Var och en salig på sin diet?

 Jag hittar i bokhyllan ett gammalt exemplar av Ebba Waerlands Naturläkekonstens bok. Hennes make dr Are Waerland var på 30- och 40-talet Nordens hälsoguru, och Ebbas bok påverkade ett antal läkare och även hälsohem som använde sig av Waerlandskosten. Dr Are Waerlands bok I sjukdomarnas häxkittel var den första riktiga hälsoboken och lade grunden för hälsorörelsen i Sverige. Likheten med en nyare hälsoguru, åtminstone vid första anblicken, slår mig. Jag menar då GAPS (gut- and psychology)-dietens grundare dr Natasha Campbell-McBride. Båda kritiserar den konventionella sjukvården för att bara se på symtom och inte orsakerna till sjukdom, båda talar om brist på viktiga näringsämnen och en förgiftning av kroppen som orsak till sjukdomar och en oförmåga att avgifta sig och använder bland annat lavemang för detta syfte. Båda använder en stegvis diet för läkning av kroppen och menar att sjukdomar börjar i matsmältningsorganen och att läkningen startas där. Båda förespråkar syrade mjölkprodukter. Och båda hävdar och att man botat patienter som sjukvården misslyckats med när det gäller i stort sett allt mellan psykisk sjukdom till allergier, diabetes och cancer. Men där slutar likheten och blir till diametral motsats. Där inledningen på dieten börjar med köttbuljong hos dr Campbell-McBride inleder man hos Waerlands med en dekokt på potatisavkok, linfrö och vetekli eller morotssaft eller annat vegetabiliskt beroende på sjukdomstillstånd. Waerland ansåg att kött genom att det dels är syrabildande och orsakar försurning av kroppen och dels är upphov till förruttnelsebakterier är starkt sjukdomsbildande, och förespråkade en laktovegetarisk kost. Campbell-McBride anser däremot att en vegetarisk kost är utarmande för kroppen och orsakar näringsbrister som i sin tur är upphovet till sjukdomar. Och där GAPS-dieten utesluter fibrer, införs mycket fibrer i steg längre fram i Waerlandsdieten, t ex kruska eller molinogröt, och är också förespråkare av råkost. Det är herrans många år sedan jag läste Naturläkekonstens bok och har inte alls läst Campell-McBrides böcker utan bara läst principerna för dieten, och tycker väl mest att var och en får väl bli salig på sin diet. Men tror också att dessa inte är för vem som helst, utan mest för svårt sjukdomsdrabbade som griper tag i dessa ganska krävande och extrema dieter som ett sista halmstrå och faktiskt har lyckats bli friskare i ganska många fall, som jag har förstått. Vilket är dem väl unnat! Men vad som saknas för att jag ska bli övertygad om en diets allomfattande förträfflighet är en utvärdering. Hur mår personerna, inte bara i anekdotiska fall utan i allmänhet, efter ett antal år? Är man varaktigt friska, eller ger de ganska långvariga dieterna upphov till nya och andra sjukdomstillstånd, t ex med  tanke på genetiska dispositionet som kanske triggas? Och vilka är det som hävdar att man botas; objektiva, oberoende eller personer som på olika sätt är involverade i respektive rörelser?