En blogg om kemikalieintolerans som tabu i dagens samhälle!

lördag 14 september 2013

Mindre mordisk med MCS?

I Konsums hylla för pocketböcker har nästan varenda bok ordet "mord" i titeln. Om man läser på baksidan kan man se recensioner som "gastkramande skräck" eller också lovar man uppmuntrande: "så här rädd har du aldrig varit". Och nu för tiden verkar kändisar snudd på tvungna att skriva en deckare. Före detta justitieministern Bodström skrev en (som inte var något vidare efter vad man hört, men vad vet jag - har inte läst den). En domare i Värmlands tingsrätt, Tove Klackenberg, spottar ur sig den ena deckaren efter den andra och en pensionerad pastor i en av kommunens församlingar kom ut med en deckare som utlovar mord och andra ruskigheter i den värmländska idyllen.
Konstnären Lars Lerin härifrån trakten sade i en intervju på den tiden innan han träffade Junior och blev lyckligt gift, att han var en stor konsument av otäcka filmer, vilket han själv tolkade var som kompensation för en enahanda tillvaro.
Tänkte på att jag som så kallad MCS-are, det vill säga drabbad av svår kemikalieintolerans, inte längre läser thrillers och deckare som förut. Kanske för att tillvaron är tillräckligt "spännande" ändå numera, med fasorna av kemiska parfymer som tränger upp genom huset som någon slags "Faraos förbannelser", och med undran om man ska överleva även nästa månad; inte minst ekonomiskt eftersom man blir förgiftad varje gång man försöker arbeta. Och även anklagad eller ifrågasatt av myndigheter som t ex Försäkringskassan, som om man hade en roll i den bisarraste av thrillers.

Dock har det några fördelar med MCS -  jag har automatiskt dragit ner på onödiga och skadliga nöjen; t ex köper jag aldrig godis numera, och läser aldrig skräplitteratur eftersom den dyrbara stund man överhuvud kan läsa (kanske med mask och handskar på) pga av parfym- och sköljmedelsimpregnering från bibliotekets böcker och lukt av trycksvärta, papper och omslag från köpta böcker, blir det mest litteratur av den mer uppbyggliga sorten som läses.

Fast det där med mindre mordisk gäller kanske inte när någon kommer för nära med parfymer och andra kemikalier på sig! Vad jag vet har ingen ännu skrivit en deckare eller thriller med detta ämne.
 

fredag 13 september 2013

Döden i grytan och spåkvinnans spådom

Är det någon som sett postmoderniteten passera förbi? Det fria informationssamhället då man skulle sitta ute på en ö och göra det mesta från en dator och slippa trängas i tunnelbanor och köpcentra - nja, det blev väl inte riktigt så, eller?
Det verkade mera bli ett minfält av trådlös elektrosmog och frisläppta, skadliga gifter i "modernitetens skugga". Naturens egna träsk och giftiga sumpmarker överträffades av alla köpcentras kemiska parfymdimmor, och Multiple Chemical Sensitivity-drabbade har på sina ställen fått ikläda sig andningsmasker och särskilda "förgiftningskläder" att bara användas när man måste närma sig sådana ställen. Och tänk de i fattigare länder, som inte har någon skyddsutrustning och måste producera en massa giftiga produkter som vi avkrävs att "unna oss"!

Forskningen har börjat tala om kemikalier som en faktor vid autism som ökat oroväckande bland barn och ungdomar. När jag vikarierade i bespisningen på en gymnasieskola, var läraren på hotell- och restaurangutbildningen förtvivlad över att hennes program användes som en slags dumpningsplats för ungdomar med adhd och autism, och utan att de flesta av dem ens var intresserade av en utbildning till kock eller annat arbete inom livsmedelsbranschen. De var säkert potentiella begåvningar inom andra miljöer i linje med sina intressen. Hon frågade sig vad som kommer att hända med dem efter utbildningen. Och hur tänkte man egentligen, skulle arbete i ett storkök med sitt kaos av stress, fysiskt hårt arbete och många  människor som ska trängas på begränsade utrymmen inte kräva en optimal hälsa och social kompetens minst lika mycket som i andra yrken? Man kanske tänkte att där står man väl bara och vispar pulvermos numera?
I boken "Döden i grytan" (skriven av Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson) kan man läsa om hur serveringsställen ibland av hygieniska skäl nekas att servera hemlagad potatismos, medan det är helt OK att servera pulvermos full av konstgjorda tillsatser. I samma bok kan man också läsa att i Tyskland måste restaurangen ange vilken mat som innehåller sådana tillsatser som konserveringsmedel, smakförstärkare och färgämnen. Något som Sverige borde ta efter, och som skulle leda till att mer naturliga råvaror används eftersom det är pinsamt med långa serier av E-nummer på menyn.

Man kan också undra varför det inte deklareras hur citronsyran tillverkas, eftersom den är ganska svår att undvika i en mängd livsmedel och kosttillskott? Många tål inte den konstgjorda citronsyran (E330), vilket inte är så konstigt eftersom den tillverkas av svartmögel (Aspergillus Niger). Man har hört om barn som blivit fria från sin allergi sedan de sluta äta sådant som innehåller konstgjord citronsyra.
Eller var det så vi tänkte oss det nya samhället; att slippa laga riktig mat och leva av kemikalier för att hinna ägna oss åt saker som till exempel idrott och skådespel?
Skådespel var ju från början hos de gamla grekerna avsedda att åstadkomma en rening (katharsis) hos åskådarna.
När intrigen blev invecklad att ta sig ur på egen hand, använde man sig av "Deus ex machina", det vill säga där en gud helt enkelt klev fram ur kulisserna och serverade dramats upplösning. (Inte så dumt, kanske?) På samma sätt skulle vi kanske kunna använda oss av Martinus kosmologi för att slippa oroa oss angående jorden eventuella undergång. Han säger att jorden kommer inte att gå under, utan är avsedd att bli ett paradis där vi kommer att slippa krig och hat, och leva i fred med våra medmänniskor - dock kommer det att ta flera tusen år att nå dit.
Tills dess får man nöja sig med de små glädjeämnena. Som till exempel att Konsum hade Änglamarks oparfymerade tvål idag. Då slapp jag att på det postmoderna viset beställa via nätet, vilket skulle fått tvålen som kostar 12 kronor att kosta 100 kronor inklusive frakt- och expeditionsavgifter.

Till dess skulle man också kunna roa sig med att spekulera över vår nordiska saga, som egentligen är en framtidsvision Kanske är den treåriga helvetesvintern och därpå följande ragnarök en förlängning av vår miljöförstöring, eller rentav ett kärnvapenkrig? Spåkvinnan säger i vers 57 i Voluspá :

Sol syns svartna
nu segnar jord i hav
strålande stjärnor
störtar från himlen,                           
elden brusar
med bolmande rök,
det slår höga lågor
mot himlen själv

Men då allt blivit tyst och stilla, återvänder livet. Den grymma sagan verkar trots allt ha ett lyckligt slut:

Upp såg man komma
för andra gången
jorden ur havet
ljuvligt grönskande
forsar faller,
där flyger örnen
som far och fångar
fisk i fjället






måndag 9 september 2013

Forskning och "fulforskning"....

Ibland blir man förvånad över att luktsinnet än idag kan fascinera både nya och gamla vetenskapsmän, och inspirera till nya uppsatser och forskning. Men hur vetenskaplig är egentligen vetenskapen, och vad är det man missat när man fortfarande ser det som nödvändigt att hitta luktsinnets "gåtor" - något man tycker borde hört förra seklet till - och inte i stället kunna inrikta sig på något vi inte hört förut?  T ex något som kan hjälpa oss överleva i ett kemikaliesamhälle av aldrig förut skådat slag.
Dessvärre brukar vetenskapliga uppsatser vara styrda av att man redan har ett "resultat" eller en teori som ska bevisas, och de undersökningar som görs ska sakta med säkert föra dithän. Gör man intervjuer kommer frågorna att vara mer eller mindre ledande, och utgå från teorin i bakhuvudet. För att illustrera med t ex litteraturvetenskapen som i princip knappast lär skilja sig från andra vetenskaper när det gäller uppsatser och forskning, och föreställa sig att jag vill skriva en avhandling om en författare - då börjar jag kanske lite anspråklöst med att säga att jag vill undersöka ett visst författarskap ur ett visst perspektiv. Vi kan till exempel ta Erik Beckman, egentligen mest känd i kultkretsar, som kom från Rämmen några mil från min hemort. Jag säger att det intressanta med Beckman är hans nyskapande formspråk.
Men det krävs en teori man utgår ifrån, och en metod. Min  teori är att han vill säga oss något som inte kan nå fram på konventionellt sätt. Metoden lånar jag från ryssen Sjklovskijs idéer om de retoriska konstgreppens betydelse för modern litteratur, nämligen begreppet "främmandegöring" som innebär att det välbekanta framställs på ett nytt och ovant sätt, och som jag tycker är ett passande redskap för att närma sig Beckmans skrivsätt. Sedan kommer jag att läsa allt material om honom "som fan läser bibeln", och sållar förstås bort det som inte passar in på min teori om honom.

Skulle jag råka på några väldigt intressanta uppgifter som går stick i stäv mot undersökningens syfte, sparar jag dem till en helt annan uppsats någon annan gång "bort i Jensen" som Nalle Puh skulle säga.

Vetenskapliga undersökningar är aldrig allsmäktiga, utan utrustade med skygglappar - kanske vill man undersöka, med undertexten bevisa, en tes eller kanske har någon betalat för resultatet, t ex en tillverkare av en produkt? Kan man idag misstänka en viss "fulpsykologi" som är avsedd att leda bort från det faktum att alltfler blir sjuka av kemikalier numera? Men mot en realitet som elöverkänslighet används också fula knep. Karin Öckert nämnde i sin bok "Smärta i fokus" att när forskaren Olle Johansson vid Karolinska kom fram till resultat som visade på skador från strålning, drogs forskningsanslaget in och hans arbetsrum placerades i en skrubb.

En behjärtansvärd insats från forskningens sida när det gäller sådant vi blir sjuka av i kemikaliesamhället, vore att göra väsen av sig för att kräva ett förbud mot de farligaste kemikalierna i våra vardagsprodukter. Till exempel Lyral eller som den också kallas, Carboxaldehyde, som bland övriga i EU:s lista över de 26 "parfymvärstingarna" kallas den värsta, och som anses så farlig att vetenskapsmän vill förbjuda den. Vad jag vet, har den inte förbjudits än.

fredag 6 september 2013

Vem kan egentligen uttala sig om MCS?

Den här tiden förra hösten medverkade en forskare på vad som benämndes doftöverkänslighet, Linus Andersson, i TV-programmet "Fråga doktorn". Det var ett stort steg jämfört med ett tidigare program när frågan togs upp, eftersom han gör klart att det är ett stort problem för de drabbade. När frågan tidigare togs upp hade TV-doktorn Gunilla Hasselgren med en handviftning avfärdat hela saken som något klimakterietanter brukar få besvär med, men det skulle "inte vara något stort problem". Det tricket hade nog doktorn hämtat från sina manliga kolleger, om vilka det sägs att de förr brukade skriva SVBK i marginalen när de inte orkade engagera sig. Bokstäverna  betyder "svid-, värk- och bränn-käring". (Fast vilka är egentligen oddsen för att de inte fortfarande skriver det?) Det rör sig ju ofta också om barn, ungdomar och män!
Hennes utsaga att det inte skulle vara så farligt, skulle hon nog som läkare skyndsamt omvärdera om hon visste att det finns barn som missar en normal uppväxt med skolgång och kamrater, att det finns en hel del vuxna som inte kan arbeta och försörja sig, att det inte är ovanligt att hamna i både ekonomisk misär och social isolering, att det finns människor som hamnat på hjärtintensiven eller till och med hamnat i koma av parfym, dragit på sig andra, svåra sjukdomar genom sin livssituation där man kanske måste fly från sin bostad, eller tagit livet av sig etcetera. Det skulle vara intressant att se undersökningar och statistik över detta.

Istället frågar man sig varför en del blir sjuka av lukter. Tyvärr är frågan fel ställd, därför att det är knappast själva lukterna man blir sjuk av utan de ämnen slemhinnorna kommer i kontakt med, annars skulle man ju inte blir sjuk om man t ex satte en klädnypa i näsan. Simsalabim, och frågan vore löst! Men tyvärr tar ju kroppen in kemikalier (både naturliga och syntetiska) även genom huden och slemhinnorna i kroppen, inte bara genom näsan. Precis som osynliga små pollen kommer flygande med vindarna från norra Europa och gör oss allergiska redan innan björkarna slagit ut hos oss, finns förstås också osynliga molekyler eller toxiner i luften när vi exponeras för t ex parfym eller mögel. (Och apropå pollen så finns det enligt Astma- och allergiförbundet studier på att pollen blivit större orsak till besvär under senare tider därför att kemikalier från t ex avgaser och industriutsläpp gör att pollen sönderdelas och lättare tar sig in genom luftvägarna.)

MCS kan inte vara en enkel sak att forska på för en institution inriktad på psykologi, med otillräckliga mätinstrument (och gissningsvis otillräckliga ekonomiska medel?), men förmodligen också fel institution för själva frågan. När man tänker på att den store kosmologen Martinus inte drog sig för att jämföra saker som illvilligt skvaller med mord i det att principen bakom är densamma, (det vill säga illvilja och lust att skada) dock med gradskillnader förstås, så kanske jag kan drista mig till att påstå att en förgiftning med parfymtoxiner inte är av psykologisk natur mer än ett ormbett eller ett kärnkraftshaveri (med motsvarande gradskillnader förstås). I sina värsta stunder av exponering kan man ibland nästan tänka att det vore mer hederligt av omgivningen att helt enkelt skjuta en än att utsätta en för den lömskaste av förgiftningar, men i friska, giftfria stunder föredrar man förstås hellre att förgiftas periodvis med förhoppningen att detta en dag ska upphöra.
Å andra sidan verkar ändå förståelsen för MCS vara bättre vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet än vid Sahlgrenska sjukhuset, för efter vad jag hört har inte så få personer blivit illa behandlade där, var man efter såväl negativt som positivt capsaicin-test avfärdat symtomen med att vara just psykiska!

De enda verkliga experterna på kemikalieintolerans till dags dato är de drabbade själva, och den enda mät- eller bevismetod som kunde tänkas stå till buds idag vore en översikt över vad de de har uttalat i intervjuer, öppna internetgrupper och hellre den samlade erfarenheten hos MCS-Sweden (Riksförbundet för mögel- och kemikalieskadade i Sverige) än hos vårdapparaten eftersom vården  brukar vara full av fördomar och okunskap om kemikalieintolerans. Jag är övertygad om att ifall man jämför resultaten genom åren och mellan individerna så kommer man att se ett mönster som också stämmer in på t ex fibromyalgi, "kronisk trötthet" (som ju innebär många andra kroppsliga symtom utöver trötthet), EMF och andra miljörelaterade sjukdomar/funktionshinder. Att alla dessa människor med kemikalieintolerans skulle "bluffa" faller på sin egen orimlighet. Det vore förmodligen hursomhelst ett säkrare väg än capsaicintestet, där det hänt att svårt astmatiska eller överkänsliga personer inte hostat i koreografi med testet och blivit utan diagnos, medan personer som inte alls har luftvägsbesvär, utan andra kroppsliga MCS-symtom, har råkat hosta sig till en SHR-diagnos.

onsdag 4 september 2013

MCS botas inte av mumbo jumbo

MCS skiljer sig från andra sjukdomar i det att alla inte är sjuka i sig utan det är omgivningen som gör en sjuk genom att använda kemiska (giftiga) produkter i så gott som allting, så gott som hela tiden. Till råga på allt har de flesta svårt att förstå detta eftersom de inte kan känna det på sin egen kropp. Att komma med uppmuntrande tillrop, som till exempel att hoppas att man snart mår bättre, är sålunda lönlöst så länge som den andre inte tänkt ändra sin livsstil från parfymerade till oparfymerade produkter eller också hålla sig så långt ifrån mig som möjligt.

Ibland kan man få goda (och förstås välmenade) råd och tips, t ex om livsfilosofi och sätt att tänka som vid det här laget rika entreprenörer gjort föreläsningsturnéer om och sålt en massa böcker av. Däremot är det sällsynt att man får tips om de riktiga juvelerna i branschen, för de är inte kända för den stora massan. Så hände det sig en höst för trettio år sedan när jag arbetade kvällspass på ett bibliotek, att en ganska kortväxt och skäggig (om jag inte minns fel) man kom in i all hast för att lämna tillbaka en bok. "Den här skulle du läsa", sade han i förbifarten. "Det är en bra bok." Jag tog upp boken och bläddrade lite. Aha, det var Martinus, den danske kosmologen som skrivit "Livets bok", och som en danska jag mötte en gång hade läst 11 gånger. Hela serien! Kan väl bara säga att det var ett av de bästa tips jag fått, och det på bara två sekunder.

Men vill bara säga att som MCS-are är det inte filosofiska tips man behöver, utan vad man verkligen är i behov av är praktiskt stöd och tips från människor som vet vad de talar om. Hur man ska få vardagen att någotsånär fungera utan att bli förgiftad av parfymångor från tvättstugor, i shoppingköer, i sina egna hem och så vidare. Och vilka kosttillskott som kan tänkas avgifta och bygga upp kroppen. I mitt fall har en luftrenare inomhus och en andningsmask utomhus varit livsnödvändigt, och jag äter nu Chlorella, en alg som odlats i bassänger för att vara giftfria, och som sägs kunna avgifta kroppen. Det tog minst sju månader att hämta sig efter en arbetsplats i ett mögelhus, där det förnekades att det fanns mögel men där alla personliga saker fick kastas på grund av mögellukten. Men kroppens organ kan ju inte kastas och införskaffas nya, utan får restaureras efter bästa förmåga. Det bästa vore ju en livslång karantän från mögel och parfymer/kemikalier, men samhället river och sliter efter ens kropp och själ i sina försök att vederlägga det faktum att många blir sjuka av en dålig arbetsmiljö (och bostadsmiljö). Tyvärr raseras också mångas ekonomi när de inte kan arbeta i samma utsträckning eller inte arbeta alls längre på grund av alla kemikalier i miljön, och det kan då bli ouppnåeligt att köpa de hjälpmedel man behöver för att kunna hålla huvudet över ytan. Eftersom samhället inte vill erkänna miljöproblemet, är det också svårt eller omöjligt att få något ekonomiskt stöd till t ex luftrenare, andningsmasker och alla filter som går åt till dessa.

Idag är det ganska vanligt att man får tipset att läsa Eckhart Tolle, som haussades av Oprah Winfrey i ett av hennes program någon gång i slutet av 90-talet. Sedan dess har han sålt miljontals böcker som heter saker som "The Power of Now" där han säger saker som "life is now", samt beskärmar sig över ofoget att ockupera sig med förfluten tid och framtid istället för med nuet. Alla låter sig dock inte övertygas, däribland Time Magazine som skrev "A wash in a spiritual mumbo jumbo", och att det inte var till mycket hjälp för dem som letar efter praktiska råd. Själv undrar jag "i mjugg" om han ens heter Eckhart på riktigt, eller om han har tagit namnet för att det anspelar på den medeltide munken och filosofen Mäster Eckhart. Som dock verkade mer restriktiv med att strö lättsmälta visdomar omkring sig, men så blev han inte särskilt rik heller! Men jag har egentligen ingen rätt att kritisera Tolle eftersom jag inte ens läst honom på riktigt, men heller inte vill läsa honom eftersom han känns förutsägbar redan efter det lilla jag läst.
Hursomhelst, filosofi kan vara trevligt och nyttigt - men gör varken till eller från för min vardag med MCS!

onsdag 28 augusti 2013

Lokalt skvaller från MCS-fronten

Det råder väl egentligen sekretess inom det här området, men om man skvallrar om sig själv kan väl ingen klaga?  AF:s Rehab skrev: "Dina aktivitetsbegränsningar avser även de grundläggande förutsättningarna för lönearbete; d v s att kunna ta sig till ett arbete och vistas i en lokal utanför hemmet, samt att kunna träffa och vara tillsammans med andra människor. Då det i dagsläget inte bedöms finnas någon möjlighet att eliminera, kompensera för eller anpassa till de hinder som du upplever i förhållande till ett arbete, gör undertecknad bedömningen att du i dagsläget inte står till arbetsmarknadens förfogande."
Och eftersom Försäkringskassan säger, fritt översatt till vardagsspråk, att jag inte ska inbilla mig att jag får någon sjukpenning eftersom läkarintygen inte kommer att vara tillräckliga någonsin vad han än skriver, blev jag beviljad så kallat försörjningsstöd för att överleva denna månad. Kontaktpersonen var väldigt trevlig, och eftersom man sällan kan träffa folk när allihop nu för tiden är parfymerade från hjässan till fotabjället, så blev jag kvar alldeles för länge och pratade alldeles för mycket. I lokalen hade etsat sig fast både parfymer och lukt av snus, och efter 40 minuter var det slut på talförmågan för min del och kunde bara kraxa hest.
Hon berättade att hon jobbat i 30 år med människor och även kunde mycket om olika sjukdomar. Jag sade "jösses, är du så gammal. Trodde nästan du var ny, för du såg så pass ung ut". Å andra sidan är inte synen den bästa, så nuförtiden verkar nästan alla märkvärdigt fräscha, eftersom jag knappt ser rynkor och andra skavanker. En fördel när man ser sig själv i spegeln också. Inget behov av ansiktslyft eller plastikoperationer här inte! (Fick en blödning i näthinnan vid en svår exponering av parfym och tobaksrök för knappt ett år sedan med sämre syn som följd - kemikalier är definitivt farligt.)
Men hon talade också om att hon arbetat som farmaceut, och där ringde genast en liten varningsklocka. Och precis som jag befarade började hon förklara att många patienter med sjukdomar som t ex Parkinson eller astma mådde mycket bättre av behandling med psykofarmaka. Hon menade att det måste vara tröttsamt att vara på sin vakt mot kemikalier, och att dessa mediciner skulle kunna hjälpa mig att slappna av.   Jag höll upp båda händerna: - Stopp och belägg! Äta ännu mer kemikalier mot kemikalier? Jag frågade också om hon visste något om SHR/MCS, men det visste hon inte. Luften höll på att ta slut i rummet, men jag måste ta ned andningsmasken och försöka förklara vad miljösjukdom innebär.
Bara en sådan sak att jag på eget bevåg slutade med den kolesterolmedicin jag fick utskriven, gjorde att jag mådde mycket bättre. Jag slutade förstås då också med produkter som innehåller transfetter, slutade använda vitt socker och började använda ekologisk kokos- och olivolja samt äkta smör istället för margariner fulla av kemikalier. Efter ett halvår var mina kolesterolvärden normala, och är det fortfarande drygt ett år senare. Så fler mediciner - nej tack! Och alldeles särskilt inte droger som "får en att slappna av" och inte känna om det är för mycket kemikalier i den omedelbara närheten. Det betraktar jag som ett utdraget mordförsök - att stänga av radarn och inte kunna  försvara sin kropp mot toxinerna den inte klarar.

Så här vid första besöket hade jag inte vågat ta med någon skriftlig information om MCS, med kalabaliken i hönshuset i åtanke, när jag sist skickade information om MCS till arbetsplatsen.  Vilket var en het potatis man skyndade sig att skicka vidare till AF:s handläggare, och som sedan ledde till kritik i tre nedstigande led; från AME, från AF och från Försäkringskassan.

Ett av de stora problemen med MCS är att man riskerar att remitteras till och utsättas för människor som aldrig ens har hört talas om MCS, men ändå skriver ut mediciner eller åtgärder som om de visste vad de gjorde. Miljösjukdom går inte att jämföra med andra sjukdomar eftersom den till största delen sitter i miljön, och så länge miljön inte åtgärdas är alla andra åtgärder bara en dimridå som döljer smitthärden. Sedan kan man tänka sig att patienter med olika sjukdomar som t ex Parkinson och Astma skulle må bättre av att skippa överflödiga kemikalier i sina hem, hygienprodukter och livsmedel, än att äta ännu mer mediciner.
Det verkar finnas ett skriande behov av information till institutionerna, som lever kvar i samma föreställningar som på den tiden man levde med ett minimum av kemikalier omkring sig jämfört med
nutidens massiva kemikaliebombningar från alla fronter.

Kanske kan man smått höra läkemedelsföretagen börja gnugga händerna i bakgrunden. När de får nys om MCS på allvar, finns det en överhängande risk att de vädrar guld och drar igång en kampanj utan like för att sjukvården ska skriva ut psykofarmaka mot allt som påminner om miljösjukdom. Vilket kommer att vara en katastrof både för miljö och människor. Och vem vågar lägga fingrarna emellan när problem kan sopas under mattan, och göra de mäktiga ännu rikare?     

tisdag 27 augusti 2013

En vacker dag blir man uppäten

När jag var liten bodde vi, tills jag var 16 år, i ett gammalt flerfamiljshus som byggdes någon gång på 1800-talet. Det var gediget byggt, fast det "bara" var avsett som arbetarbostad i anslutning till järnbruket, med stora kök och kakelugnar i husets "finrum", men som bara eldades i när det blev riktigt kallt på vintern. Lägenheterna var omoderna med avsaknad av vatten och elektrisk spis, men vedspis gav en god inomhusvärme (och godare sockerkakor än i en elspisugn).
Det var sällsynt att någon var sjuk, annat än vanliga förkylningar och någon enstaka influensa. En del tyckte nog det var "knäppt" att bo så pass omodernt, och frågade varför vi inte valde en modern lägenhet i stan.
När vi sent omsider flyttade till en modern lägenhet, tyckte jag det var en konstig och "burkig" atmosfär, där man hela tiden hörde hur rören susade - sådant man inte märker när man väl vant sig. Men efter några år började jag bli smått allergisk. Det sägs att eldstäderna i gamla hus sörjer för en god luftväxling, medan undertrycket som är vanligt i moderna hus ger dålig inomhusluft och kan öka risken för mögel.

Kanske gjorde moderniteten det för bekvämt för människorna, som sedan ville att det skulle gå så lätt och snabbt som möjligt när det gällde det mesta. Även byggnadshantverket och livsmedelsproduktionen. "Det finns ingen hantverksheder längre", sade den gamla slöjdlärarinnan jag hyrde hos, när dörrkarmarna lutade åt alla håll så att dörrarna inte gick att stänga ordentligt när hantverkarna var klara och hade gått. På Wasa brödfabrik i närheten, åt man ibland i matsalen färdigförpackade smörgåsar direkt från automaten, med kryddad torr-ost mellan skivorna. En kvinna på arbetet satt troget på sin post, med ansiktet rött och uppsvullet av allergi. Jag frågade en gång varför hon inte slutade, men hon sade att det gick inte bara att sluta hursomhelst när man var fast anställd. ´Då jag började arbeta där fick man inte en fast anställning direkt med tanke på allergirisken, utan fick göra flera tester först. Min första test var godkänd, men efter ett halvår visade den positivt mot råg. Efter ytterligare ett halvår visade testen allergi både mot råg, björk och en del annat och man vägrade att förlänga mitt kontrakt.

Man har ofta hört sägas att rätt föda kan bota allt från allergier och kemikalieintolerans till MS och cancer. Då brukar det oftast vara grönsaker man menar. Idag kan frukt och grönsaker vara genmanipulerade och besprutade med en mängd gifter. Men kan man lita på att ekologiska produkter verkligen är ogiftiga även om man inte använt varken konstgödning eller bekämpningsmedel? Förra kvällen visades ett reportage på Aktuellt, där grönsaker såldes som ekologiska fast de odlats í en jord full av arsenik från ett glasbruk i närheten.

Än idag dröjer sig tillväxts- och framstegsoptimismen kvar, men kanske för att man inte riktigt vet  vad man skulle ha för ideologi i stället. En sak som det inte behöver vara någon tvekan om är att naturen tar ut sin rätt efter ett tag, även om det syns dröja. En egendomlig synkronism är att när samhällsklimatet i början av 90-talet blev kyligare, började de gamla rovdjuren bland annat björn och varg dyka upp i skogarna i Sverige igen och har förökat sig i takt med det förhårdnade samhällsklimatet. Vilket för tankarna till tidigare sekler med ett strikt klassamhälle och bister fattigdom där vargarna ylade runt knutarna. Förmodligen är rovdjuren inplanterade, och det kan nog också sägas om "ny-ordningen" i Sverige där man på sina håll börjat säga "ni" istället för "du" precis som på den gamla, dåliga tiden.

På en promenad igår kväll, hejdades jag av en som egentligen är för slug för att kallas traktens byfåne, med en schäferliknande, raggig hund som jag av uppsynen att döma kunde svurit på var hans närmaste släkting om den inte varit just en hund. Mannen är känd för att "föra journal" över alla invånare i trakten och sägs veta mer om en än vad man själv vet. Han började fråga ut mig vad jag jobbar med nuförtiden, och jag svarade förstås som det var, fast det är illa nog att kunna förklara SHR/MCS för ens de närmaste, eller myndigheterna för den delen. Har du pension, då? frågade han. Jag sade igen som det var, att det får man ju inte numera. "Men något måste det väl för FAN finnas som du kan göra", hojtade han. Han fångade precis vad de brukar säga, både inom vården och Försäkringskassa, där man lika exakt lyckas missa att det inte är göromål utan miljö det handlar om. Men som jag hade gjort min artighetsplikt mot honom, precis som man måste göra gentemot maffian på andra håll, vinkade jag adjö för att vandra vidare på min färd mot skogen. - Och jag som tänkte be dig passa min hund, ropade han. - Nja, jag är allergisk mot hundar! - Men detta är inte en hund, det är en varghybrid, ropade han. Det förklarade hundens utseende. - Jaha, det låter ju lovande, en annan gång kanske sade jag och skyndande mig iväg. - Vart ska du, kom tillbaka! ropade han, och hunden, förlåt varghybriden slog med svansen och glänste med baksluga ögon.
Men väl uppe i skogen var det kanske för tidigt att pusta ut. Någon eller något grymtade nere vid bäcken.
En vän fotograferade en vildsvinsfamilj som promenerade över stora vägen inte särskilt långt härifrån. En vacker dag blir man kanske uppäten av en hungrig varg eller björn (vet inte riktigt vad vildsvin lever på?), men det kanske inte är mer än rätt, eftersom vi människor har trott oss kunna glida omkring på någon slags räkmacka ovanför naturen och tagit oss otillbörliga friheter mot densamma under en lång epok nu.