Den här veckan skriver man i Värmlads Folkblad att så många som 11.000 värmlänningar "mår psykiskt dåligt", och experter uttalar sig om isolering och ensamhet etcetera. Man undrar varför i hela världen inte "experterna" tar hänsyn till att saker som ständig trådlös uppkoppling, ofta en extremt dålig inomhusmiljö i sjuka hus och/eller att ständigt leva i ett giftmoln av kemikalier från sina egna och andras parfymerade produkter med mera påverkar välbefinnandet och inte minst den kognitiva förmågan. Så många som 30 % av befolkningen uppges av forskare må dåligt av kemikalierna i bland annat parfymer, och enda sättet att undvika dessa gifter är faktiskt att isolera sig till exempel i enskilt rum på arbetsplatsen eller att stanna hemma. Enligt en uppgift 2012 från CDC (Center for Disease Control and Prevention) skulle autismen, som forskare nu knyter till kemikalier, ha ökat drastiskt: 1970 hade ett barn av 10.000 autism. 2012 var siffrorna uppe i 1 av 88, och enligt samma uppgift skulle i år 1 barn av 50 lida av autism. En arbetskamrat som tidigare hade varit personlig assistent åt en svårt autistisk person, berättade att den sistnämnde medicinerades så mycket att han stank kemikalier lång väg, och assistenten brukade få kritik för man trodde han inte hjälpt personen att duscha tillräckligt.
Många drabbade av MCS (svår kemikalieintolerans) önskar förstås att forskningen snart ska hitta orsakerna till denna, så att de åter kan leva ett normalt liv och delta i samhället som förut. Och visst vore det en enkel lösning om forskarna t ex hittade ett enzym som fattas eller blir över, så att MCS fick sin förklaring och accepterande av omvärlden och kanske t o m en medicin som bot. Personligen tror jag tyvärr att detta aldrig kommer att ske, därför att sjukdomen inte sitter i kroppen utan i miljön. De som inte reagerar uppenbart och omedelbart på kemikalier, drabbas på andra sätt t ex genom cancer, hormonrubbningar, diabetes, astma, allergier eller får barn med autism. Men även MCS-drabbade som tvingas leva i den miljö de inte tål, dör förstås i förtid därför att organen snabbt tar stryk av gifterna. Men aldrig hör man talas om en dödsattest där det står MCS, utan man skriver t ex hjärtsvikt, lungcancer etc. Vi MCS-drabbade reagerar omedelbart med förgiftningssymtom som förstås inte kan mätas av sjukvården därför att ingen vet hur de ska mäta. I stället prackar man på de drabbade råd och föreskrifter som säkert är allmänt nyttiga, men som kan vara rent ut livsfarliga när det gäller MCS. Att "tänka positivt" och "gå ut och träffa folk" innebär för oss svåra förgiftningar så länge som omgivningen fortsätter att preparera sig med gifterna från EPA:s Hazardous Waste list och EU:s lista över "parfymvärstingarna". Det är inte minst vanligt med smärtsamma blodkärlsbristningar vid MCS-reaktioner. Själv fick jag en blödning i näthinnan vid en svår parfymexponering med nedsatt syn som följd, men också en lägre sköldkörtelfunktion efter arbete i sjukt hus. En arbetskamrat som hade alla dessa symtom i en tid när ingen ens visste vad MCS (Multiple Chemical Sensitivity) var, framhärdade varje dag att ändå gå till arbetsplatsen som var drabbad av "sjuka hus-syndrom", utvecklade lungcancer och dog därav. Jag hade förmodligen tur som drabbades av andra arbetsskador och tvingades sluta någotsånär i tid, men fick sedan gå en söka-jobb-kurs, där kursledaren menade att "arbetslösa ska må dåligt", för att man snabbare ska "skaffa sig" ett jobb. Tyvärr mådde många redan dåligt, inte minst äldre med olika sjukdomar eller arbetsskador efter ett helt liv i slitsamma arbeten, och som hade svårt att få ett nytt arbete eftersom de flesta vill ha yngre och friskare anställda. En äldre person fick en tillfällig anställning, men åkte ut när det blev frågan om en fast anställning därför att man rent ut sade att man ville ha en ung person som inte gått med i någon fackförening än, för att kunna hålla lönen nere.
Sedan jag blev svårt kemikalieöverkänslig ville både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att jag skulle "bevisa" kemikalieintolerans på en en arbetsplats där jag skulle arbeta med målarfärg och lösningsmedel. Det är ju ingen som säger till en alkoholförgiftad person att fortsätta dricka för att komma över det, så varför uppmanas kemikalieintoleranta att fortsätta gå till en "förgiftad" arbetsplats till exempel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar