Läste någonstans att i utbildningen till veterinär läser man näringslära i sju månader, medan man i utbildningen till läkare läser näringslära i bara sex veckor. Jag vet inte hur väl uppgiften stämmer, men klart är att veterinärer gör en kroppsundersökning och frågar efter djurets kosthållning eftersom de vet hur viktig den är för dess hälsa - medan jag vid läkarbesök inte hört något nämnas om kosten någon gång de senaste 25 åren. En läkare sade för inte så länge sedan till en släkting att vad hon åt hade ingen betydelse vid hennes inflammatoriska sjukdom.
Kanske är bristen i utbildningen en av orsakerna till att läkare nuförtiden så gärna skyller på psykiska orsaker? Dessvärre har de nog heller ingen längre kurs i detta ämne och kan sällan förklara vad de psykiska orsakerna i så fall skulle bestå i, utan ordet "psykiskt" har blivit lite som när Pippi Långstrump gick runt i affärerna och frågade om de hade någon "'Spunk" hemma. ("Nej, inte idag men vi får nog hem senare i veckan".)
Enligt Socialstyrelsen lär inte sjukdomar som t ex borrelia, hypotyreos och MCS existera och då får man räkna med en massa "luftåtgärder" från sjukvårdens sida. Efter mitt senaste läkarbesök hade man hittat på att skriva ut vitamin B12 till mig, och ringde och talade om att den finns att hämta ut på apoteket. Men när jag tog fram listan över mina senaste prover, var mitt värde för B12 över 738, med referensvärdet 170-690. Lite onödigt att börja äta en vitamin där man redan ligger över gränsvärdet, eller? Likaså försökte en myndighetsperson som inte ens har något med vården att göra, förorda en "avslappnande medicin" mot kemikalieintolerans. Inte för att jag tror det hjälper att äta ännu mer kemikalier mot kemikalier, men jag tror heller inte att min eventuella "avslappning" gör t ex mögeltoxiner mindre skadliga. Gissar dessutom att skulle jag bli mer avslappnad än jag redan är, skulle jag nog behöva bogseras, förslagsvis på en kärra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar