skulle vara omöjligt utan att ha telefon, eftersom telefonkioskerna mer eller mindre tagits bort.)
Däremot föreslog hon, utan att att känna varken mig eller veta vad MCS är, att jag skulle pröva någon form av psykofarmaka mot kemikalieintoleransen. "Något avslappnande"! Jag som ibland brukar få kritik för att vara "för lugn". (Eller kanske tänkt som avslappnande för att inte frysa, eftersom det tydligen inte anses att man behöver kläder numera?)
söndag 13 oktober 2013
lördag 12 oktober 2013
Den förgiftade generationen (?)
Jag har några gånger hört om allergiker som blivit friskare utomlands i mer "primitiva" länder, till deras egen förvåning. Kan det ha något att göra med att maten oftare lagas direkt på färskvaror, medan man i Sverige har långa lagringstider och många E-nummer? Men läste idag hur några MCS (kemisk intolerans)-drabbade personer blivit friska ute i öknen fast de där åt vad man skulle kalla skräpmat, medan de var sjuka i staden när de levde på en strikt hälsodiet. Fast kanske inte så konstigt när man tänker på att de förmodligen slapp civilisationens gissel i form av t ex parfymerade sköljmedel.
Författaren Jack Kerouac kallade sig och sina vänner som var unga på fyrtio/femtio-talet "den utslagna generationen" (the beat generation), men vad ska man säga om nittiotalisterna som växt upp med elsmogen från trådlösa nätverk och i ett konstant giftmoln av kemikalier, inte minst från de hemska sköljmedlen? Jag mötte ett par med barnvagn och trodde först att det var ett par bekanta, men såg på närmare håll att det inte var de. Och gudskelov, med tanke på hur de stank av kemiskt parfymerade sköljmedel lång väg! Jag skulle aldrig klarat att stanna och prata med dem. Tyvärr är det mer regel än undantag att familjer med små barn och djurägare använder dessa hormonförstörande och allergi- och cancerframkallande kemikalier i sina vardagsprodukter. Man blir riktigt bekymrad för både barn och husdjur. Det sägs att det här är den första generation på länge där barnen är sjukare än sina föräldrar.
Kommer barnens hjärnor att bli normalt fungerande i framtiden? Kommer det bara att finnas störd vårdpersonal när man blir gammal? Och hur svårt lider hunden utan att kunna tala om det, med en ägare vars kropp och kläder utsöndrar kemiska parfymer lång väg?
När jag tvättade med konventionella tvättmedel och använde sköljmedel mot statisk elektricitet, brukade jag ha mycket besvär av just statisk elektricitet. Sedan jag gick över till att tvätta med bikarbonat respektive ättika, har jag aldrig mer besvär av någon statisk elektricitet i kläderna, eller påslakanen som brukade spraka av elektricitet när jag skulle dra dem över täcket. Dessutom är kläderna mjukare nu. Förr ville gärna t ex handdukarna bli ganska sträva.
Istället för den kemiska "doping" som verkar tillhandahållas av de här medlen (höll på att trilla baklänges av giftstanken trots mask, när någon öppnade sin lägenhetsdörr när jag var på väg ner i trapphuset), skulle jag vilja rekommendera en naturlig "doping" för enstaka tillfällen, bestående av en halv tesked bikarbonat och en halv eller hel pressad citron (helst ekologisk, förstås) i ett glas vatten. Drack en sådan som PH-höjare i går kväll, men blev pigg som en mört och kunde inte sova. Måste komma ihåg att ta den tidigare på dagen nästa gång.
Författaren Jack Kerouac kallade sig och sina vänner som var unga på fyrtio/femtio-talet "den utslagna generationen" (the beat generation), men vad ska man säga om nittiotalisterna som växt upp med elsmogen från trådlösa nätverk och i ett konstant giftmoln av kemikalier, inte minst från de hemska sköljmedlen? Jag mötte ett par med barnvagn och trodde först att det var ett par bekanta, men såg på närmare håll att det inte var de. Och gudskelov, med tanke på hur de stank av kemiskt parfymerade sköljmedel lång väg! Jag skulle aldrig klarat att stanna och prata med dem. Tyvärr är det mer regel än undantag att familjer med små barn och djurägare använder dessa hormonförstörande och allergi- och cancerframkallande kemikalier i sina vardagsprodukter. Man blir riktigt bekymrad för både barn och husdjur. Det sägs att det här är den första generation på länge där barnen är sjukare än sina föräldrar.
Kommer barnens hjärnor att bli normalt fungerande i framtiden? Kommer det bara att finnas störd vårdpersonal när man blir gammal? Och hur svårt lider hunden utan att kunna tala om det, med en ägare vars kropp och kläder utsöndrar kemiska parfymer lång väg?
När jag tvättade med konventionella tvättmedel och använde sköljmedel mot statisk elektricitet, brukade jag ha mycket besvär av just statisk elektricitet. Sedan jag gick över till att tvätta med bikarbonat respektive ättika, har jag aldrig mer besvär av någon statisk elektricitet i kläderna, eller påslakanen som brukade spraka av elektricitet när jag skulle dra dem över täcket. Dessutom är kläderna mjukare nu. Förr ville gärna t ex handdukarna bli ganska sträva.
Istället för den kemiska "doping" som verkar tillhandahållas av de här medlen (höll på att trilla baklänges av giftstanken trots mask, när någon öppnade sin lägenhetsdörr när jag var på väg ner i trapphuset), skulle jag vilja rekommendera en naturlig "doping" för enstaka tillfällen, bestående av en halv tesked bikarbonat och en halv eller hel pressad citron (helst ekologisk, förstås) i ett glas vatten. Drack en sådan som PH-höjare i går kväll, men blev pigg som en mört och kunde inte sova. Måste komma ihåg att ta den tidigare på dagen nästa gång.
måndag 7 oktober 2013
Bättre hos veterinären?
Läste någonstans att i utbildningen till veterinär läser man näringslära i sju månader, medan man i utbildningen till läkare läser näringslära i bara sex veckor. Jag vet inte hur väl uppgiften stämmer, men klart är att veterinärer gör en kroppsundersökning och frågar efter djurets kosthållning eftersom de vet hur viktig den är för dess hälsa - medan jag vid läkarbesök inte hört något nämnas om kosten någon gång de senaste 25 åren. En läkare sade för inte så länge sedan till en släkting att vad hon åt hade ingen betydelse vid hennes inflammatoriska sjukdom.
Kanske är bristen i utbildningen en av orsakerna till att läkare nuförtiden så gärna skyller på psykiska orsaker? Dessvärre har de nog heller ingen längre kurs i detta ämne och kan sällan förklara vad de psykiska orsakerna i så fall skulle bestå i, utan ordet "psykiskt" har blivit lite som när Pippi Långstrump gick runt i affärerna och frågade om de hade någon "'Spunk" hemma. ("Nej, inte idag men vi får nog hem senare i veckan".)
Enligt Socialstyrelsen lär inte sjukdomar som t ex borrelia, hypotyreos och MCS existera och då får man räkna med en massa "luftåtgärder" från sjukvårdens sida. Efter mitt senaste läkarbesök hade man hittat på att skriva ut vitamin B12 till mig, och ringde och talade om att den finns att hämta ut på apoteket. Men när jag tog fram listan över mina senaste prover, var mitt värde för B12 över 738, med referensvärdet 170-690. Lite onödigt att börja äta en vitamin där man redan ligger över gränsvärdet, eller? Likaså försökte en myndighetsperson som inte ens har något med vården att göra, förorda en "avslappnande medicin" mot kemikalieintolerans. Inte för att jag tror det hjälper att äta ännu mer kemikalier mot kemikalier, men jag tror heller inte att min eventuella "avslappning" gör t ex mögeltoxiner mindre skadliga. Gissar dessutom att skulle jag bli mer avslappnad än jag redan är, skulle jag nog behöva bogseras, förslagsvis på en kärra.
Kanske är bristen i utbildningen en av orsakerna till att läkare nuförtiden så gärna skyller på psykiska orsaker? Dessvärre har de nog heller ingen längre kurs i detta ämne och kan sällan förklara vad de psykiska orsakerna i så fall skulle bestå i, utan ordet "psykiskt" har blivit lite som när Pippi Långstrump gick runt i affärerna och frågade om de hade någon "'Spunk" hemma. ("Nej, inte idag men vi får nog hem senare i veckan".)
Enligt Socialstyrelsen lär inte sjukdomar som t ex borrelia, hypotyreos och MCS existera och då får man räkna med en massa "luftåtgärder" från sjukvårdens sida. Efter mitt senaste läkarbesök hade man hittat på att skriva ut vitamin B12 till mig, och ringde och talade om att den finns att hämta ut på apoteket. Men när jag tog fram listan över mina senaste prover, var mitt värde för B12 över 738, med referensvärdet 170-690. Lite onödigt att börja äta en vitamin där man redan ligger över gränsvärdet, eller? Likaså försökte en myndighetsperson som inte ens har något med vården att göra, förorda en "avslappnande medicin" mot kemikalieintolerans. Inte för att jag tror det hjälper att äta ännu mer kemikalier mot kemikalier, men jag tror heller inte att min eventuella "avslappning" gör t ex mögeltoxiner mindre skadliga. Gissar dessutom att skulle jag bli mer avslappnad än jag redan är, skulle jag nog behöva bogseras, förslagsvis på en kärra.
fredag 4 oktober 2013
Dragkampen om den sunda instinkten
Kontentan av psykopaters beteende i relationer brukar vara att slå ut den andres självförtroende och sunda instinkter, så att psykopaten kan få styra och utnyttja den andre efter sin vilja. På samma sätt vill inte sällan både myndighetspersoner och auktoriteter inom medicin ta ifrån personer med sjukdomar "inte välsignade av Försäkringskassan" deras hälsosamma instinkter och tvinga på dem teorier att inte sjuka hus eller sjukdomsframkallande ämnen skulle vara farliga. Det finns forskare som säger att det är reptilhjärnans reaktioner som ger felkopplingar och får oss att tro vissa saker är farliga. Det kan säkert stämma när det gäller fobier som får en del att undvika vissa platser eller t o m ändra sina liv av rädsla för t ex grodor eller helt ofarliga insekter, men skulle det också stämma när det gäller bevisat farliga ämnen som mögeltoxiner, cigarettrök eller kemikalier från t ex EU:s lista över de 26 parfymvärstingarna eller EPA:s Hazardous Waste list?
Att manipulera både barn och vuxna till att inte lita på sin inre varningsklocka när det gäller till exempel sjuka inomhusmiljöer lär knappast ha bidragit till någons hälsa. I stället skyller man på de olika sjukdomar som förstås utvecklas förr eller senare under de här betingelserna. Aha, det berodde på autism, eller en dålig sköldkörtel, eller en latent astma........ "Det handlade inte om miljön, utan en redan inneboende sjukdom"! Ridå!!
De här manipulatörerna inom både hälsoväsen och olika myndigheter liknar också psykopaten i det att de betraktar den som säger emot (genom att inte bli frisk), som en käpp i hjulet och inte som en medborgare med rätt att respekteras för sin syn på sin egen hälsa, utan bör hjärntvättas, straffas eller medicineras till rätta. Vilket förstås inte fungerar i längden. Visst finns det många som säger sig ha blivit mer motståndskraftiga genom olika former av "brain retraining", men problemet kvarstår att de brukar insjukna igen när de försöker återgå till ett normalt liv, dvs dålig inom- och utomhusmiljöer med permanenta inslag av hormon- och nervförstörande, cancer- och allergiframkallande ämnen i form av parfymerade produkter, cigarettrök, toxiska byggmaterial, mögelsaneringsvätskor, kontorslandskap i en osynlig dimma av el- och kemikaliesmog, bilavgaser och RoundUp-sprutande fastighetsskötare utanför vädringsfönstret.
Att manipulera både barn och vuxna till att inte lita på sin inre varningsklocka när det gäller till exempel sjuka inomhusmiljöer lär knappast ha bidragit till någons hälsa. I stället skyller man på de olika sjukdomar som förstås utvecklas förr eller senare under de här betingelserna. Aha, det berodde på autism, eller en dålig sköldkörtel, eller en latent astma........ "Det handlade inte om miljön, utan en redan inneboende sjukdom"! Ridå!!
De här manipulatörerna inom både hälsoväsen och olika myndigheter liknar också psykopaten i det att de betraktar den som säger emot (genom att inte bli frisk), som en käpp i hjulet och inte som en medborgare med rätt att respekteras för sin syn på sin egen hälsa, utan bör hjärntvättas, straffas eller medicineras till rätta. Vilket förstås inte fungerar i längden. Visst finns det många som säger sig ha blivit mer motståndskraftiga genom olika former av "brain retraining", men problemet kvarstår att de brukar insjukna igen när de försöker återgå till ett normalt liv, dvs dålig inom- och utomhusmiljöer med permanenta inslag av hormon- och nervförstörande, cancer- och allergiframkallande ämnen i form av parfymerade produkter, cigarettrök, toxiska byggmaterial, mögelsaneringsvätskor, kontorslandskap i en osynlig dimma av el- och kemikaliesmog, bilavgaser och RoundUp-sprutande fastighetsskötare utanför vädringsfönstret.
tisdag 1 oktober 2013
På doktor Semmelweiss tid
Trodde jag skulle slippa resorna i landstingets " krematorier" till bilar, dvs patientresorna, nu när Försäkringskassan inte längre tycker det är deras problem att jag inte kan få en så kallad allergianpassad arbetsplats. Men sjukintyg slapp jag inte undan ändå, utan måste ha ett som täcker den här perioden "utifall att" som man säger på kommunen.
Eftersom jag börjat lägga aluminiumfolie i två filer på sätet, lyckades mina kläder klara sig utan att bli parfymförgiftade - fast det är ju en förolämpning mot äkta parfym om man kallar den syntetiska smörja som aldrig varit i närheten av en blomma för parfym, förstås. Men trots att jag trodde mig ha klarat de värsta symtomen den här gången efter sedvanlig bikarbonat/citrondrink, magnesiumtablett och bikarbonatsbad, blev jag ändå sjuk i fördröjda symtom på natten ungefär 13 timmar senare. Hela kroppen började värka; i muskler, leder och ända in i skelettet. Ena tummen blev alldeles stel av värk, även huden på tårna gjorde obeskrivligt ont och tålde inte att röra vid lakanet.
"Jag använder inte parfym", sade chauffören. "Jag har bara duschat med parfymerad duschcreme". Så mycket för landstingets parfymfria policy. Med samma logik skulle en vegetarian kunna säga: "Jag äter inte kött, bara korv och bacon."
Hos allergidoktorn hade en dam parkerat sig i väntrummet, och luktade som hela parfymavdelningen på ett varuhus. Trots skylt om parfymfritt. Men allergidoktorn är alltid pigg och alert, inga sura grimaser som på vårdcentralen hemma, och besöken går snabbt som en dans. Jag hade inte behövt oroa mig för att kanske ha beställt hemresan för tidigt, tvärtom. Utanför i väntan på taxin luktade hela gatan kväljande av vår tids gissel; sköljmedel och värsta sortens deodoranter. Gissar att hela EPA:s Hazardous Waste list passerade revy. Jag bävade bakom min andningsmask inför varje fotgängare som närmade sig. I en bättre värld hade gatan blivit avspärrad som riskområde.
På hemvägen var chauffören luktfri, men dessvärre inte själva patientresan som den här gången hade uppenbarelsen av en gul buss med svår kemikalieutdunstning från gummi-insidan av dörrarna och instrumentpanelen av någon slags fulplast som säkert skulle ta minst 30 år på sig att avdoftas något så när. Eller hade man kanske fuskvädrat med hjälp av odörspray, eller städat med ett fruktansvärt starkt kemiskt rengöringsmedel? Chauffören på ditvägen hade berättat att när de körde en dam som bodde tre mil söder om min ort, hade man fått stanna flera gånger på vägen för att hon skulle få gå ut och andas frisk luft. Nästan så man avundas gamla tiders hästskjutser, även om det skulle tagit en evighet att ta sig fram jämfört med det här rullande "kemikalie-krematoriet".
Jag gav doktorn en kopia av professor Steven Nordins "Klargörande kring kemisk intolerans" (som jag fick från MCS Sweden) där han bl a skriver: "Då evidensbaserad behandling av kemisk intolerans ännu saknas tvingas den drabbade individen att i möjligaste mån undvika exponeringen. Vid svår kemisk intolerans innebär detta i sin tur isolering eftersom luktande/stickande ämnen som ger besvären finns praktiskt taget överallt i omgivningen. I praktiken innebär det ofta stora svårigheter att yrkesarbeta och att på många andra sätt ta del av samhället."
Man kanske kan se klargörandet som ett slags genombrott för vår typ av funktionshinder, eftersom andra som tidigare uttalat sig i frågan har förnekat de vittgående konsekvenserna av kemisk intolerans och förminskat problemet.
Den inställning man är van vid beträffande kemikalieintolerans hos läkare och myndigheter hittills, påminner lite om när en doktor Semmelweiss på sin tid blev förklarad som mindre vetande när han menade att vårdpersonal borde tvätta händerna innan de skulle assistera vid förlossningar. Tusentals barnaförderskor fortsatte dö i barnsäng på grund av bakterieförgiftning, därför att det skulle vara en prestigeförlust för auktoriteterna att överge sin teori att all sjukdom endast berodde på obalans i de fyra kroppsvätskorna, men också att det skulle vara "för besvärligt" att gå och tvätta händerna. Sist och slutligen ville man inte medge att man redan hade skadat så många genom att inte tvätta händerna.
Varför måste det annars dröja så länge att gå EU till mötes i frågan om att ta upp MCS i sin diagnoskod-förteckning?
Eftersom jag börjat lägga aluminiumfolie i två filer på sätet, lyckades mina kläder klara sig utan att bli parfymförgiftade - fast det är ju en förolämpning mot äkta parfym om man kallar den syntetiska smörja som aldrig varit i närheten av en blomma för parfym, förstås. Men trots att jag trodde mig ha klarat de värsta symtomen den här gången efter sedvanlig bikarbonat/citrondrink, magnesiumtablett och bikarbonatsbad, blev jag ändå sjuk i fördröjda symtom på natten ungefär 13 timmar senare. Hela kroppen började värka; i muskler, leder och ända in i skelettet. Ena tummen blev alldeles stel av värk, även huden på tårna gjorde obeskrivligt ont och tålde inte att röra vid lakanet.
"Jag använder inte parfym", sade chauffören. "Jag har bara duschat med parfymerad duschcreme". Så mycket för landstingets parfymfria policy. Med samma logik skulle en vegetarian kunna säga: "Jag äter inte kött, bara korv och bacon."
Hos allergidoktorn hade en dam parkerat sig i väntrummet, och luktade som hela parfymavdelningen på ett varuhus. Trots skylt om parfymfritt. Men allergidoktorn är alltid pigg och alert, inga sura grimaser som på vårdcentralen hemma, och besöken går snabbt som en dans. Jag hade inte behövt oroa mig för att kanske ha beställt hemresan för tidigt, tvärtom. Utanför i väntan på taxin luktade hela gatan kväljande av vår tids gissel; sköljmedel och värsta sortens deodoranter. Gissar att hela EPA:s Hazardous Waste list passerade revy. Jag bävade bakom min andningsmask inför varje fotgängare som närmade sig. I en bättre värld hade gatan blivit avspärrad som riskområde.
På hemvägen var chauffören luktfri, men dessvärre inte själva patientresan som den här gången hade uppenbarelsen av en gul buss med svår kemikalieutdunstning från gummi-insidan av dörrarna och instrumentpanelen av någon slags fulplast som säkert skulle ta minst 30 år på sig att avdoftas något så när. Eller hade man kanske fuskvädrat med hjälp av odörspray, eller städat med ett fruktansvärt starkt kemiskt rengöringsmedel? Chauffören på ditvägen hade berättat att när de körde en dam som bodde tre mil söder om min ort, hade man fått stanna flera gånger på vägen för att hon skulle få gå ut och andas frisk luft. Nästan så man avundas gamla tiders hästskjutser, även om det skulle tagit en evighet att ta sig fram jämfört med det här rullande "kemikalie-krematoriet".
Jag gav doktorn en kopia av professor Steven Nordins "Klargörande kring kemisk intolerans" (som jag fick från MCS Sweden) där han bl a skriver: "Då evidensbaserad behandling av kemisk intolerans ännu saknas tvingas den drabbade individen att i möjligaste mån undvika exponeringen. Vid svår kemisk intolerans innebär detta i sin tur isolering eftersom luktande/stickande ämnen som ger besvären finns praktiskt taget överallt i omgivningen. I praktiken innebär det ofta stora svårigheter att yrkesarbeta och att på många andra sätt ta del av samhället."
Man kanske kan se klargörandet som ett slags genombrott för vår typ av funktionshinder, eftersom andra som tidigare uttalat sig i frågan har förnekat de vittgående konsekvenserna av kemisk intolerans och förminskat problemet.
Den inställning man är van vid beträffande kemikalieintolerans hos läkare och myndigheter hittills, påminner lite om när en doktor Semmelweiss på sin tid blev förklarad som mindre vetande när han menade att vårdpersonal borde tvätta händerna innan de skulle assistera vid förlossningar. Tusentals barnaförderskor fortsatte dö i barnsäng på grund av bakterieförgiftning, därför att det skulle vara en prestigeförlust för auktoriteterna att överge sin teori att all sjukdom endast berodde på obalans i de fyra kroppsvätskorna, men också att det skulle vara "för besvärligt" att gå och tvätta händerna. Sist och slutligen ville man inte medge att man redan hade skadat så många genom att inte tvätta händerna.
Varför måste det annars dröja så länge att gå EU till mötes i frågan om att ta upp MCS i sin diagnoskod-förteckning?
lördag 28 september 2013
Diskriminering i det nya århundradet
1900-talet präglades av till exempel köns-, religions- och rasdiskriminering.
På 1950-talet blev Rosa Parks känd över hela världen, när hon som svart vägrade lämna sin plats åt en vit man på bussen.
I kemikaliesamhället i början av det nya årtusendet förvägras människor, oavsett religions- köns- ras- eller klasstillhörigheter, tillträde till det vanliga samhället; exempelvis kollektiva färdmedel, offentliga platser, vårdinrättningar och arbete. Personligen nekas jag att fortsätta vara arbetssökande hos Arbetsförmedlingen därför att jag inte tål "normala miljöer", det vill säga saker som mögel, dålig ventilation och parfymerade rengöringsmedel samt 30 parfymerade personer. Hos kommunens sociala avdelning nekas jag också ekonomiskt stöd till livsnödvändiga hjälpmedel i form av t ex luftrenare och andningsskydd för att kunna bo och göra vardagliga ärenden till exempelvis apotek och affär. Man säger att jag får avstå från kläder och telefon i stället. Hur skulle jag då kunna ringa efter ambulans om jag skulle få svårt att andas?
Det finns förstås andra som har det mycket värre, bland annat de som inte har någon bostad alls utan måste bo i en bil eller tält på grund av sin kemikalieintolerans, eller föräldrar som hotas med att bli fråntagna sina barn därför att samhället misstror att barn skulle kunna bli sjuka parfym, mögel och annan dålig inomhusmiljö i skolan. Vad skulle hända med de barnen om de placerades hos andra som inte förstår de sjuka barnens speciella behov? Att tystas med psykofarmaka och diagnosticeras med de populära bokstavsdiagnoserna utan någon kroppslig undersökning eller test av gifter i blodet?
I Danmark skriver Nikolaj Lunöe i nr 12/2013 av tidningen "Psykolog Nytt" ett inlägg som översatt till svenska heter "Bakom diagnoserna" där han kritiserar "fackchauvinisterna" som bara ser till psykologiska, sociala och genetiska orsaker bakom diagnoser som autism, ADHD, stress, depression och multipla kroppsliga symtom. Han menar att det lika väl kan ligga miljögifter bakom diagnoserna. Med tanke på att tunga miljögifter lagras redan i foster, kan det tyckas väl lättvindigt att ställa diagnoserna utan tester av gifter i blodet.
Det syns inga rubriker om diskriminering när alla dessa människor i det tysta förhindras tillträde till normala saker som biografer, bussar, offentliga tvättstugor och det mesta annat. Inställningen är ofta att man får skylla sig själv (varför?) och att man bör flytta (vart?). Orsaken till den nya formen av "apartheid" utanför några ras- eller politiska gränser och som består av en kemisk barriär, är till stor del att andra människor sprider giftämnen omkring sig (och inom sig själva förstås) i form av till exempel:
Kloroform (cancerogent nervgift, finns på EPA:s Hazardous Waste list, även orsak till bland annat lever- och njurskador)
Kamfer (skador på centrala nervsystemet, yrsel, förvirring, också på EPA:s HW-list)
A-terpineol (kan bl a orsaka dödligt ödem)
Linalool (stör andningen, har i djurförsök lett till döden)
Bensylacetat (kopplat till cancer i bukspottskörteln och sjukdomar i luftvägarna)
Limonene (känd cancerogen, orsak till allergier med mera)
Bensylalkohol (störningar på centrala nervsystemet, kräkningar, yrsel, blodtrycksfall)
Etylacetat (lever- och njurskador, finns på EPA:s Hazardous Waste-list)
Ftalater (bröstcancer, allergier, hormonstörningar)
Samt förstås många andra lika skadliga kemikalier (se t ex EU:s lista över de 26 parfymvärstingarna).
Den gamla frågan varför inte alla reagerar på kemikalierna börjar nog bli överspelad vid det här laget, eftersom man börjar förstå att alla reagerar men på skilda sätt.
Man behöver inte uppträda som ett kreatur på väg till slakt inför den kommersiella reklamen och gruppvärderingarna, utan det är möjligt att börja spara både på den egna hälsan, miljön och plånboken genom att använda t ex ekologiska oljor till hudvård, och produkter som biologisk ättika och bikarbonat till kläd- och hårtvätt (citron och salt är naturliga blekmedel samt desinficerande) samt många andra produkter som redan brukar finnas hemma i skåpen.
Diskrimineringen av både el- och kemikalieintoleranta strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Är det inte ganska många myndighetspersoner som med bakgrund av den, borde skaka galler vid det här laget?
På 1950-talet blev Rosa Parks känd över hela världen, när hon som svart vägrade lämna sin plats åt en vit man på bussen.
