Luftrenare är livsnödvändigt för mig som bor i lägenhetshus, och andningsmask för att t ex kunna gå och handla och gå till apotek, besöka sjukvård med mera. Dessa köpte jag medan jag fortfarande kunde arbeta, men filtren måste ju bytas då och då. Sedan jag blev för sjuk för att kunna fortsätta arbeta på grund av dåliga inomhusmiljöer på arbetsplatserna (fuktskadade hus, mögel, dålig ventilation, personer som vägrar gå över till parfymfria personliga hygienprodukter och personal som vägrar gå över till parfymfria rengöringsmedel till lokalerna) är ju ekonomin för skral för att kunna köpa dessa. Både Försäkringskassa och Landstinget avslog bidrag, likaså kommunens Sociala avdelning. Man tyckte där att jag skulle köpa filtren istället för att ha telefon, men ber mig i samma andetag att ringa och beställa läkartid för nya sjukintyg, och frågar nästa gång också om jag ringt och påmint Försäkringskassan om det utlovade mötet. Vilket skulle vara ganska svårt utan telefon, eftersom man numera monterat ned de flesta offentliga telefonhytter. Och vem säger att man skulle kunna stå i en sådan och ringa; vem vet vilka parfymerade personer som nyss stått där?
Man nekar som sagt bidrag till mina livsnödvändiga hjälpmedel, men säger samtidigt saker som: "Jag tycker det måste bli ett väldigt begränsat liv att inte kunna gå ut bland folk som vanligt". Jo tack, särskilt om man inte har råd att köpa filter till andningsmask och folk i allmänhet struntar totalt i hänsyn, till och med inom vård och patientresor fast det numera är parfymfri policy i länet.
Det beklagas också ibland hos vänner och bekanta och undras om det inte är ett torftigt liv när man inte kan göra "vanliga" saker, men det skulle inte falla någon av dem in att låta bli att använda parfymerade produkter. Så varför då beklaga? Det är möjligt att omgivningen uppträdde idiotiskt även innan sjukdomar som diabetes, MS, Parkinsons osv. blev tillräckligt kända, men idag slås man av inkonsekvensen i görande och låtande hos de flesta när det gäller kemikalieintolerans.
Hos patientresor fortsatte man hänvisa mig till Landstingets andra transporter som grön/vita bilar eller till och med ambulans, fast jag redan fått besked om att de endast tillåts för patienter som måste ligga ner av medicinska skäl. Det verkade heller inte som Patientresor och Landsting kommunicerade med varandra, utan jag var som patient tvungen att "medla" mellan dem och tala om vad den andre sagt. I juni beslutade man att ta fram riktlinjer för en parfymfri policy i länet, som också omfattar patientresor. Trots det åkte jag flera månader senare med en chaufför som luktade parfym, som "inte använde parfym, bara hade duschat med (starkt) parfymerad duschcreme".
Lagliga rättigheter och hänsyn när det gäller kemikalieintolerans är något som ständigt måste påminnas om, och även anmälas eftersom det verkar som att när det varit tyst om saken ett litet tag, börjar genast "smygparfymeringen" på platser där det utlovats hänsyn. Det skulle behövas en hygiendag i halvåret på arbetsplatser och skolor, där man informerar om att parfym faktiskt innehåller liknande gifter som cigaretter och är lika olämpliga i miljöer där man ska samsas om inomhusluften. Kanske fungerar det också bra om budskapet tas in undermedvetet genom skyltar och dekaler, eller en knapp på jackan - lite av "Parfymfria Dagen" året runt? Det löser inte alla problem med dålig inomhusluft (eller för den delen utomhusluft), men skulle vara en god start.
PS. Jag skriver "lagliga rättigheter" därför att lagen säger att sjukvården ska arbeta för att rädda liv och hälsa, och det måste ju gälla för landstingen lika mycket vid kemikalieintolerans som annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar