I boken får man rådet: "Du kan gärna äta tio frukter eller mer varje dag". Och jag som inte ätit annan frukt än pressad citron sedan flera år tillbaka, eftersom jag inte tål varken fruktsocker eller fruktsyror sedan jag utvecklade kemisk känslighet. Nu ryser nog många, men vetemjöl var faktiskt nästan det enda jag kunde tåla då utan att få blåsor i munnen och svullnader i mun och hals. Det var nästan så man började känna sig lite som de gamla sjukliga bröderna i Torgny Lindgrens Hummelhonung, som mellan sjukdomsattackerna prisade vetemjölet. Men det var en annan sorts vete på deras tid, som faktiskt anses ha varit läkande till skillnad mot dagens vete som har en högre glutenhalt som förmodligen gör vetet mer framgångsrikt rent kommersiellt på grund av degens större jäsningsförmåga. Å andra sidan har läkare nu publicerat uttalanden om att man inte behöver akta sig för gluten om man inte har diagnosticerad celiaki, och menar att det ligger företag bakom som lurar människor att köpa svindyra glutenfria livsmedel genom att sprida glutenskräck i media. Medan å tredje sidan det också finns medicinskt utbildade som menar att gluten kan skada allt från sköldkörtel till hjärna.
Kostråden kommer och går. Ibland ändras de till sin motsats på några decennier. På 80-talet propagerades för fleromättade vegetabiliska oljor t ex solrosfröolja, men idag anses att man inte alls ska använda dessa för att de lätt oxiderar och bildar fria radikaler som är cancerbildande. Och för att de innehåller alldeles för mycket omega 6. Omega 6 är inte dåligt i sig, men omega 6 och omega 3 konkurrerar om att bli signalämnen och den senare anses bäst på att dämpa inflammationer, sänka blodtrycket och lindra smärta. Den skyddar också mot de sjukdomar som kronisk inflammation kan ge upphov till. All omega 3 har kanske inte samma goda egenskaper. I rapsolja och nötter består den av korta fettsyror (ALA), medan den i fisk har långa fettsyror (EPA och DHA). Det är den senare som anses nyttigast.
Trots författarnas prisande av stenålderskosten för bättre hälsa, tvivlar jag på ifall stenåldersmänniskorna var särskilt friska. De slapp säkert åldersdiabetes och senil demens eftersom ingen levde tillräckligt länge för att hinna få dylika åkommor, men man kan tänka sig att deras kroppar var svårt härjade av köld, svält och fysiska umbäranden. Kanske var de inte speciellt mentalt friska åtminstone med dagens mått eftersom de hela tiden måste vara på sin vakt mot vilda djur, vilda grannar och mycket annat som vi inte vill veta och en extremt kort stubin var säkert ett måste. Men även så sent som på 1600-talet funderade Lång-Kristoffer, min hembygds anfader, på att gå och slå ihjäl en granne för att han bosatt sig lite för nära. Nu blev det inget av med saken, men visar att man fortfarande levde farligt.
Och egentligen fanns väl ingen "stenålderskost", för vad man åt berodde förstås på var man bodde och råkade på tag på.
Mättat fett och salt blev ansedda som fiender i vår tid. En del blev så förskräckta för kolesterol att de inte ens vågade äta ett ägg till påsk. Kolesterolsänkande medicin skrevs och skrivs fortfarande ut i mängder trots att statistiken inte visat på högre livslängd om man äter statiner; där statistiken för hjärtinfarkter gått ner har istället statistiken för cancer och diabetes gått upp. Synen på kolesterol har börjat ändras idag. Bland annat har det upptäckts att kolesterol faktiskt kan skydda vid mögelgifter i fuktskadade hus och de inflammationer i kroppen som skapas då. Forskarna har börjat återgå till teorin att hjärtsjukdomar inte beror på kolesterol i kosten utan på toxiner i artärerna.
I boken om stenåldersmat anser man liksom andra gör idag att socker, mjölk och mjöl är "de vita gifterna". Socker ansågs också förr skadligt eftersom det gav upphov till "tandtroll", men om man skulle göra en prognos för framtiden som bygger på hur värdeskalan för livsmedels nytta och onytta tidigare svängt, kommer förmodligen de vita gifterna att bli "den vita hälsokällan" eller liknande om några decennier. En modern "stenåldersmänniska" idag kan lätt bli stressad av alla motsägande kostråd, men själv följer jag Sanna Ehdins IFD-lista som jag hittade i hennes Matbok för den självläkande människan, där plus är inflammationsdämpande och minus är mer eller mindre inflammationsskapande livsmedel, och där man t ex kan se en stor skillnad mellan odlad lax (- 180) och vild lax (+ 493). Bra värden har också t ex raps- och olivolja (+ 466), torskleverolja (+1 028), lök (+250), medan t ex russin (-789) och palmkärneolja (-620) är mindre lämpliga ur IFD-perspektiv. Där kan man också jämföra sötpotatis (som inte hör till potatissläktet) med vanlig potatis, där ett kokt sötpotatis har +210 medan ett kokt vanligt potatis ligger på -258 enligt IFD-värde. Vanlig potatis hör till nattskuggeväxterna (innehåll av solanin) som jag heller inte tål, men det är en annan historia.