Suzanne Brögger, 80 år i år, med förmågan att förutse vart samhället är på väg före många andra och fortfarande lika klarsynt som alltid, har kommit ut med en ännu bok. I Köpenhamn finns Broeg Litteraturbar, döpt efter en av hennes böcker, med foton av kända författare på väggarna. Brögger har i sin tur döpt sin nya bok "På väggen" efter dessa, de flesta nu döda, där hon i deras berättelser speglar sina egna betraktelser över hur världen förändrats under deras och sin tid. Jag ska också nu i vår läsa Marianne Lindberg de Geers senaste dagbok kallad "På riktigt" (en drift med Ulf Kristersson som satte uttrycket i system under valet). Hon är 78 år och skarp som attan, jobbade bl a med Nationalteatern och inspirerades av Lars Norén att skriva sina dagböcker där hon reflekterar över vår tid och dagsaktuella händelser precis som i sin förra "Faktiskt tyvärr" (uppkallad efter dotterns favorituttryck under tonårsrevolten). Kul och intressant att läsa för man blir ofta påmind om händelser man redan glömt, nu när allt tycks gå så fort. En annan bok jag rekommenderar är Åsa Beckmans Kulturbarn. Hon är dotter till en författare känd inom kultkretsar och "inte för alla", Erik Beckman, uppväxt i Rämmen i Värmland, där han åkte in till Karlstad som hade första biblioteket i Sverige där man kunde lyssna på musik och valde alltid sådant ingen annan lyssnade på som t ex Schönberg och Webern. Hon kände sig utvald och stående över andra genom sin kulturella familj, men upptäckte senare en gemensam sak för alla andra författarbarn hon talade med: ett medberoende påminnande om det i en alkoholistfamilj där man tassade på tå och anpassade sig till "den känsliga själens" dagsform. Där fanns inte utrymme för t ex någon tonårsrevolt utan alla i familjen strök medhårs för att inte "uppröra" geniet. Där fanns också en gränslöshet och hänsynslöshet, t ex klistrade Beckman in foton av sina älskarinnor i familjealbumet (en av dem var Kristina Lugn) och skrev poem och radiopjäser till några av dessa, som familjen tillsammans åt sockerkaka och lyssnade på. "För vad skulle man annars ha gjort", frågar sig Åsa Beckman. Författare hade ofta familjen i ett järngrepp inte genom styrka utan genom ömklig svaghet och självmordshot. Några extrema exempel lär bl a Thomas Mann och Pär Lagerkvist ha varit. Kvinnliga författare som dessutom ofta var ensamma mammor hade ofta samma gränslöshet och beteenden som de manliga. Kerstin Thorvalls son fick uppleva vad som Thomas Manns svärmor kallade material-liv, dvs han användes som material i en bok där han kallades en ängslig mes när han oroade sig över moderns självmordshot. Nu började en del författares barn själva ge sin version i egna böcker, vilket i allmänhet upprörde författarföräldern som såg sitt tolkningsföreträde som heligt. T ex Anna Wahlgren blev väldigt upprörd över dottern Felicias bok "Felicia försvann" där moderns gränslösa liv och beteende beskrivs och medan många länder i världen läste och tillämpade Anna Wahlgrens "Barnaboken" mådde hennes egna barn inte bra. Åsa Beckman ger exempel på olika författares foton av sin perfekta familj i tidningsreportage som ofta var en trollspegel bakom vilken dolde sig misär, alkoholism, självmordshot och olyckliga barn. Hon menar att författaryrket är förenat med extra press då författaren är officiell på ett annat sätt än många andra konstnärliga yrken, och kan påverka samhället på ett reellt sätt. Som exempel ger hon P O Enkvist som med en bok gjorde den svenska baltutlämningen till Sovjet känd. Ett annat av alla exempel är Ivar Lo Johansson som genom en roman fick politikerna att avskaffa statarsamhället. Men förmodligen och förhoppningsvis finns det lyckliga författarfamiljer också, och att jag rekommenderar boken är för att det nog finns en del "vanliga" familjer som lider under liknande betingelser också! Fotot föreställer ett fat lagat med guld enligt en gammal japansk metod där lagningen framhävs istället för att döljas, och porslinet anses bli starkare än förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar