För Sverige i tiden?

Så många som var tredje person i världen har någon form av kemisk intolerans, enligt forskaren Linus Andersson i "Fråga doktorn" i TV förra hösten. Trots det har inte sjukvården anpassat sig till verkligheten i nutid. Vid en vårdcentral i Laholm uppmanades nyligen en person att söka till något annat ställe eftersom hon inte tål parfym, och man använder det där. Läkaren påstod sig aldrig ha hört talas om MCS, trots att flera kemikalieintoleranta varit där förut, och då gett information. Vid andra sjukvårdsenheter i Hallands landsting har man nekat att ta emot personer som till och med visat sig behöva intensivvård för svår kemikalieintolerans.
I Västra Götalands landsting finns en parfymfri policy inom vården sedan fem år tillbaka, och i Värmlands landsting har man beslutat sig för detsamma i år. En underlig sak är att det inte finns en  riksövergripande parfymfri policy i landet, utan varje landsting får göra som de vill, påminnande om  medeltiden före Magnus Erikssons landslag.

Som om det inte vore nog att bara ignorera funktionshinder som inte "passar in" i ett kemikalie- och elberoende samhälle, finns "mörkermän" som t ex barnläkaren Mats Reimer i Mölnlycke som "spökat sig" i media och kallat elöverkänsliga för "foliehattar", påstått att sjukdomar som borrelia av kronisk typ inte finns och kommit med andra förlegade åsikter som t ex att bröstmjölk inte skulle vara viktig för spädbarn. (Dock träffar han ibland huvudet på spiken i sin blogg i "Dagens Medicin", till exempel när han skriver om alternativmediciner bland annat viss Ayurveda-medicin som innehåller tungmetaller, däribland kvicksilver.)
I Finland håller Markku Sainio, docent vid Arbetshälsoinstitutet, föreläsningar som inte bara ger
träsmak utan också är ohälsosamma för drabbade av sjuka hus-syndrom eftersom han "psykförklarar" dem i brist på tillräckliga test- och behandlingsmetoder. Och som fortsättning på den medeltid som sjukvården verkar ha kommit in i, håller den danske  psykiatern Per Fink på att bunta ihop sjukdomar som redan fått fysiska diagnoser, t ex whiplash, fibromyalgi, skleros med flera och släpar dem tillbaka i tiden för att ge dem en gemensam, flummig psykisk diagnos som liksom av en händelse kunde tänkas botas vid hans egenägda institut med t ex kognitiv beteendeterapi. Jag påstår inte att alla i den branschen är skojare, men var så säkra på att många ljusskygga lycksökare dras till dit, där man inte avkrävs några mätningar eller bevis på att verksamheten fungerar. Varför inte låta dem betala tillbaka vad det kostade om patienten eller kunden som det verkar heta numera, inte anser sig ha blivit friskare? Vilken hederlig hantverkare som helst skulle inte vänta sig annat än att betala tillbaka eller göra om/göra rätt om inte deras arbete varit till belåtenhet.

Man hoppas att Carl XVI Gustaf inte ska behöva ändra sitt valspråk till "För Sverige i medeltiden", och att fler börjar inse att det mer än någonsin ligger i tiden att skippa onödiga syntetiska gifter i sina produkter och sin närmiljö, så långt man kan själv kan påverka. Förhoppningsvis kommer t ex sjukvård och andra offentliga institutioner att följa efter så småningom när det gäller kunskap om MCS och andra miljösjukdomar. 

Pandoras ask

Jag hade säkert SHR (sensorisk hyperreaktivitet) som brukar beteckna överkänslighet i luftvägar och ögon, i många år under alias som allergier, förkylningar, halsont, och många "virus". Först efter en arbetsplats för mycket med avseende på dålig ventilation samt mögel och mängder av kemikalier i hygien- och rengöringsprodukterna, bröt en svårare form av överkänslighet ut som stämmer in på symtomen under beteckningen MCS (Multiple Chemical Sensitivity).
Men MCS "finns inte" i Sverige, och här brukar också SHR vara ganska okänt inom vården fast det är detta tillstånd som hittills använts som vedertaget begrepp trots att det saknar en ICD-10 kod.
"Diagnosen SHR kräver symtom som är lokaliserade till luftvägarna slemhinnor samt ett positivt inandningstest av capsaicin som innebär onormal hostreaktion", skriver professor Steven Nordin vid Umeå universitet i sitt "Klargörande kring kemisk intolerans". Min allergidoktor vill skicka mig till en sådan test, men vad hjälper mig en SHR-diagnos vid det här laget, eftersom symtomen vid MCS i stort sett kan omfatta varenda cell i kroppen. Ett "bevis" på SHR brukar dessutom inte ge så mycket mer än ett avfärdande från Försäkringskassan. 

I klargörandet står också att Europaparlamentet har nyligen erkänt MCS som sjukdomstillstånd och rekommenderar sina medlemsstater som ännu inte har gjort det, att ta med MCS i sin version av den internationella statistiska klassifikationen och i sina förteckningar över yrkessjukdomar. Parlamentet föreslår också att WHO (Världshälso-organisationen) bör ta med MCS i sin kommande klassifikation ICD-11.
Ett litet mysterium är varför man i inom vården i Sverige accepterar att skriva SHR i intygen, men fortsätter förneka att MCS skulle vara ett verkligt sjukdomstillstånd. En förklaring skulle vara ett politiskt intresse att hålla kostnader för sjukskrivningar nere, men ett kategoriskt förnekande slår ju också ifrån sig kostnader för sjuka hus och eventuella krav på skadestånd.

Ett annat litet mysterium är varför inte ansvariga tagit till sig av senare tiders forskningsrön om hur kemikalier kan vara ett upphov till sådant som diabetes, fetma, astma, allergier, autism och många andra sjukdomar. I skrivande stund säger man på TV-nyheterna att "diabetes av typ 1 är en gåta man inte lyckats lösa.

Vid fullt utvecklad MCS som kan komma smygande eller få ett ganska plötsligt utbrott är det som när Pandoras ask öppnar sig och världens elände i det här fallet i form av både naturliga och syntetiska kemikalier strömmar ut, riktat mot en själv. (I mitt fall kom det nog smygande, men fick ändå ett plötsligt utbrott under en svår pollensäsong som blev droppen som fick "giftbägaren" att rinna över.)
Enligt en kanadensisk undersökning ökade MCS med 31 % mellan 2005 och 2010. Man kan säkert räkna med att förhållandena är ungefär desamma också i Sverige och övriga i-länder.

Att kura skymning, och att vara eller inte vara....drabbade av mögel

Nästa vecka, 11 - 17 november, arrangerar Nordiska bibliotek "Kura skymning", en vecka med levande ljus och högläsning ur nordiska författares böcker. T ex Inga Borgs bok om trollet Plupp, en av mina favoriter när jag var liten. För vuxna läses ur romanen "Isslottet" av författaren Tarjei Vesaas. Synd bara att man inte tål varken levande ljus eller människor som använder sig av parfymerade produkter. Oset från ett brinnande stearinljus sprider lika mycket toxiska föroreningar som avgaserna från Europas värst trafikerade motorväg, läste jag någonstans - och det har jag lätt för att tro på. Men ännu svårare är det att klara de toxiska, syntetiska ämnena i folks deodoranter, sköljmedel, hårvård etcetera, därför är valet lätt att "kura skymning" på något annat ställe än i en folksamling, och med ett mys-ljus drivet av batteri.
Annars är nog bibliotek det ställe jag saknar mest att inte kunna nyttja som förut, sedan jag blev intolerant mot kemikalier. Att inte kunna sitta där och bläddra i tidningar pga av trycksvärta och andra kemikalier i tidningspapperet, och alla molekyler från andra människors billiga parfymer som hänger kvar i luften och klibbat fast i övriga material.

Tragiskt är när MCS-drabbade inte kan hjälpa eller bara ens besöka gamla föräldrar, för att det inte  fungerar att vistas i deras kemikalie-inpyrda bostäder efter att ha använt parfymerade produkter i hela sitt liv eller åtminstone de senaste decennierna då i stort sett alla hygien- och rengöringsprodukter blivit "besatta av det onda syntetgiftet". Ännu tidigare generationer hade turen att slippa dessa "parfymer" som ännu inte hunnit bli var mans ägo före 1950-talet då de började massproduceras. Tidigare var parfym en dyrbar vara för speciella tillfällen och inte en billig, förgiftad kopia att marinera sig själv och omgivningen i, dygnet runt.

Lika tragiskt är när kemikalieintoleranta inte kan träffa barn och barnbarn, för att dessa inte förstår att deras förälder/mor- eller farförälder bli allvarligt sjuk av deras parfymer - men också vägrar förstå att de själva förmodligen blir sjuka på ett eller annat sätt.
I morgontidningen fanns en artikel om hur den rikare överklassen som förut lyckats hålla sig smalare nu också börjar drabbas av fetma. "Ingen vet riktigt varför" sade en folkhälsostrateg. Men jag undrar varför inte alla experter börjar ta till sig av nyare tiders rön, t ex från forskarna vid Selmastudien vid Karlstads universitet som presenterat resultat om hur kemikalier inte bara kan orsaka fetma, utan också sjukdomar som diabetes, astma, allergier, autism med mera. Utomlands har olika forskare kommit fram till liknade teorier, t ex TILT (Toxic Induced Loss of Tolerance), en teori där forskaren Claudia Miller menar att ett förgiftningstillstånd ligger bakom sjukdomar som fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, autism, MCS med flera. Mycket talar för att teorierna stämmer, eftersom många har blivit friskare genom att avlägsna så mycket kemikalier som möjligt ur sin vardag.

En annan artikel under rubriken "RUT och ROT men varför inte BOT" i samma tidning, hade synpunkter på att Sveriges hem blivit "sterilt rena" genom möjligheten till avdrag för städhjälp med mera, och att det därför också borde finnas ett avdrag för rehabilitering av alla nutidens stressade människor (inte minst dem som får utökade jobb genom RUT- och ROT-avdragen) i form av massage, träning på Friskis och Svettis och så vidare. Artikelförfattaren hade en bra synpunkt där, men jag kan inte låta bli att tänka på hur många vård-, hälso- och träningslokaler är precis lika illa drabbade av mögelskador som så många andra hus. Av skolor är det vanligare att, med risk att travestera Hamlet, att vara än att inte vara drabbade av mögel. Att träna i mögelskadad lokal, hur nyttigt kan det vara? Att dessutom träna i en sal där personer svettas ut alla toxiner från sina parfymerade hygienprodukter är inte särskilt lockande. Själv höll jag på att svimma och fick treva mig ut ur mörkret för att få luft, när jag en gång följt med några arbetskamrater på en gratis introduktion i träningsformer avslutad under "meditation" med släckt lyse. Aldrig mer! I alla fall inte, om man inte först använder sig av dessa avdrag för att riva mögelhus och bygga nytt med mindre giftiga material. Samt slutar förgifta luften i lokalerna med sina deodoranter, som inte bara skadar andra utan också dem själva genom att vanliga deodoranter blockerar lymfkörtlarna som finns ett stort antal av i armhålorna, och på sikt kan bidra till exempelvis bröstcancer. Några droppar citron eller lite bikarbonat blandad i kokosolja kan användas i stället, och skadar i varje fall inte någon av de övriga "rehabilitanterna"....

Recept för "motståndsrörelse"

Det florerar på sina håll rykten om en depopulationsagenda där styrande i världen medvetet skulle vilja minska befolkningsmängden genom exempelvis geoengineering, nanopartiklar i födan, genmanipulation av densamma, kemikalier i vacciner och hushållsprodukter. Listan kan göras väldigt lång. I skenet av den teorin skulle Multiple Chemical Sensitivity och andra kemikaliepåverkade sjukdomar i så fall bara vara toppen av ett isberg. Vad som talar emot teorin är att i så fall skulle världens ledare själva ha svårt att undkomma det skapade infernot, men å andra sidan är det också illa om det ligger ren ignorans och vårdslöshet bakom förgiftnigen av jordklotet och dess invånare.

I vilket fall behövs en motståndsrörelse i det lilla, där man kan hitta egna vägar ur tvånget att köpa marknadens giftiga produkter. Om fler kunde göra sina egna deodoranter och hårvårdsprodukter av  vanliga, biologiska varor man ofta redan har i skafferiet, skulle bara en sådan sak påverka inomhusluften till det bättre för alla som måste dela ett arbetsrum, en matsal, en hiss, en bil eller varhelst man måste andas samma luft som andra. Om fler bojkottar företagens giftiga produkter tvingar man dem att tillverka mindre skadliga saker till oss.

Socker:
hårspray som är helt oskadlig för både håret och miljön: två eller tre teskedar socker och lite drygt en deciliter vatten som först kokas upp, sockret tillsättes, omröres och får svalna. (Förvaras i kylskåp.) Den klibbar inte, och kan "bygga upp" frisyren genom att spreja i lager som får torka emellan.
Salt:
För hårschampoo - 2 matskedar havssalt kokas upp med två deciliter vatten. Spädes med kallt vatten till önskad temperatur.
Bikarbonat:
allmänt uppfräschande drink som höjer PH-värdet (och sägs vara bra mot hosta), men dessutom kan verka avgiftande vid parfymexponering: 1/2 tesked bikarbonat och en halv eller hel pressad citron i ett glas vatten. Och bra som PH-höjande badsalt....
Biologisk ättika:
i stället för kemiskt rengöringsmedel och tvättmedel. Uppfräschande och bakteriedödande. Gör sköljmedel överflödigt, kläderna blir mjuka och utan statisk elektricitet.
Citron (helst ekologisk):
en del använder några droppar i stället för vanlig deodorant.
Citron är desinficerande, kan användas som svagt blekande till hår, och tillsammans med salt svagt blekande till tyg.

Det kanske verkar futtigt i skenet av chemtrails och genmodifiering, men det händer ibland att en liten snöboll startar en lavin....

Parfym och inkonsekvens....

Luftrenare är livsnödvändigt för mig som bor i lägenhetshus, och andningsmask för att t ex kunna gå och handla och gå till apotek, besöka sjukvård med mera. Dessa köpte jag medan jag fortfarande kunde arbeta, men filtren måste ju bytas då och då. Sedan jag blev för sjuk för att kunna fortsätta arbeta på grund av dåliga inomhusmiljöer på arbetsplatserna (fuktskadade hus, mögel, dålig ventilation, personer som vägrar gå över till parfymfria personliga hygienprodukter och personal som vägrar gå över till parfymfria rengöringsmedel till lokalerna) är ju ekonomin för skral för att kunna köpa dessa. Både Försäkringskassa och Landstinget avslog bidrag, likaså kommunens Sociala avdelning. Man tyckte där att jag skulle köpa filtren istället för att ha telefon, men ber mig i samma andetag att ringa och beställa läkartid för nya sjukintyg, och frågar nästa gång också om jag ringt och påmint Försäkringskassan om det utlovade mötet. Vilket skulle vara ganska svårt utan telefon, eftersom man numera monterat ned de flesta offentliga telefonhytter. Och vem säger att man skulle kunna stå i en sådan och ringa; vem vet vilka parfymerade personer som nyss stått där?

Man nekar som sagt bidrag till mina livsnödvändiga hjälpmedel, men säger samtidigt saker som: "Jag tycker det måste bli ett väldigt begränsat liv att inte kunna gå ut bland folk som vanligt". Jo tack, särskilt om man inte har råd att köpa filter till andningsmask och folk i allmänhet struntar totalt i hänsyn, till och med inom vård och patientresor fast det numera är parfymfri policy i länet.
Det beklagas också ibland hos vänner och bekanta och undras om det inte är ett torftigt liv när man inte kan göra "vanliga" saker, men det skulle inte falla någon av dem in att låta bli att använda parfymerade produkter. Så varför då beklaga? Det är möjligt att omgivningen uppträdde idiotiskt även innan sjukdomar som diabetes, MS, Parkinsons osv. blev tillräckligt kända, men idag slås man av inkonsekvensen i görande och låtande hos de flesta när det gäller kemikalieintolerans.
Hos patientresor fortsatte man hänvisa mig till Landstingets andra transporter som grön/vita bilar eller till och med ambulans, fast jag redan fått besked om att de endast tillåts för patienter som måste ligga ner av medicinska skäl. Det verkade heller inte som Patientresor och Landsting kommunicerade med varandra, utan jag var som patient tvungen att "medla" mellan dem och tala om vad den andre sagt. I juni beslutade man att ta fram riktlinjer för en parfymfri policy i länet, som också omfattar patientresor. Trots det åkte jag flera månader senare med en chaufför som luktade parfym, som "inte använde parfym, bara hade duschat med (starkt) parfymerad duschcreme".
Lagliga rättigheter och hänsyn när det gäller kemikalieintolerans är något som ständigt måste påminnas om, och även anmälas eftersom det verkar som att när det varit tyst om saken ett litet tag, börjar genast "smygparfymeringen" på platser där det utlovats hänsyn. Det skulle behövas en hygiendag i halvåret på arbetsplatser och skolor, där man informerar om att parfym faktiskt innehåller liknande gifter som cigaretter och är lika olämpliga i miljöer där man ska samsas om inomhusluften. Kanske fungerar det också bra om budskapet tas in undermedvetet genom skyltar och dekaler, eller en knapp på jackan - lite av "Parfymfria Dagen" året runt? Det löser inte alla problem med dålig inomhusluft (eller för den delen utomhusluft), men skulle vara en god start.

PS. Jag skriver "lagliga rättigheter" därför att lagen säger att sjukvården ska arbeta för att rädda liv och hälsa, och det måste ju gälla för landstingen lika mycket vid kemikalieintolerans som annat.

Farlig expertis

Den här veckan skriver man i Värmlads Folkblad att så många som 11.000 värmlänningar "mår psykiskt dåligt", och experter uttalar sig om isolering och ensamhet etcetera. Man undrar varför i hela världen inte "experterna" tar hänsyn till att saker som ständig trådlös uppkoppling, ofta en extremt dålig inomhusmiljö i sjuka hus och/eller att ständigt leva i ett giftmoln av kemikalier från sina egna och andras parfymerade produkter med mera påverkar välbefinnandet och inte minst den kognitiva förmågan. Så många som 30 % av befolkningen uppges av forskare må dåligt av kemikalierna i bland annat parfymer, och enda sättet att undvika dessa gifter är faktiskt att isolera sig till exempel i enskilt rum på arbetsplatsen eller att stanna hemma. Enligt en uppgift 2012 från CDC (Center for Disease Control and Prevention) skulle autismen, som forskare nu knyter till kemikalier, ha ökat drastiskt: 1970 hade ett barn av 10.000 autism. 2012 var siffrorna uppe i 1 av 88, och enligt samma uppgift skulle i år 1 barn av 50 lida av autism. En arbetskamrat som tidigare hade varit personlig assistent åt en svårt autistisk person, berättade att den sistnämnde medicinerades så mycket att han stank kemikalier lång väg, och assistenten brukade få kritik för man trodde han inte hjälpt personen att duscha tillräckligt.

Många drabbade av MCS (svår kemikalieintolerans) önskar förstås att forskningen snart ska hitta orsakerna till denna, så att de åter kan leva ett normalt liv och delta i samhället som förut. Och visst vore det en enkel lösning om forskarna t ex hittade ett enzym som fattas eller blir över, så att MCS fick sin förklaring och accepterande av omvärlden och kanske t o m en medicin som bot. Personligen tror jag tyvärr att detta aldrig kommer att ske, därför att sjukdomen inte sitter i kroppen utan i miljön. De som inte reagerar uppenbart och omedelbart på kemikalier, drabbas på andra sätt t ex genom cancer, hormonrubbningar, diabetes, astma, allergier eller får barn med autism. Men även MCS-drabbade som tvingas leva i den miljö de inte tål, dör förstås i förtid därför att organen snabbt tar stryk av gifterna. Men aldrig hör man talas om en dödsattest där det står MCS, utan man skriver t ex hjärtsvikt, lungcancer etc. Vi MCS-drabbade reagerar omedelbart med förgiftningssymtom som förstås inte kan  mätas av sjukvården därför att ingen vet hur de ska mäta. I stället prackar man på de drabbade råd och föreskrifter som säkert är allmänt nyttiga, men som kan vara rent ut livsfarliga när det gäller MCS. Att "tänka positivt" och "gå ut och träffa folk" innebär för oss svåra förgiftningar så länge som omgivningen fortsätter att preparera sig med gifterna från EPA:s Hazardous Waste list och EU:s lista över "parfymvärstingarna". Det är inte minst vanligt med smärtsamma blodkärlsbristningar vid MCS-reaktioner. Själv fick jag en blödning i näthinnan vid en svår parfymexponering med nedsatt syn som följd, men också en lägre sköldkörtelfunktion efter arbete i sjukt hus. En arbetskamrat som hade alla dessa symtom i en tid när ingen ens visste vad MCS (Multiple Chemical Sensitivity) var, framhärdade varje dag att ändå gå till arbetsplatsen som var drabbad av "sjuka hus-syndrom", utvecklade lungcancer och dog därav. Jag hade förmodligen tur som drabbades av andra arbetsskador och tvingades sluta någotsånär i tid, men fick sedan gå en söka-jobb-kurs, där kursledaren menade att "arbetslösa ska må dåligt", för att man snabbare ska "skaffa sig" ett jobb. Tyvärr mådde många redan dåligt, inte minst äldre med olika sjukdomar eller arbetsskador efter ett helt liv i slitsamma arbeten, och som hade svårt att få ett nytt arbete eftersom de flesta vill ha yngre och friskare anställda. En äldre person fick en tillfällig anställning, men åkte ut när det blev frågan om en fast anställning därför att man rent ut sade att man ville ha en ung person som inte gått med i någon fackförening än, för att kunna hålla lönen nere.
Sedan jag blev svårt kemikalieöverkänslig ville både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att jag skulle "bevisa" kemikalieintolerans på en en arbetsplats där jag skulle arbeta med målarfärg och lösningsmedel. Det är ju ingen som säger till en alkoholförgiftad person att fortsätta dricka för att komma över det, så varför uppmanas kemikalieintoleranta att fortsätta gå till en "förgiftad" arbetsplats till exempel?

Ett piller ur det blå och man kan naken gå

Läste i dagstidningen att en person som gått upp 52 (!) kilo i fängelse, inte kunde få extra försörjningsstöd till kläder fast inga civila kläder längre passade. Nu kanske någon tänker att personen får skylla sig själv som blivit så tjock, men med tanke på att det inte finns någon valfrihet när det gäller maten som kanske innehåller mycket socker och fel sorts fett och att psykofarmaka säkert är ett vanligt inslag, kan man tänka sig att det säkert finns fler i samma situation. Psykofarmaka har blivit ett försåtligt universalmedel idag, och man har sett tragiska fall där unga människor har gjorts till zombier av vården, utan kontakt med varken sin naturliga mättnadskänsla eller livsgnista. Dessvärre finns det mediciner av den sorten som får folk att tappa sina hämningar. En läkare som åkte fast för rattfylleri, menade att det berodde på den antidepressiva medicin han åt som fick honom att göra oansvariga saker som han aldrig skulle gjort om han varit i kontakt med sig själv. Det är klart att mediciner kan behövas, men det verkar vara en stor brist på urskillning när det skrivs ut "ur det blå" som idag. En flicka skrev en insändare i den lokala dagstidningen som handlade om hur socialvården hade gjort hennes bror beroende av läkemedel, och om hur man gömde sig och inte ville ta ansvar när han behövde hjälp att ta sig ur sitt beroende.
När jag besökte en socialsekreterare och bland annat tog upp frågan om bidrag till andningsmasker, luftrenare och filter vid MCS (eftersom Försäkringskassan nekat), tyckte hon att jag kunde slopa kläder och telefon istället. (Men uppmanade mig att ringa en läkare för ett sjukintyg, som också skulle innebära att ringa patientresor - sådant som skulle vara omöjligt utan att ha telefon, eftersom telefonkioskerna mer eller mindre tagits bort.)
Däremot föreslog hon, utan att att känna varken mig eller veta vad MCS är, att jag skulle pröva någon form av psykofarmaka mot kemikalieintoleransen. "Något avslappnande"! Jag som ibland brukar få kritik för att vara "för lugn". (Eller kanske tänkt som avslappnande för att inte frysa, eftersom det tydligen inte anses att man behöver kläder numera?)