Ingen bok idag, tack. (Och ingen Toblerone.)

Råkade se hos Konsum att Mikael Romeros bok "Tobleroneaffären" som kom ut förra hösten nu finns i pocket. Romero var Mona Sahlins pressekreterare under den så kallade Tobleroneaffären fem år före milleniumskiftet. Boken har undertiteln "Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister". Den fick visserligen skiftande recensioner, men verkade spännande av omslagstexten att döma och jag skulle faktiskt gärna köpa och läsa pocketboken. Problemet är att nuförtiden blir jag alltid mer eller mindre sjuk av böcker, av dunsterna både från trycksvärtan och papperet så hur lockande bokomslaget än var, så var motviljan ännu större.
Med tanke på att en bok måste ligga på "avgiftning" en längre tid på balkongen eller ännu hellre inomhus hemma hos någon som inte lider av hyperreaktivitet eller MCS, eller också läsas i korta omgångar med en mask på (i vissa fall även handskar) är det inte konstigt att det inte blir så många böcker köpta nuförtiden.
Bakgrunden till boken är att dåvarande vice statsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för privata affärer (inte med avsikt utan av slarv) på sammanlagt runt femtio tusen kronor, däribland två Toblerone-choklad till lycka för alla häcklare. Man kan ibland ännu idag höra ordet "Toblerone" sägas på det viset av några eftersläntrare. Att en manlig partikamrat hade "representerat" på en porrklubb några år innan och  Tillväxtverket i senare tider druckit en massa champagne för skattebetalarnas pengar glömdes däremot snabbt bort. (Målet mot Sahlin lades senare ner.)
Man får det skrämmande intrycket att politiker, mediamänniskor och makthavare bara består av barn i sandlådan, endast större och klädda som vuxna. Inte minst med tanken på att nuvarande statsministerns bok "Det sovande folket" som skrevs på 90-talet, som nu har gjort till pjäs och man från partiets sida försöker sminka upp de pinsamma detaljerna och försöka framhäva dem som något positivt när de blivit aktuella i samband med pjäsen. Vad som kallades för "lättja" i boken stavades ju också om till "utanförskap" på 2000-talet. Inte ens våra "landsfäder" vill stå för vad de representerar, utan trixar och har sig.
Är orsaken till att det aldrig blivit fred på jorden att vuxna i själva verket aldrig blir vuxna, utan fortfarande inte är något annat än barn som slåss i sandlådan - fast med andra attiraljer? Den största skillnaden är att man lärt sig att uppföra sig, eller föra sig i sociala sammanhang? En journalist blev en gång inbjuden till ett evenemang tillsammans med de anställda inom kommunens administration någonstans i Sverige. Hon blev förskräckt, för hon hade aldrig förr sett några uppföra sig så illa. Det knuffades i kön och slängdes sura blickar och förintande kommentarer omkring sig.  De var som barn ibland kan bli efteråt när de "uppfört sig väl" för länge vid ett besök borta. Kanske hade de sagt ja och amen till chefen när de i själva verket borde ha protesterat, och kanske hade några leenden klistrats fast för hårt till kollegor eller klienter när de i själva verket hade velat be dem flyga och fara.
Kanske hade vi fått vår första kvinnliga statsminister om det inte hade varit så roligt att säga "Toblerone"?

Gift är gift om även i färgglada (plast)flaskor

Det sägs att när Romerska riket gick under, märktes det knappt bland gemene man därför att det gick så pass långsamt att man vande sig vid de gradvisa försämringarna och såg det som normalt. Kan inte låta bli att jämföra med vårt kemikaliesamhälle som inte bara gradvis utan faktiskt snabbt har tillvant människor att tro saker som att man inte kan sköta sig hygien utan parfymerade produkter.
I min barn- och ungdom var Astma- och Allergiförbundet en sorts maktfaktor som t ex kunde citeras av hyresvärdar när det gällde att inte använda parfymerade produkter i den gemensamma tvättstugan.  I dag kan man istället bli ombedd att flytta om man påpekar problemet med parfymerade tvätt- och sköljmedel, och man får inte ens sätta upp en diskret affisch i tvättstugan från samma förbund i min bostadsrättsförening. En äldre boende satte upp en lapp med vädjan att inte röka i hissen, men den revs ned av en svärande vaktmästare.
När jag var liten reagerade min omgivning nästan jämt om någon svepte förbi med en stark parfymlukt, och det brukade inte undgås kommentarer. En del tyckte att det luktade gott, men var onödigt till vardags. Andra menade att det kunde inte vara hälsosamt att hälla på sig sådant. Idag när gifterna har mångfaldigats och de syntetiska parfymerna blivit så billiga att de används i så gott som alla vardagsprodukter, främst för att locka köpare, hör man sällan några kommentarer i den vägen. På TV-reklamen visas en familj som får vardagen upplivad av dofterna som väller upp ur en sköljmedelsflaska i glada färgbubblor. Att barnen kanske har skolkamrater som blir sjuka och måste stanna hemma eller får sämre betyg på proven på grund av deras stinkande kläder nämns det förstås inget om. (Det skulle ju annars ha varit en välgärning nu inför skolstarten.)
Som en flock kreatur eller kanske hellre zombier styrda av reklam och gruppvärderingar tågar vuxna iväg till tunnelbana och andra kollektiva färdmedel, och barn och ungdomar i massor på väg till skolan inom en vecka, draperade i hormon- och nervsystemsförstörande, allergi- och cancerframkallande parfymer och andra kemikalier i sina kläder, deodoranter och hårvårdsprodukter med mera. Som gör att många andra går miste om saker som lön, i vissa fall betyg, socialt umgänge och annat som hade varit självklart tiden innan "giftrevolutionen". Vem griper in och informerar, och vem ska erbjuda alternativ?

De lyckligt lottade

Folk i allmänhet verkar inte vara medvetna om riskerna med varken kemikalier eller trådlösa nätverk. När jag berättade för en bekant att jag inte längre kan använda mobiltelefon som förut, utan bara korta stunder med hjälp av "handsfree", svarade hon att "det kan väl inte vara farligt när det inte finns någon sladd som går till ett el-uttag"?
Tänker på alla ungdomar som går omkring med en mobiltelefon klistrad vid örat mest hela tiden, och till och med sover med den bredvid kudden.
Man kan inte vänta sig att staten vars ekonomi styrs av näringslivet, däribland mobilindustrin, ska gå ut och varna förrän det är för sent för många vars hälsa har blivit oåterkalleligt skadad.

Ska man se sig som lyckligt lottad över att vara en av dem som har symtom som gör att man drar sig undan i tid, eftersom det i längden handlar om hjärntumörer och annan cancer, fosterskador, autism och alltfler självmord? Samhället klarar inte att erbjuda ett skydd mot varken strålningen eller de sjukdomsframkallande kemikalierna i miljön. Vad händer på sikt med alla "lyckade" individer som inte har några symtom och fortsätter marchera i lämmeltåget?

PS. E-mail till Miljö- och energidepartemetet ifall någon vill skriva om t ex trådlöst i skolorna: m.registrator@regeringskansliet.se

Det spökar hos makten

Jag har inga fördomar mot spöken (bara de är trevliga och sköter sig...), men hittills har det så kallade rationella tänkandet hos läkare, makthavare och myndigheter arbetat med uteslutande fakta som kan bevisas. Om man t ex som jag har kemikalieintolerans och inte kan vistas på arbetsplatser som vägrar gå över till parfymfritt, så måste jag bevisa och återigen bevisa med utlåtanden från allergikonsulent och läkarintyg (har snart en hel byrålåda full med läkarintyg beträffande detta), men tyvärr räcker det ändå inte långt eftersom man inte har utvecklat några tveklösa tester gällande kemikalieöverkänslighet.
I stället för att satsa på utvecklingen av bevismetoder, eller ännu hellre metoder att komma till rätta med miljösjukdom, börjar läkare ploppa upp som svampar ur jorden för att förklara svårtestade och svårförklarade sjukdomar som "funktionella" sjukdomar, dvs inga sjukdomar alls utan ett sorts "feltänkande" som kan botas med terapi. Och massor av psykofarmaka förstås. För vem kan märka av sin sjukdom, förlåt funktionella störning, ifall man är stenad av droger eller hög som ett hus?
I Sverige har överläkaren Mats Palmér sagt i intervjuer i pressen att hypotyreos 2 "inte finns", den är bara ett av alla dessa halmstrån som människor klamrar sig fast vid för att förklara sina symtom, precis som en del skyller på amalgamförgiftning. Detta säger han precis som om amalgam inte vore farligt alls. Varför har man i så fall slutat använda det i Sverige, och varför har många blivit friskare efter saneringen? En privatperson skrev ett ifrågasättande brev till Palmér, och fick ett svar där han inte verkade så säker på sin sak. Varför då gå ut med "spökförklarandet" av hypotyreos 2 och även amalgamförgiftning?
En annan exorcist är psykiatern Fink i Danmark som spökförklarat sjukdomar som redan fått fysisk diagnos, t ex whiplash och fibromyalgi samt många andra. Vanligtvis brukar inte läkare vilja bli avslöjade med att tro på spöken, men nu kommer de ut, den ena efter den andra, ur garderoben med sina spökteorier angående svårhanterliga sjukdomar. Spöken som naturligtvis ska berika de stora läkemedelsföretagen som redan tornar upp sig och kastar sin skugga över en stor del av befolkningen, men ännu viktigare: rädda ansiktet åt stat och samhälle.
Men i motsats till andra exorcister klarar de inte att driva ut de onda andarna en gång för alla (då skulle det ju inte ge någon profit, gu´bevars), utan det måste till lite exorcism varje dag i tablettform eller annan lukrativ form. Vi får aldrig se de verkliga exorcisternas ansikten, dessa som blir rika på kuppen, för de vill gärna vara anonyma och inte kunna ställas till svars när spökutdrivningen allt som oftast inte fungerar eller slår fel.

Politik och häxprocesser...

Eftersom tecknen tyder på att vi får ett regeringsbyte vid nästa års val, kanske det går bra redan nu att
börja kritisera Socialdemokraterna och den nye statsministern Stefan Löfvén? Han besökte tidigare i somras Erlandergården i Ransäter, barndomshem till socialdemokratiske statsministern 1946 - 69, Tage Erlander. Den senare blev populär i de breda folklagren efter att ha berättat en rolig historia i Hylands hörna 1962. Har faktiskt ett svagt minne av det själv. Såg reprisen för inte så länge sedan, historien löd: En pastor var på fritiden medlem i en skytteförening. En söndag förmiddag stod han och övade i trädgården, när hans fru ropade: skynda på till kyrkan, så du inte missar gudstjänsten! Pastorn slängde i all hast på sig prästkappan utanpå pistolhölstret för att spara tid och gav sig av till kyrkan. Väl uppe i predikstolen råkade ett skott gå av mitt under predikan. Den var ju mycket pinsamt och pastorn försökte kränga av sig hölstret i smyg, men då reste sig en liten gubbe upp och ropade: Huk´ er ner i bänka´n, gôbber å käringer, för NU LADDER HAN ÔM!
En sådan liten sak kunde skapa en stark känsla av gemenskap mellan vanligt folk och politiker i folkhemmets dagar, en tid som idag känns naiv och oskyldig när man tittar tillbaka. Tänker också på att det är nog tur att de här strävsamma, och med dagens mått troskyldiga människorna inte lever i dagens hårda samhällsklimat som skulle ha raserat allt de trodde på och hade kämpat för.

Stefan Löfvén verkade vara av rätt material att följa i "landsfädrens" spår, ända tills en stor groda hoppade ur hans mun under ett TV-program där bland annat också förre miljöpartiledaren Birger Schlaug medverkade. Löfvén sade att han inte såg någon skillnad på höger- och vänsterpolitik när det gäller vinster inom vården......! Till och med Birger Schlaug tappade målföret, men sade senare en tänkvärd sak om att allt det här pratet om att skaffa fram fler jobb är ju ganska befängt. Det brukade ju på den gamla goda tiden handla om att kunna minska arbetstiden och öka fritiden, att SKAPA arbeten är ju en paradox för ett välfärdssamhälle

Är Stefan Löfvén en klon som till yttre attribut som tal och kunskaper stämmer med socialdemokratins grundvärderingar, men likt moderaterna som sade sig vara det nya arbetarpartiet, i själva verket representerar ett parti som är de nya moderaterna?Av de tecken man kan se beträffande ett regeringsbyte, är det inte mötet med makteliten i Bilderberggruppen som verkar vara något av en invigning för kommande statschefer, som jag främst syftar på, utan det faktum att nuvarande regering har backat välfärdssamhället in i väggen med Fas 3 som största arbetsgivare i landet, där medborgare tvingas arbeta utan lön och utan semester, och en nedmonterad sjukvård och socialförsäkring. För att rösta på mer av samma, skulle krävas att de röstberättigade skulle tas in på sjukhus för lobotomi, och efter vad jag har hört genomförs inte de ingreppen längre.
Men en sak som inte var trevlig på Socialdemokraternas tid var den överbeskyddande tendens staten hade, och som kunde bli riktig motbjudande. Under en epok av blomstrande ekonomi där övertaliga
läkare och chefer inom sjukvården riskerade att bli sysslolösa, kunde medborgare leva riktigt farligt. Folk skickades i skytteltrafik till psykiatrisk vård för samtalsterapi eller andra behandlingar, med många tragikomiska effekter. En äldre man togs in med många teorier och lärda pannor lagda i veck, och behölls i flera veckor (både vecken i pannorna och mannen) tills något ljushuvud fann ut att han hade vaxproppar i öronen. När dessa spolades, vísade sig patienten vara helt normal och svarade inte längre yxskaft när man sade god dag.
Men något decennium senare släpptes plötsligt alla mentalpatienter som man tidigare hade övervakat minutiöst, ut vind för våg. "Friskförklaringen" hade förstås ekonomiska motiveringar i grunden, men detta maskerades som brukligt med ideologi. "Frihet". "Ökad tolerans i samhället".
När det gällde omyndigförklarande av medborgare, kunde högerpartiernas motto att sköta sig själv och skita i andra kännas befriande, men idag har övervakning och kontroll tagits över av dessa partier. I dag när många sjukdomar och symtom framkallas av en allt sämre miljö, ligger ett allt desperatare förnekande av detsamma bakom frihetsberövanden som man börjat höra om varje dag nu. Från Sverige och Danmark, men också länder som  Italien och Australien, har jag på senaste tiden hört talas om människor som tvångsintagits och tvångsmedicinerats mot olika former av miljösjukdomar, däribland el- och kemikalieintolerans. En otäck utveckling där ett överdrivet kemikalie- och elberoende samhälle försöker behålla ansiktet genom att trycka ner invånare. Från Italien delade en person meddelandet från en australiensk vän som vädjade att man sprider kännedom om hur hon tvingades "avsvära sig" elöverkänslighet innan man tillät henne lämna sjukhuset, där man också tvingat på henne tunga droger. Det låter som rena 1600-talet när Galilei inför en kättardomstol tvingades avsvära sig "irrläror". Har den moderna utvecklingen nått sin kulmen och börjat vända tillbaka till häxprocessernas tid?

Samhället vill oss inte väl

Varje dag hör man från människor runt hela världen att de inte kan få någon hjälp eller arbetsplatsanpassning vs MCS. Från Danmark berättade en MCS-drabbad person som nekades såväl denna anpassning som sjukskrivning, att myndighetspersoner sade: "Det kan väl inte vara så illa så länge du inte dör av det". Från andra länder berättar MCS-drabbade att de rekommenderats arbeten där man välkomnar folk in till supermarkets och liknande. Att bara tänka sig hur den personen skulle må efter några minuter, eftersom de flesta kommer insvepta i stora moln av parfymer, rakvatten plus alla andra produkter, framkallar rysningar i sommarvärmen.
Jag tog nyss emot ett brev från Försäkringskassan där man säger att man överväger att avstå min ansökan om sjukpenning, "därför att mina symtom inte har förvärrats". Eftersom det är många, svåra fysiska symtom som räknas upp i mina läkarintyg, undrar jag då vad som räknas: att man ligger i koma, eller kanske ännu hellre i kylrummet på något bårhus? Man bad mig också att ringa och lämna "synpunkter" före ett visst datum, men när jag ringde idag svarade man att min handläggare gått på semester och inte kommer tillbaka förrän långt efter detta datum.
Eftersom min handläggare vid Arbetsförmedlingen länge tyckt att jag borde sluta söka arbete eftersom jag inte tål parfymer, samt uppmanat mig att söka sjukersättning, så sade jag vid ett telefonsamtal till honom tidigare i år, att jag nu skulle göra så. "Ja, om man inte vill arbeta, så", svarade han. För en tid sedan föreslog han ett möte med Arbetsförmedlingens rehabilitering, något som jag inte ens visste existerade eftersom jag frågat om sådan hjälp förut men nekats. "Ett intyg från dem kanske underlättar för dig att få sjukbidrag, för DET ÄR VÄL DET DU VILL". Jag svarade att det är inte det jag VILL, utan det jag måste eftersom de som bestämmer i arbetslivet har markerat att de inte vill att jag ska kunna arbeta, då de tydligt uttalat att de kommer att fortsätta använda parfymer och kemikalier som vanligt.
Jag erbjöds från Försäkringskassans sida ett möte IGEN, där jag skulle få reda på mina rättigheter IGEN. Vi hade redan ett sådant möte för inte så länge sedan, där min dåvarande handläggare vid FK uppmanade mig att "bevisa" kemikalieintolerans genom arbete med målning och slipning "så att man vid akuten kan se att du ramlar åt olika håll". Jag anmälde förstås detta till DO (diskrimineringsombudsmannen) och bad att få en ny handläggare. Några gånger har jag pratat i telefon med ett par handläggare som var både trevliga och verkade vettiga, och som höll med om att detta förfaringssätt var befängt. Men när jag nu fick en ny handläggare, verkar de ha gett mig en av den tidigare sorten igen. Om man hos läkare bara nämner saker som att få göra ett mastcellsprov blir det snudd på panik och kalla handen direkt. Några bevismetoder vill de inte höra talas om, däremot säger man både från läkares och FK:s håll att eftersom de inte har några bevis, utan bara "det jag själv säger" att gå efter, kan de inte bidra med hjälp av någon form. Låter det som om samhället vill oss väl?     

Kanariefåglarna ryter, men Finkarna skrattar (hela vägen till banken)

Jag får ett brev från Försäkringskassan där man skrivit: "...intyg visar inte på att dina besvär har försämrats sedan din sjukpenning drogs in senast". Mina besvär senast var tydligen inte tillräckligt svåra, fast de består av kronisk kemikalieintolerans med svåra fysiska symtom både från luftvägar, hud, leder och huvudet (svår yrsel, "hjärndimma", bokstavs- och sifferdyslexi vid och efter exponering, mycket nedsatt prestations- och arbetsförmåga), eftersom man har slemhinnor som reagerar på både allergener och gifter överallt i hela kroppen. Hur svåra tänker sig Försäkringskassan att symtomen ska vara, för att räknas; ska man ligga i koma?

Får höra av en dansk medborgare (fast numera har man visst tagit bort prefixet och det heter bara borgare i Danmark!) att fastän MCS sedan 2012 har en erkänd diagnoskod, så är det mycket svårt att få ett accepterande av och respekt för densamma, men också för t ex whiplashskador, fibromyalgi, skleros och många andra sjukdomar. Man har numera en psykiater som heter Per Fink, som verkar vara en riktig dårfink eller kanske snarare står på läkemedelsföretagens "payroll".  En smilfink då, eftersom han verkar lyckas med att förneka verkligheten för alla dessa människor som drabbats av ovanstående och buntar ihop dem under paraplyn "psykiska symtom", samt lyckats övertyga politiker, socialarbetare och läkare om detsamma. Det är klart att imperierna läkemedelsföretagen gnuggar händerna och betalar sina lakejer vad de är värda. Psykofarmaka-industrin idag måste vara motsvarigheten till guldgrävar-ruschen i Amerika på 1800-talet. Läste att även hundarna numera blivit stora konsumenter av psykofarmaka!
Det är frestande att citera Hamlet: "Något är ruttet i Danmark", men tyvärr gäller det även Sverige och förmodligen resten av världen.
Men frågan är om samhället kommer att tjäna något på detta, förutom den kortsiktiga lösningen att sopa problemen under mattan?
För det kvittar hur än psykiatriker och  handläggare på det ena eller andra stället vrider och vänder både orden och sig själva, så kvarstår faktum att många, många människor världen runt blir allvarligt sjuka av kemikalier. Bara en ren miljö kan få dem att fungera som kugge i samhällsmaskineriet igen; inga piller eller terapi i världen kan ersätta det sunda förnuftet. Det är också mycket möjligt att Finken själv och hans gelikar är förgiftade av t ex sitt rakvatten av resonemanget att döma?
Ingrid Franzon skrev boken "Kanariefåglarna ryter" om miljöhotet och hur vi kan tänkas övervinna det. Hoppas innerligt att vi slipper boken "Finkarna skrattar" (hela vägen till banken)!