I kemikaliesamhället i början av det nya årtusendet förvägras människor, oavsett religions- köns- ras- eller klasstillhörigheter, tillträde till det vanliga samhället; exempelvis kollektiva färdmedel, offentliga platser, vårdinrättningar och arbete. Personligen nekas jag att fortsätta vara arbetssökande hos Arbetsförmedlingen därför att jag inte tål "normala miljöer", det vill säga saker som mögel, dålig ventilation och parfymerade rengöringsmedel samt 30 parfymerade personer. Hos kommunens sociala avdelning nekas jag också ekonomiskt stöd till livsnödvändiga hjälpmedel i form av t ex luftrenare och andningsskydd för att kunna bo och göra vardagliga ärenden till exempelvis apotek och affär. Man säger att jag får avstå från kläder och telefon i stället. Hur skulle jag då kunna ringa efter ambulans om jag skulle få svårt att andas?
Det finns förstås andra som har det mycket värre, bland annat de som inte har någon bostad alls utan måste bo i en bil eller tält på grund av sin kemikalieintolerans, eller föräldrar som hotas med att bli fråntagna sina barn därför att samhället misstror att barn skulle kunna bli sjuka parfym, mögel och annan dålig inomhusmiljö i skolan. Vad skulle hända med de barnen om de placerades hos andra som inte förstår de sjuka barnens speciella behov? Att tystas med psykofarmaka och diagnosticeras med de populära bokstavsdiagnoserna utan någon kroppslig undersökning eller test av gifter i blodet?
I Danmark skriver Nikolaj Lunöe i nr 12/2013 av tidningen "Psykolog Nytt" ett inlägg som översatt till svenska heter "Bakom diagnoserna" där han kritiserar "fackchauvinisterna" som bara ser till psykologiska, sociala och genetiska orsaker bakom diagnoser som autism, ADHD, stress, depression och multipla kroppsliga symtom. Han menar att det lika väl kan ligga miljögifter bakom diagnoserna. Med tanke på att tunga miljögifter lagras redan i foster, kan det tyckas väl lättvindigt att ställa diagnoserna utan tester av gifter i blodet.
Det syns inga rubriker om diskriminering när alla dessa människor i det tysta förhindras tillträde till normala saker som biografer, bussar, offentliga tvättstugor och det mesta annat. Inställningen är ofta att man får skylla sig själv (varför?) och att man bör flytta (vart?). Orsaken till den nya formen av "apartheid" utanför några ras- eller politiska gränser och som består av en kemisk barriär, är till stor del att andra människor sprider giftämnen omkring sig (och inom sig själva förstås) i form av till exempel:
Kloroform (cancerogent nervgift, finns på EPA:s Hazardous Waste list, även orsak till bland annat lever- och njurskador)
Kamfer (skador på centrala nervsystemet, yrsel, förvirring, också på EPA:s HW-list)
A-terpineol (kan bl a orsaka dödligt ödem)
Linalool (stör andningen, har i djurförsök lett till döden)
Bensylacetat (kopplat till cancer i bukspottskörteln och sjukdomar i luftvägarna)
Limonene (känd cancerogen, orsak till allergier med mera)
Bensylalkohol (störningar på centrala nervsystemet, kräkningar, yrsel, blodtrycksfall)
Etylacetat (lever- och njurskador, finns på EPA:s Hazardous Waste-list)
Ftalater (bröstcancer, allergier, hormonstörningar)
Samt förstås många andra lika skadliga kemikalier (se t ex EU:s lista över de 26 parfymvärstingarna).
Den gamla frågan varför inte alla reagerar på kemikalierna börjar nog bli överspelad vid det här laget, eftersom man börjar förstå att alla reagerar men på skilda sätt.
Man behöver inte uppträda som ett kreatur på väg till slakt inför den kommersiella reklamen och gruppvärderingarna, utan det är möjligt att börja spara både på den egna hälsan, miljön och plånboken genom att använda t ex ekologiska oljor till hudvård, och produkter som biologisk ättika och bikarbonat till kläd- och hårtvätt (citron och salt är naturliga blekmedel samt desinficerande) samt många andra produkter som redan brukar finnas hemma i skåpen.
Diskrimineringen av både el- och kemikalieintoleranta strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Är det inte ganska många myndighetspersoner som med bakgrund av den, borde skaka galler vid det här laget?
torsdag 26 september 2013
Prestige och okunskap
Farmor som var född 1899 var van att bli hunsad av auktoriteter. I skolan gick läraren runt och slog barnen stenhårt på fingrarna med en linjal om de läste fel eller inte kom ihåg läxan. Doktorer var också något hon mindes med förskräckelse, eftersom de enda doktorer hon träffat under sitt liv hade varit på mycket dåligt humör och väldigt otrevliga. När hon skulle till doktorn som äldre var hon förstås orolig, men vi lugnade henne och sade att doktorerna är inte alls sådana nu längre. Men frågan är om det är sant.
När jag tänker tillbaka är det många underliga doktorer som dyker upp via minnesprojektorn. Den förste hette Troedsson och hade förmodligen alkoholproblem. - Kasta ut henne, skrek han om mig som baby. Själv minns jag förstås ingenting, men mamma har berättat att han gapade och skrek över ingenting värre än de små barnen som var där på sexmånaderskontroll. Mamma kunde inte gå på fler kontroller med mig, för det fanns ingen vettig läkare där. Ett annat exemplar som man minns med en rysning, dök upp på akuten när jag hamnat där med svår allergi, men förmodligen också MCS-reaktioner fast ingen visste vad det var på den tiden (och gör det knappt än idag). Jag fick ibland svår värk i öronen i samband med exponeringar som gräsklippning i närheten, och kanske redan då av kemikalier fast jag inte förstod det själv. Idag finns det forskare som vet att svår öronvärk, susningar, tinnitus och andra problem med öronen inte är sällsynt vid MCS (multipel kemisk känslighet), men tyvärr har det nog inte nått ut till särskilt många läkare, särskilt inte till denna som med stirrande ögon och uppdragna axlar såg aggressiv ut när jag berättade om symtomen. Jag misstänkte nästan att han var dopad av något, och vågade inte säga emot honom så mycket. Han skrek att om det tar öronen, är det psykiskt! - Titta här, sade han och släppte en penna i golvet. Om det gör ont nu, beror det på stress som får trumhinnan att spännas.
Det verkade vara en upp- och nervänd teori från hans sida, och borde snarare ha förklarats med kroppslig stress i så fall, för jag misstänkte att det kunde finnas mögel på den gamla hembygdsgård där jag jobbade på sommaren, samt visste att jag inte tålde de ständiga gräsklippningarna som alltid pågick någonstans i närheten. Öronvärken, yrseln och övriga symtom fortsatte hela sommaren ända tills grässäsongen var över, och försvann när jag slutade där, penna-i-golvet-teorin till trots.
Det här var för mer än tio år sedan, men bristen på kunskap är lika skriande när det gäller symtomen och vad som krävs för att bli friskare. Säkert har det inte så lite med prestige att göra när vård- och myndighetspersoner uppträder nonchalant eller oförskämt när det gäller överkänslighetssymtom, för att slippa medge sin okunskap.
För egen del är t ex en luftrenare livsnödvändig eftersom jag bor i lägenhetshus, och andningsmask för att kunna besöka sjukvård, apotek, gå till affär etc. Så länge jag kunde arbeta, gick det bra att köpa dem själv men sedan jag tvingades sluta eftersom de olika arbetsmiljöerna gjorde mig sjuk, har jag frågat olika myndigheter om det inte finns några bidrag till åtminstone filtren som är en ganska dyr förbrukningsvara. Försäkringskassan avslog min ansökan. Socialstyrelsen sade att det inte var deras sak, utan rådde att fråga TLV (tandvårds- och läkemedelsförmånsverket) som i sin tur hänvisade till lagen om hjälpmedel, och där ingick inte dessa. Socialstyrelsen hade också sagt att socialkontoren i kommunerna kunde tillstyrka extra bidrag genom en individuell prövning, men när jag frågade sade socialsekreteraren att de inte tillstyrkte något sådant, utan man fick köpa själv i stället för t ex kläder eller att ha telefon. Jag påpekade att jag vill ha det skriftligt så att jag åtminstone kunde överklaga.
Höll också på att kvävas av parfym- och annan kemikalielukt från golven och var tvungen att ringa på klockan och fråga om jag inte kunde få bli insläppt tidigare till något kontor där man kunde öppna ett fönster. När jag gjorde ett medborgarförslag om en parfymfri policy på offentliga platser inom kommunen, menade man att det redan fanns en parfymfri policy inom äldrevården och att man "informerade nyanställda inom kommunen" om denna. Varför man då fortsatte städa med parfymerade rengöringsmedel på ett ställe som kommunens sociala avdelning var då en gåta, eftersom det diskriminerar ca 30 % av befolkningen som lider av t ex SHR, MCS, astma, allergier eller KOL, bland vilka det inte är ovanligt att få reaktioner av parfymer. Bad att man skulle ta upp saken med avdelningens chef, men har också gjort en anmälan till DO (diskrimineringsombudsmannen) eftersom jag fick ont i lungorna vid tidigare besök, och man då menade att parfymlukt kunde de inte göra något åt. Varför inte en skylt om att inte använda parfym eller snus i väntrummet? Och gå över till oparfymerade rengöringsmedel? (Bara de inte går och köper samma som vårdcentralens, med ett förskräckligt konserveringsmedel (kanske phenoxyethanol?) eller någon annan kemikalie som ger kväljningar och andnöd.)
Egentligen borde alla offentliga myndigheter och vårdinrättningar ha en MCS-drabbad person som godkände inköpen av t ex rengöringsmedel och andra saker, och varför inte själva lokalerna före eventuell inflyttning? Det verkar inte finnas särskilt många andra som någonsin tänker på de här sakerna, vilka man som MCS-are av livsnödvändighet skaffat sig kunskap om. Just nu pågår en diskussion om ortens berömda sångerska och skådespelerskas muséum ska flyttas till föräldrahemmet eller vara kvar där det finns nu. Diskussionen berör endast frågan om man ska bevara eller riva huset där hon växt upp, och förs å ena sidan av en före detta fackföreningskämpe och å andra sidan den glada entreprenör som flyttade in på nuvarande ställe och låtsades som ingenting, sedan den förre innehavaren flytt stället därför att det skulle kosta för mycket att sanera fuktskadorna. Ingen av dem tänker den tanken att innehållet, dvs hennes klänningar och minnessaker, vid det här laget måste ha tagit skada och skulle behöva en ozonbehandling (om ens det hjälper) för att inte dra med sig mögelsporerna och lukten till det andra huset vid eventuell flytt.
När jag tänker tillbaka är det många underliga doktorer som dyker upp via minnesprojektorn. Den förste hette Troedsson och hade förmodligen alkoholproblem. - Kasta ut henne, skrek han om mig som baby. Själv minns jag förstås ingenting, men mamma har berättat att han gapade och skrek över ingenting värre än de små barnen som var där på sexmånaderskontroll. Mamma kunde inte gå på fler kontroller med mig, för det fanns ingen vettig läkare där. Ett annat exemplar som man minns med en rysning, dök upp på akuten när jag hamnat där med svår allergi, men förmodligen också MCS-reaktioner fast ingen visste vad det var på den tiden (och gör det knappt än idag). Jag fick ibland svår värk i öronen i samband med exponeringar som gräsklippning i närheten, och kanske redan då av kemikalier fast jag inte förstod det själv. Idag finns det forskare som vet att svår öronvärk, susningar, tinnitus och andra problem med öronen inte är sällsynt vid MCS (multipel kemisk känslighet), men tyvärr har det nog inte nått ut till särskilt många läkare, särskilt inte till denna som med stirrande ögon och uppdragna axlar såg aggressiv ut när jag berättade om symtomen. Jag misstänkte nästan att han var dopad av något, och vågade inte säga emot honom så mycket. Han skrek att om det tar öronen, är det psykiskt! - Titta här, sade han och släppte en penna i golvet. Om det gör ont nu, beror det på stress som får trumhinnan att spännas.
Det verkade vara en upp- och nervänd teori från hans sida, och borde snarare ha förklarats med kroppslig stress i så fall, för jag misstänkte att det kunde finnas mögel på den gamla hembygdsgård där jag jobbade på sommaren, samt visste att jag inte tålde de ständiga gräsklippningarna som alltid pågick någonstans i närheten. Öronvärken, yrseln och övriga symtom fortsatte hela sommaren ända tills grässäsongen var över, och försvann när jag slutade där, penna-i-golvet-teorin till trots.
Det här var för mer än tio år sedan, men bristen på kunskap är lika skriande när det gäller symtomen och vad som krävs för att bli friskare. Säkert har det inte så lite med prestige att göra när vård- och myndighetspersoner uppträder nonchalant eller oförskämt när det gäller överkänslighetssymtom, för att slippa medge sin okunskap.
För egen del är t ex en luftrenare livsnödvändig eftersom jag bor i lägenhetshus, och andningsmask för att kunna besöka sjukvård, apotek, gå till affär etc. Så länge jag kunde arbeta, gick det bra att köpa dem själv men sedan jag tvingades sluta eftersom de olika arbetsmiljöerna gjorde mig sjuk, har jag frågat olika myndigheter om det inte finns några bidrag till åtminstone filtren som är en ganska dyr förbrukningsvara. Försäkringskassan avslog min ansökan. Socialstyrelsen sade att det inte var deras sak, utan rådde att fråga TLV (tandvårds- och läkemedelsförmånsverket) som i sin tur hänvisade till lagen om hjälpmedel, och där ingick inte dessa. Socialstyrelsen hade också sagt att socialkontoren i kommunerna kunde tillstyrka extra bidrag genom en individuell prövning, men när jag frågade sade socialsekreteraren att de inte tillstyrkte något sådant, utan man fick köpa själv i stället för t ex kläder eller att ha telefon. Jag påpekade att jag vill ha det skriftligt så att jag åtminstone kunde överklaga.
Höll också på att kvävas av parfym- och annan kemikalielukt från golven och var tvungen att ringa på klockan och fråga om jag inte kunde få bli insläppt tidigare till något kontor där man kunde öppna ett fönster. När jag gjorde ett medborgarförslag om en parfymfri policy på offentliga platser inom kommunen, menade man att det redan fanns en parfymfri policy inom äldrevården och att man "informerade nyanställda inom kommunen" om denna. Varför man då fortsatte städa med parfymerade rengöringsmedel på ett ställe som kommunens sociala avdelning var då en gåta, eftersom det diskriminerar ca 30 % av befolkningen som lider av t ex SHR, MCS, astma, allergier eller KOL, bland vilka det inte är ovanligt att få reaktioner av parfymer. Bad att man skulle ta upp saken med avdelningens chef, men har också gjort en anmälan till DO (diskrimineringsombudsmannen) eftersom jag fick ont i lungorna vid tidigare besök, och man då menade att parfymlukt kunde de inte göra något åt. Varför inte en skylt om att inte använda parfym eller snus i väntrummet? Och gå över till oparfymerade rengöringsmedel? (Bara de inte går och köper samma som vårdcentralens, med ett förskräckligt konserveringsmedel (kanske phenoxyethanol?) eller någon annan kemikalie som ger kväljningar och andnöd.)
Egentligen borde alla offentliga myndigheter och vårdinrättningar ha en MCS-drabbad person som godkände inköpen av t ex rengöringsmedel och andra saker, och varför inte själva lokalerna före eventuell inflyttning? Det verkar inte finnas särskilt många andra som någonsin tänker på de här sakerna, vilka man som MCS-are av livsnödvändighet skaffat sig kunskap om. Just nu pågår en diskussion om ortens berömda sångerska och skådespelerskas muséum ska flyttas till föräldrahemmet eller vara kvar där det finns nu. Diskussionen berör endast frågan om man ska bevara eller riva huset där hon växt upp, och förs å ena sidan av en före detta fackföreningskämpe och å andra sidan den glada entreprenör som flyttade in på nuvarande ställe och låtsades som ingenting, sedan den förre innehavaren flytt stället därför att det skulle kosta för mycket att sanera fuktskadorna. Ingen av dem tänker den tanken att innehållet, dvs hennes klänningar och minnessaker, vid det här laget måste ha tagit skada och skulle behöva en ozonbehandling (om ens det hjälper) för att inte dra med sig mögelsporerna och lukten till det andra huset vid eventuell flytt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)