Trodde jag skulle slippa resorna i landstingets " krematorier" till bilar, dvs patientresorna, nu när Försäkringskassan inte längre tycker det är deras problem att jag inte kan få en så kallad allergianpassad arbetsplats. Men sjukintyg slapp jag inte undan ändå, utan måste ha ett som täcker den här perioden "utifall att" som man säger på kommunen.
Eftersom jag börjat lägga aluminiumfolie i två filer på sätet, lyckades mina kläder klara sig utan att bli parfymförgiftade - fast det är ju en förolämpning mot äkta parfym om man kallar den syntetiska smörja som aldrig varit i närheten av en blomma för parfym, förstås. Men trots att jag trodde mig ha klarat de värsta symtomen den här gången efter sedvanlig bikarbonat/citrondrink, magnesiumtablett och bikarbonatsbad, blev jag ändå sjuk i fördröjda symtom på natten ungefär 13 timmar senare. Hela kroppen började värka; i muskler, leder och ända in i skelettet. Ena tummen blev alldeles stel av värk, även huden på tårna gjorde obeskrivligt ont och tålde inte att röra vid lakanet.
"Jag använder inte parfym", sade chauffören. "Jag har bara duschat med parfymerad duschcreme". Så mycket för landstingets parfymfria policy. Med samma logik skulle en vegetarian kunna säga: "Jag äter inte kött, bara korv och bacon."
Hos allergidoktorn hade en dam parkerat sig i väntrummet, och luktade som hela parfymavdelningen på ett varuhus. Trots skylt om parfymfritt. Men allergidoktorn är alltid pigg och alert, inga sura grimaser som på vårdcentralen hemma, och besöken går snabbt som en dans. Jag hade inte behövt oroa mig för att kanske ha beställt hemresan för tidigt, tvärtom. Utanför i väntan på taxin luktade hela gatan kväljande av vår tids gissel; sköljmedel och värsta sortens deodoranter. Gissar att hela EPA:s Hazardous Waste list passerade revy. Jag bävade bakom min andningsmask inför varje fotgängare som närmade sig. I en bättre värld hade gatan blivit avspärrad som riskområde.
På hemvägen var chauffören luktfri, men dessvärre inte själva patientresan som den här gången hade uppenbarelsen av en gul buss med svår kemikalieutdunstning från gummi-insidan av dörrarna och instrumentpanelen av någon slags fulplast som säkert skulle ta minst 30 år på sig att avdoftas något så när. Eller hade man kanske fuskvädrat med hjälp av odörspray, eller städat med ett fruktansvärt starkt kemiskt rengöringsmedel? Chauffören på ditvägen hade berättat att när de körde en dam som bodde tre mil söder om min ort, hade man fått stanna flera gånger på vägen för att hon skulle få gå ut och andas frisk luft. Nästan så man avundas gamla tiders hästskjutser, även om det skulle tagit en evighet att ta sig fram jämfört med det här rullande "kemikalie-krematoriet".
Jag gav doktorn en kopia av professor Steven Nordins "Klargörande kring kemisk intolerans" (som jag fick från MCS Sweden) där han bl a skriver: "Då evidensbaserad behandling av kemisk intolerans ännu saknas tvingas den drabbade individen att i möjligaste mån undvika exponeringen. Vid svår kemisk intolerans innebär detta i sin tur isolering eftersom luktande/stickande ämnen som ger besvären finns praktiskt taget överallt i omgivningen. I praktiken innebär det ofta stora svårigheter att yrkesarbeta och att på många andra sätt ta del av samhället."
Man kanske kan se klargörandet som ett slags genombrott för vår typ av funktionshinder, eftersom andra som tidigare uttalat sig i frågan har förnekat de vittgående konsekvenserna av kemisk intolerans och förminskat problemet.
Den inställning man är van vid beträffande kemikalieintolerans hos läkare och myndigheter hittills, påminner lite om när en doktor Semmelweiss på sin tid blev förklarad som mindre vetande när han menade att vårdpersonal borde tvätta händerna innan de skulle assistera vid förlossningar. Tusentals barnaförderskor fortsatte dö i barnsäng på grund av bakterieförgiftning, därför att det skulle vara en prestigeförlust för auktoriteterna att överge sin teori att all sjukdom endast berodde på obalans i de fyra kroppsvätskorna, men också att det skulle vara "för besvärligt" att gå och tvätta händerna. Sist och slutligen ville man inte medge att man redan hade skadat så många genom att inte tvätta händerna.
Varför måste det annars dröja så länge att gå EU till mötes i frågan om att ta upp MCS i sin diagnoskod-förteckning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar