En stuga vid vägens slut...

Nu har jag följt Mats Reimers exempel och slutat gå på läkarundersökningar. Visserligen skriver han att sjukvården är till för de sjuka och som frisk vill han inte uppta deras tid och det stämmer inte helt i mitt fall, men jag känner mig ändå friskare av att hålla mig borta från den.
Man kanske inte ska räkna med att det är de mest begåvade läkare och övrig personal som söker sig till en liten gudsförgäten ort som denna och det har alltid varit likadant. Att sjukhuset vid Sjukhusvägens slut alltid kallats "sjukstugan" riskerar ge intrycket av ett mysigt litet ställe, men det är det inte. I drygt mitten av förra århundradet när mormor låg för döden på "sjukstugan", tittade en läkare in och sade: - Men ligger hon där än! (Han hade hoppats hon dött så platsen kunnat lämnas till andra.) Släkten som var på besök fick hindra min morbror från att klå upp läkaren. Och mamma gick aldrig på några kontroller när hon väntade mig för hon tyckte det var för otrevligt där, men på grund av det blev de förstås ännu otrevligare när jag skulle födas. Det blev inga fler besök efter sexmånaderskontrollen heller, för då var läkaren bakfull och skrek själv värre än barnen. Han tålde inte att höra ungar, och ropade till sist till sköterskan: - Kasta ut barnen!

Men det hade inte blivit bättre ett halvsekel senare, då mamma sökte hjälp vid svåra ryggsmärtor. Efter undersökning och provtagningar försäkrades hon ha oroat sig i onödan, ansågs fullt frisk och skickades hem, men avled samma höst av cancer. På sätt och vis ännu värre gick det för en trettioåring som bodde tvärsöver gatan, vid ungefär samma tidpunkt och samma vårdcentral men med en annan läkare. Han blev förutom nekad ytterligare provtagningar även förlöjligad och utskälld och hans cancer hann spridas innan han vågade söka ytterligare hjälp, och han dog samma år. Men "det fria vårdvalet, då?", kanske någon invänder. Jag ringde själv runt till olika sjukhus inom rimliga
avstånd när jag behövde en tid, men alla var fullbokade och köerna var så långa att man där inte ens tyckte det var någon idé att ställa sig i kö.

Vården i Sverige tycks främst vara en akutvård och kan vara bra när man har sågat sig i ett ben eller klippt av ett finger; behöver man däremot ett intyg eller annan hjälp vid funktionshinder som exempelvis MCS (multipel kemisk känslighet) eller t o m allergier fast det är ett känt begrepp är vården som regel en återvändsgränd där man börjar bolla och slå ifrån sig nästan lika illa som hos Försäkringskassan. Senast blev jag bollad till en allergikonsulent, fast det inte var någon som brydde sig om hennes intyg redan förra gången. I all välmening (och förstås för att "göra" någonting) försäkrades jag senast av allergiläkare att kommuner har en massa man kan jobba med hemifrån och en allergikonsulent kan skriva intyg så att jag kan få hjälp med luftrenare m m. Dock kunde inte allergiläkaren själv skriva ett sådant intyg eftersom jag inte kan göra capsaicin-testen som fortfarande används som måttstock idag trots att Försäkringskassan inte godkänner diagnosen varken för sjukskriving eller rehabilitering och trots att testen av MCS-forskningen dömts ut som otillförlitlig. (Att jag dessutom är allergisk mot spansk peppar vars extrakt utgör capsaicinet och inte klarar att vara utan medicin en vecka innan som krävs är heller inget som tas hänsyn till.)
Dock menar han optimistiskt att en allergikonsulent kan göra underverk! (?) - Ring kommunens allergikonsulent!
Men precis som jag misstänkte har kommen ingen allergikonsulent, och den förra jag tog kontakt med hos landstinget har gått i pension. Dessvärre har antalet allergikonsulenter i Sverige minskat i takt med att allergierna ökar (inte minst hos skolbarn), vilket ser ut att kunna bli ett allvarligt problem inom kort. På samma sätt som allergiläkarna håller på att försvinna eftersom för få nya utbildas. Och hos kommunen ler man åt tanken att jobba hemifrån. Inte ens kommunens egna anställda får jobba hemifrån, och kommunen är ingen välgörenhetsinrättning (!) som anställer folk bara för att de inte tål den dåliga inomhusmiljön på vanliga arbetsplatser. - Borde det inte vara Försäkringskassans sak att sköta? - Jo, om de inte vore så skickliga på att "bolla". Man skulle i så fall behöva låna Hells Angels advokat, men har tyvärr inte råd.

Självklart vill anställda inom vård och myndigheter göra skäl för sin lön och försöker uträtta något, men eftersom det varken finns kunskaper om eller riktlinjer för den här typen av miljösjukdomar  leder det bara till en massa luftåtgärder bara för att "ha gjort något". Det värsta är när de har tid och pengar över, för då kan de bli helt livsfarliga i sin välvilja eller vilja att vara duktiga. Det är då de börjar skicka runt folk på en massa helt meningslösa undersökningar som inte har med funktionshindret att göra och även mer eller mindre tar livet av t ex mögelskadade genom "prövningar" på diverse sunkiga arbetsplatser. Tänk så enkelt det skulle kunna vara om sjukvård och Försäkringskassa använde lite förnuft och använde patientens förhistoria och tog sig tid att titta på t ex Rom-resolutionen som skrevs i Italien (ett av Europas länder där MCS blivit erkänd med en diagnos) och är internationell "Konsensus av MCS terapier och förebyggande strategier", men även svenske professorn Steven Nordins "Klargörande om kemisk intolerans" där det framgår att MCS är en kriteriediagnos, dvs det finns inga tester i dagsläget och det är patientens anamnes (förhistoria) som gäller. Världen över har miljontals människor blivit hindrade från att leva ett normalt vardagsliv med t ex arbete på grund av miljösjukdomar som elöverkänslighet och kemikalieintolerans. Trots allt finns det idag en samlad erfarenhet- och kunskapsbank som skulle kunna rädda barnen från att gå samma väg till mötes, men samhället idag vill inte höra talas om den. Liksom vården förnekar den och stelbent hankar vidare likt en gammal, jäktad och prestigefylld dinosaurie.


PS. Apropå parfymer...

"Sometimes They Listen, Sometimes They Don’t.."
https://lindasepp.wordpress.com/…/sometimes-they-listen-so…/