Vårt lättrubbade samhälle

Jag hörde i dagarna talas om en elöverkänslig person som tvångsvårdas inom psykiatrin i Sverige, och en MCS-drabbad som på liknande grunder frihetsberövades i Danmark, vars "brott" var just funktionshindret Multiple Chemical Sensitivity.
Bland de värsta miljöer man kan placera människor med de två funktionshindren idag är just sjukhus, där alla lysrör och övrig elapparatur måsta vara helvetet för elöverkänsliga, och där handsprit, rengöringsmedel och parfymerade patienter, personal och besökare ytterligare försämrar symtomen hos de kemikalieintoleranta.

Att sticka sprutor i en svårt kemikalieöverkänslig person utan att först fråga efter vad denna tål eller inte, kan liknas vid ett brott. Den tvångsintagna personen i artikeln sade också att hon bad om att få packa en liten väska att ta med sig, men vårdarna ryckte tag i hennes armar och behandlade henne som en 150 kilos brottsling, när hon i själva verket var en ganska liten och späd person.
Det så kallade kunskaps- eller informationssamhället, som i själva verket är ett kemikalie- och elektricitetssamhälle måste i själva verket vara väldigt lättrubbat när en enskild person kan utgöra ett sådant hot. Vilket får en att tänka på hur författare som kritiserade den gamla Sovjet-regimen blev tvångsinlagda på mentalsjukhus eller deporterade till arbetsläger i Sibirien. I totalitära stater sitter makthavarna som på nålar och beter sig som värre mentalpatienter än några andra.

Man kommer också att tänka på den norska författaren Amalie Skram, som efter en utmattning togs in för psykiatrisk vård i Köpenhamn dit hon flyttat när hon gifte sig i slutet av 1800-talet. Hon blev där vittne till övergrepp och kränkningar som skulle ansetts kriminella i andra miljöer, och hur patienter gavs diagnoser utan några vetenskapliga underlag. Men eftersom hon var författare kunde hon ju skriva om saken (det resulterade i två böcker inspirerade av Kommunehospitalets psykiatriska avdelning), och när också tidningarna blev intresserade såg sig psykiatriöverläkaren Knud Pontoppidan tvingad att avgå som chefsöverläkare. Över hundra år senare tycks inte någon utveckling ha skett inom det området.

Varför inte ge läkare och övrig vårdpersonal en modern utbildning inom detta, eftersom miljösjukdomarna kan komma att öka lavinartat. Och varför inte utbilda även politiska makthavare. Förra året skrev den amerikanska tidningen Business Week att MCS kan komma att omfatta 60 % av befolkningen i USA före år 2020. Frågan är också om det skulle behöva kosta mycket extra att fasa ut användningen av obeprövade, men uppenbart giftiga kemikalier i vardagsprodukterna som omger oss alla hela tiden? Utan tvivel kommer det att kosta extra att inte göra det.

Gift och elektricitet - fysisk eller psykisk materia?

Enligt kosmologin består allt i universum av materia. Om jag minns rätt kallade Martinus den osynliga, dvs psykiska eller andliga delen för "strålformig materia", och enda orsaken till att vi inte räknar den till fysisk materia är de begränsningar som våra forskningsinstrument och våra sinnen har.
Något som i högsta grad består av materia, är de giftpartiklar som skadar våra slemhinnor, men som fortfarande förnekas till och med av många läkare. Dessa vill gärna ibland kalla både SHR (Sensorisk Hyperreaktivitet) och MCS (Multiple Chemical Sensitivity) liksom även elöverkänslighet för psykiska symtom, i förringande syfte (och är därvid tydligen inte upplysta om det psykiskas status som faktisk materia det också). Att beteckna ett funktionshinder som fysiskt verkar ge mer status, och kan föranleda till anpassningar av arbetsplatser och boende medan ett försök till psykisk stämpel inte föranleder till något annat än slutsatsen att det beror på personen själv och inte inomhus- eller utomhusmiljön.
Det verkar som samhället återgått till ett mer primitivt stadium, eftersom det idag är grova bevis i form av röntgenplåtar och tydliga provsvar som räknas. Nu gäller inte längre Socialstyrelsens riktlinjer vid sjukskrivning för astma eller allergier som förut. (Det är väl därför de drabbades av någon slags panik vid min vårdcentral, och nekade mig att vara patient där, och därför måste åka 20 mil tur och retur inklusive förgiftning i patientresors bilar för att besöka Allergicentrum i en annan stad.)
Att eventuella tester för t ex kemikalieintolerans inte har utvecklats i samma takt som gifter har tillåtits i diverse material är inget man räknar med i medicinvärlden, utan alla som blir sjuka av den anledningen grovsorteras bort från sjukförsäkringar och samhälleliga rättigheter. Att gifterna i t ex parfym och sköljmedel kan ha namn som formaldehyd, toluen, bensen plus en lång, lång rad andra namn för bevisligen skadliga ämnen hindrar inte många från att kalla symtomen inbillning. Dessa giftmolekyler sprids från tvättstugorna kring hela bostadskvarter och skadar förstås även hundar och andra djur. Hur många symtom hos husdjuren beror egentligen på just parfymerade produkter och andra kemikalier hos ägarna (och grannarna!)?  Och hur många människor är det rimligt att sortera bort ur samhällssystemet på grund av detta?

En annan fråga är varför de extrema, syntetiska tillsatserna används i parfymerat sköljmedel, som är en av de värsta obehags- och sjukdomsframkallande produkterna därför att molekylerna klibbar fast och inte går att tvätta ur tygerna. Man kan tänka sig hur husdjuren måste lida när detta fastnar i deras luftvägar och övriga slemhinnor och de inte kan tala om det. Och det borde faktiskt vara klassat som barnmisshandel när små, försvarlösa barn utsätts för kläder och lakan som marinerats i rent gift, som det ju är om man ser till innehållet. Varför tillåts detta?

Positivt/negativt

Är orden "positivt" och "negativt" någonsin objektiva omdömen, eller fungerar de helt och hållet som subjektiva värdeomdömen? När en person säger till någon annan: "Du är alltid så negativ" brukar det betyda: "Du tycker aldrig likadant som jag". När man får beröm för att ha gjort något positivt är det inte alltid självklart att saken är positiv för en själv, utan man har ibland gett efter för påtryckningar från andra.
Personligen börjar jag bli smått allergiskt mot de två orden, därför att de har blivit både utnötta och missbrukade för manipulerande syften. Och om man ska vara riktigt universell och holistisk, får man fråga om det överhuvudtaget finns något som är "positivt" i sig eftersom om man ska tro entropilagen så innebär en positiv händelse på ett ställe att något negativt måste ske på ett annat för att upprätthålla energibalansen? Åtminstone i ett slutet system, men vem vet om inte hela universum är ett "slutet system"?
Orden har förstås ett objektivt värde när det gäller att tyda medicinska prover och tekniska tester med mera. Vad jag inte gillar är när människor använder orden som värdeomdömen om varandra. Kanske borde man i själva verket ta det som beröm om "fel" person kommer och säger att man är negativ! Man verkar i alla fall ha gjort någonting bra där!
Hursomhelst har jag anat ugglor i mossen när vissa myndighetspersoner har använt dessa omdömen när det gäller mitt funktionshinder MCS, och skulle jag ha följt deras riktlinjer hade positivt blivit negativt för mig.       

Febreze och amatörpsykologi

Precis som den försåtliga odörsprayen Febreze (som gudskelov inte finns i Sverige, men används flitigt i t ex USA - fast vi har förstås Wunderbaum och doftblock som kan ta stryptag på oss när vi kliver in i främmande bil eller badrum) är till för att skyla över att det inte finns tid att vädra, rengöra eller möjlighet att byta ut någon unken attiralj, så kan man säga att amatörpsykologi är ett populärt sätt att skyla över brister i den egna förmågan att handskas med andras "jobbiga" funktionshinder. Det finns säkert många bra yrkespsykologer, men andra medicinare kan tyvärr ibland använda dessa som en avstjälpningsplats för att slippa ta itu med besvärliga kroppsliga symtom. Hur många har egentligen fått en adekvat behandling riskabelt uppskjuten vid t ex hjärntumör, hyper- eller hypotyreos (över- respektive underfunktion hos sköldkörteln) med mera, bara för att läkaren reflexmässigt skickat patienten vidare till denna "avstjälpningsplats" utan fysisk undersökning?
På liknande sätt är det ofta det första som också både privat- och myndighetspersoner tar till som "vapen" för att behärska en situation med personer som lider av parfym- och annan svår kemikalieintolerans.
"Det skulle kvitta var du jobbade, du skulle bli sjuk ändå", sade min handläggare vid Arbetsförmedlingen till mig en gång, men det stämmer faktiskt inte. Det kan vara så enkelt som att låta bli parfymerade produkter på arbetsplatsen (hur svårt kan det vara att köpa oparfymerade hårvårdsprodukter och deodorant t ex?) och att städa med dito rengöringsmedel. Samt att inte ha arbetsplatsen i mögliga eller på annat sätt sjuka hus. Men det verkar ha blivit så normalt att det faktiskt blivit standard att det är fel på inomhusmiljön, och att det är bara man själv som är "sjuk" om man reagerar mot detta.
Precis som det är enklare på kort sikt att bara fortsätta med ett drogmissbruk, rökning eller skadliga matvanor, är det enklast för de flesta att bara köra på i gamla spår vad gäller den dåliga inomhusmiljön och missbruk av odörsprayer istället för frisk luft. Men många "korta sikter" blir snart till en lång sikt och kanariefåglarna som tuppat av i sina burar bärs ut som olämpliga - men det är ju faktiskt som att kasta kompass och radar överbord ute till havs, bara för att slippa veta att isbergen tornar upp sig.
  

Ett tryck på pumpen håller rådgivarna borta!

MCS är svårt att förstå om man inte själv har några symtom från kemikalier. Men tyvärr föredrar väldigt många att inte förstå, därför att det är bekvämare att behålla sina fördomar. De ger till och med råd, fast de inte alls vet (och inte egentligen heller vill veta) som exempelvis: "motionera mera" och "tänk positivt". Saker som självklart är bra för allmäntillståndet, men inte har något att göra med kemikalieintolerans. Man tål parfymer och andra kemikalier lika lite även om man motionerar aldrig så mycket.
En del kan också få rådet att gå på träningsinstitut eller på kurs och träffa mer folk, "så får du lite annat att tänka på". Mycket dåliga råd eftersom träningsinstitut brukar vara en av de värsta platserna vad gäller att stinka parfymerade hygienprodukter som deodoranter, duschkrämer, hudlotioner och tvålar med mera. Jag höll på att svimma på ett sådant ställe första och enda gången jag var där, på grund av instängd luft och parfymer. Aldrig mer!

Ingen skulle nog försöka med avledande manövrer för att få en diabetes- eller Parkinson-drabbad person att låta bli att ta sin medicin, men man försöker gärna avleda en kemikalieintolerant från den uppmärksamhet på omgivningen man så väl behöver för att kunna undvika de ämnen man blir sjuk av. Det finns till och med dumbommar inom sjukvården som menar att man ska utsätta sig för det man inte tål när det gäller MCS. Ska allergiska mot fisk börja proppa i sig fisk då också, till exempel? Och cancerpatienter göra uppehåll i sin behandling och "utsätta sig" för metastaser också?  Varför skulle egentligen bara kemikalieöverkänsliga behöva utsätta sig för den utslagning av kroppen detta resulterar i, särskilt som man inte får något som helst stöd från samhället varken när det gäller bidrag till våra andningsmasker och luftrenare eller hjälp att handla eller gå till apotek med mera när man väl blivit liggande utslagen med svår yrsel och rubbat balanssinne bland många andra allvarliga kroppssymtom. Det tar också lång tid att hämta sig, och när det gäller t ex uppblossande födoämnesallergier p g a mögel och övriga sjuka-hus-vistelser kan det ta år att bli frisk (under förutsättning att man har en frisk miljö att läka kroppen i).Vaksamhet och kräsen prioritering är vår förebyggande medicin för vårt missförstådda funktionshinder. Och kanske en sprayflaska med (biologisk) ättiksprit, om man tål den sistnämnda själv förstås. Som motgift mot parfymer, allmänt sunkig luft och diverse "rådgivare".

Jordens hjärna

Jag var med på ett möte hos ABF en gång, då ombudsmannen för Norra Värmland beklagade att antalet samhällsinriktade cirklar hade sjunkit till bara 4 - 5 % av antalet cirklar. Men någon sade då: "Äsch, i själva verket är ju alla kurser samhällscirklar, då man träffas och gör något med händerna samtidigt som man diskuterar samhällsfrågor".
Under upplysningstiden i Europa fanns tanken om offentliga platser för fritt åsiktsutbyte mellan människor, så att man kunde ta del av samhällets angelägenheter. Decennierna kring 1800 fanns så kallade kaffehus som uppfyllde det syftet i de större städerna. (Dagens caféer brukar vara mindre lämpade för det ändamålet, eftersom det mest är löpande-band-principen att dricka upp sitt kaffe och lämna plats för nästa gäst som gäller för att vara lönsamt.)  Internet har förmodligen tagit över en hel del av det offentliga samtalet, inte minst Facebook.
Det anses ju inte fint att tala om sina krämpor (problem med bilar däremot kan gärna diskuteras obehindrat), men på Facebook finns grupper för de flesta områden och det verkar som om just sjukdomar och funktionshinder är några av de mest givande för deltagarna. (Så kallade lyckade samhällsindivider har ofta tusen vänner på samma medium men verkar påfallande ofta sakna innehåll, utom kanske några bilder på en nyinköpt grill eller liknande.)

För dem som hamnat i det moderna samhällets skugga genom miljösjukdomen MCS (Multiple Chemical Sensitivity) dvs kemikalieintolerans, har de här grupperna blivit deras "kaffehus" och "vårdcentral", eftersom de sistnämnda i verkligheten bara brukar göra oss ändå sjukare - inte bara genom oundviklig kemikalie- och parfymförgiftning utan genom feldiagnoser, felremitteringar, felbehandlingar och inte minst fel attityd till miljösjukdomen.
Kosmologen Martinus sade att människorna är jordens hjärnceller, precis som floderna och haven motsvarar jordens blodomlopp, och skogarnas dess lungor. Men om hjärncellerna bekämpar varandra t ex på grund av religionen eller marknadskrafterna kan inte resultatet bli särskilt lyckat.
Liksom människor som fortsätter förgifta andra genom parfymerade produkter och rökning på  gemensamma platser skulle kunna betraktas som sjukliga celler, som i en hjärna normalt skulle opereras bort eller strålbehandlas. Men i nuvarande samhället väljer man hellre bort dem som tar skada av gifterna. Vilken slutsats kan man dra av vilken "hjärna" jorden kommer att få?

Kemikaliedrabbade i alla länder - förena er!

Som uppvuxen i ett arbetarklasshem i en politiskt mycket röd ort, där fackföreningsrörelsen växte sig stark vid järnbruket, var Internationalen och slagorden "arbetare i alla länder, förena er!" en ledstjärna. Idag finns inte klass-samhället kvar på samma sätt (en järnbruksarbetare har ofta bättre lön än en lärare), utan vill nog hellre kallas kunskapssamhälle, men borde förmodligen heta "kemikaliesamhälle".
De svaga grupperna idag är mångskiftande, det kan vara arbetslösa ungdomar som står utanför A-kassan och måste bo kvar hemma hos föräldrarna eller invandrare som utsätts för diskriminering. Och gamla som påtvingas starka mediciner istället för vård och omsorg. Plus många andra, men en grupp som är alldeles särskilt utsatt är de människor som inte tål kemikalier i dagens samhälle.
Dessutom har de säkert ofta inte ens möjlighet att se att de är en grupp, eftersom de tvingas leva isolerade och diskrimineras svårt av sin omgivning. Få vill sluta med sin parfymerade deodorant och dito tvättmedel, utan väljer hellre att påstå att det är konstigt med kemikalieöverkänslighet. Folk kan faktiskt bete sig som idioter för att slippa ta in fakta och ändra på något i den vägen.
Det krävs också bevis i oändlighet och intygen från läkare dissekeras sönder och samman av Försäkringskassan.
På arbetsplatser, i boendemiljö och övriga ställen brukar det alltid vara den kemikalieintolerante som måste ge upp sina rättigheter, därför att det anses helt normalt att förgifta luften med syntetiska parfymer. Och fackföreningarna kan inte göra något, i alla fall inte enligt min erfarenhet. Den lokala fackavdelningens representant sade att hennes syster hade samma problem, och "det finns inget man kan göra åt saken" om man inte frivilligt vill anpassa miljön på arbetsplatsen när det gäller parfymerade produkter.
Därför behöver vi organisera oss i alla länder, för att bli starka och visa hur många vi är! Att träffas på möten som de tidiga fackföreningskämparna gjorde är inte möjligt för oss som inte tål så många miljöer eller att resa med allmänna kommunikationer, men där har Internet istället gjort det möjligt att "träffas" (i alla fall om man inte också lider av svår elöverkänslighet).
Ett världssamfund av kemikalieöverkänsliga som kan ställa krav och slå vakt om sina mänskliga rättigheter, vad sägs om det? De nordiska länderna har MCS-föreningar, men det finns många länder i världen som inte har det, men som förhoppningsvis snart kan starta nätföreningar där ländernas föreningsordföranden skulle kunna ha världsmöten i cyberspace!