För många år sedan bodde jag i nästan två år i en lägenhet med en stor, grön mögelfläck på väggen som gränsade till badrummet, och vad som fanns osynligt för ögat innanför väggarna är bäst att inte tänka på. Vicevärden sade att detta gör vi inte något åt, eftersom hela huset skulle renoveras inom några år. Eftersom det var en etta, sov jag förstås också i rummet inte alltför långt från möglet, och hade aldrig hört talas om att mögel skulle kunna vara farligt. Farmor trodde att mögel var nyttigt; "det är samma som penicillin", vilket för hennes generation var ett mirakel därför att hon kände många, däribland hennes egen syster som hade dött unga i lunginflammation före penicillinets tid. Hon åt gärna bröd som blivit gammalt och till och med hade gröna fläckar och luktade "medicin".
Men jag var aldrig frisk utan hade "influensor" hela tiden i nämnda lägenhet. Efter att ha bott där i cirka ett halvår, bröt en eldsvåda ut som brände ut hela lägenheten under min. Min lägenhet klarade sig dock med bara ett sprucket fönster och en sotfläck i taket, så jag kunde bo kvar.
Med hela trapphuset kolsvart och en utbränd lägenhet under är det i efterhand lätt att förstå att man var omgiven av toxiner från olika material efter branden (även om jag faktiskt inte kände någon lukt), och att det i kombination med redan ganska svår mögelpåverkan på kropp och hjärna orsakade en underlig, stor trötthet. Jag orkade inte laga någon mat efter arbetet; det blev bara lite jordgubbssylt på bröd och sedan gick jag och lade mig. Men jag tycktes förutom tröttheten också tillfälligt ha drabbats av någon form av ESP (Extra Sensory Perception): när väckarklockan ringde en morgon, ringde också en låt av Jerry Lee Lewis i mitt huvud, "Great balls of fire". Det var konstigt att just en sådan låt skulle ha fastnat i mitt huvud så där utan vidare, och var också lite som en kuslig anspelning på branden några dagar innan. Jag beslöt att sätta på radion för att slippa "höra" den; jag vred om knappen och ut strömmade på hög volym inget mindre än Jerry Lee Lewis "Great balls of fire"! En av de andra dagarna när jag lyssnade på radio, visste jag exakt vad programledaren skulle säga redan ögonblicken innan han sade sina repliker, därför att jag redan hade hört honom säga det i en slags omvänd repris i en hjärna som tycktes ha tagit emot radiosändningen några sekunder före själva radion.
Dessa fenomen skulle lätt kunna avskrivas som tillfälliga störningar i en "mögelhjärna", speciellt som forskning (t ex Daniel Amen) nu visat fotografier av områden i hjärnan som drabbats av minskat blodflöde hos personer efter vistelser i mögel-miljöer. Är det möjligt att detta skulle kunna väcka andra områden i hjärnan som en slags kompensation, och ge en tillfällig clairvoyance då man exempelvis kan uppfatta strömningar man normalt inte märker? Det lite underliga är dock att även en tavla i lägenheten verkade ha drabbats av "mögelhjärna". Efter branden började den kastas ner från väggen; ibland var det kroken som vikit sig, ibland var det snöret som gått av, men ibland hade den bara "hoppat" ner och låg på golvet. Jag tänkte att orsaken kunde ligga i att väggen hade värmts upp vid branden.
När jag äntligen flyttade från huset, placerades samma tavla den här gången i köket. Det var ingen märkvärdig tavla; ett ganska alldagligt stilleben i akvarell jag själv målat några år tidigare när jag gick en kurs hos min favoritkonstnär Karin Broos på den tiden hon bodde i närheten. Den föreställde några vaser av lera och några äpplen med ett blått draperi som bakgrund.
Jag frisknade till ganska snabbt denna gång, när jag väl kom bort från möglet och mina extraordinära "gåvor" försvann genast. Tavlans också, förutom en invigningsrunda i den nya lägenheten: en dag när jag nyss flyttat in där och kom hem från jobbet hade tavlan hoppat ner från sin krok i köket, rundat ett hörn på sin "flygtur" och landat på en matta inne i vardagsrummet. Glaset hade inte gått sönder och tavlan var hel, och att grubbla över hur den burit sig åt för att ta sig ända dit var inte lönt. Men sedan hängde den lugnt kvar på sin plats och gör det fortfarande, fast i ett annat kök.
Tilläggas kan att jag hade en "särbo" som också varit i den förra lägenheten nästan lika mycket som jag, och som efteråt insjuknade i någon mystisk sjukdom som kunde varit amalgamförgiftning, men som jag i efterhand skulle tro också delvis berodde på möglet.
Det är nästan så man kunde trott att tavlan fungerade som en slags "varnare" av olämplig miljö. Men att föremål även kan påverkas av människor hjärnaktivitet är faktiskt inte en nyhet. Det lär också vara ganska vanligt med elektricitetskrångel där någon är sjuk eller har komplicerade problem. Kosmologen Martinus säger att "själen är besläktad med elektriciteten". (Gissar också att det är en och annan som haft en massa glödlampor som gått och ovanligt mycket blinkande lampor, efter att en anhörig gått bort, som bara ville titta förbi för att säga "hej"...?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar