Vi slår tillbaka

Kan man som lidande av MCS (Multiple Chemical Sensitivity) överhuvudtaget umgås med "vanliga" icke kemikalieöverkänsliga personer? De senare kan reagera som om man bett dem ta ned månen åt en, eller skämta bort det hela med "här har vi inte duschat på länge" eller också vara förstående och mena att de själva heller inte tål parfym fast de står där och stinker av parfymerade produkter. Hur det än är, så brukar så kallat normalt umgänge sluta med att man blir sjuk av deras produkter. Hur många "men jag har inte använt någon parfym" kommer man att hinna höra under sina livsdagar? Tror de verkligen att man kan luras att inte känna något bara för att de säger så?
Andra säger att lite parfym får man räkna med, och menar att man får acceptera det. Acceptera att bli allvarligt sjuk och utslagen från normala samhällsaktiviteter som att t ex arbeta?

Läser i tidningen att ABF-huset installerat hiss för att också funktionshindrade ska kunna ta del av utbudet. När jag var dit på ett "studiebesök" stank nästan varenda människa som arbetade där av parfym, jag var tvungen att fly ut trots andningsmask. Dessutom glodde man på masken, det var ingen som skulle glott om jag haft kryckor. Påståendet att alla ska kunna ta del av kulturutbudet kändes lite löjeväckande. Jag kanske skulle klottra dit: "Alla utom de SHR/MCS-drabbade, för vi andra är för bekväma att ändra på våra vanor"? För det handlar inte bara om okunskap, eftersom alltför många som fått god kunskap väljer att strunta i den. En del säger hellre att man är "negativ". "Men är det inte tråkigt att inte kunna göra vanliga saker?" är en annan tanklös utsaga.
Dags att slå tillbaka? Ett lager av dräpande repliker som också kan fungera som tankeställare borde varje MCS-are ha i bokhyllan eller ännu hellre i bakhuvudet. Borde vara ett drömläge för varje stå-upp komiker, när MCS blir mer allmänt känt. Det är ju väldigt tacksamt när någon slår ur underläge!
Vad skulle kunna få någon att sluta använda en riktigt otäck kemisk hårvårdsprodukt? Att sniffa runt och säga: "det är något som påminner om farmors gamla malkulor (naftalin) här. Väldigt farliga för hjärncellerna, tror de blev förbjudna att tillverka. Jösses, inte kommer det från ditt hår?" Eller lite spydigt: "Jag tror någon inte hunnit tvätta sig idag, det fick bli en överdos parfym istället."  Barnsligt? Inte mer än de kommentarer vi får ibland. Tills någon hinner uppfinna en fläkt i ficklampsformat för kemikalieintoleranta, som får parfym-molekylerna att studsa tillbaka till avsändaren, kanske med kraften av en örfil? Mohahaha.....

Världens första (?) MCS-deckare i miniformat

Fru Björnkvist levde nöjd och glad på fjärde våningen med sin make som fiskade till husbehov och kom hem med färsk fisk flera dagar i veckan. Måndag åt man abborre, tisdag gädda och onsdag gös. Sedan började man åter om: torsdag aborre osv. Och tur var väl det, för inkomsten började bli lite skral eftersom hon inte hade haft hälsan att orka arbeta så mycket på ett tag. En dag vaknade hon upp och orkade inte ta sig ur sängen. Å nej, influensan är här, sade hon till sig själv. - Wake up and smell the coffee, trallade hennes make som kom bärande på en bricka. - Tyst med dig gubbe, märker du inte att här luktar gift i huset? Hon förstod nu att det inte var influensa, utan att något förskräckligt gift hade spridits i lägenhetshuset.
- Har du blivit tokig käring, svarade gubben. - Här luktar väl inte gift, bara gott kaffe! Här kanske ni blir förskräckta över det karga ordvalet, men man levde i en landsända där detta var kutym och allt annat skulle uppfattas som fjäsk.

Hon bad om skjuts till arbetet eftersom det trots allt inte var influensan, och hon dessutom var tvungen att komma bort från den mystiska giftlukten som hon nu förstod att hon var ensam om att känna. Och det var tydligen bara henne den gjorde yr och vimmelkantig, svag och i andnöd. Men när hon kom innanför dörren till sin arbetsplats, som var ett polishus, märkte hon genast att den svaga lukt av gammalt mögel hon känt så många gånger förut nu plötsligt hade blivit hundrafalt starkare och fast hon inte var vidskeplig slogs hon av tanken att hon råkat ut för en förbannelse.

Blek och svimfärdig sjönk hon ner på sin kontorsstol, och såg som genom en dimma polischefen kliva in genom dörren och säga under sin stora mustasch: "Promemoria! Utskriven i 25 ex till klockan tolv!"
Polischefen svängde om på klacken och ryckte upp dörren, sprang rätt in i städskrubben - och skrek "aj" när han fick ett slag i huvudet av skaftet till långborsten som föll emot honom när han trampat på borsten. Egendomligt beteende var inte direkt ovanligt här, konstiga krämpor och otur när man  tänkte (om man säger så), och till sist hade åtgärden vidtagits att mäta ifall det fanns mögel i byggnaden. Mätaren sade nej, vilket var sannolikt att den skulle göra eftersom mätare som denna bara mäter 5 sorters mögel, medan det i själva verket existerar flera hundra mögelsorter. Men chefen var mycket nöjd med detta resultat och klappade i händerna: "Återgå till era arbetsplatser, allt är under kontroll." Samme man var känd för att gå in i fel hus när han gick hem och utropa: "Jösses, har frugan målat om igen!" Men som chef fick han en del överseende, alla visste ju hur överarbetad han var. (Senare skulle han komma att gå in i väggen bredvid dörren under ett studiebesök utomlands hos kollegorna i Mexico Beach Police Department och bli ordinerad en lång, lång semester. Det skulle visa sig att även denna polisstation var full av mögel, som genom sin inverkan på bl a den kognitiva förmågan gjorde poliserna till stadens värsta trafikfaror.)

Fru Björnkvist förstod snart att hon måste göra något åt sina grannar, vars parfymlukt vällde in genom betongväggarna och förvandlade hennes liv till en mardröm. Hur kunde någon använda så skadliga produkter och själva överleva? Kemikalierna vände ut och in på hennes stackars hjärna som fullkomligt vred sig i konvulsioner.
Kanske hade hon sett en TV-deckare för mycket, eller kanske var det påbrå från de förfäder hon släktforskat sig fram till, och som inte lade fingrarna emellan på sin tid (både mor- och farfädrar upphöjda i kvadrat hade haft ruskiga släktfejder; en av dem som hette Brynolf Snorfager  hade styckat sin fru med en yxa, men också för säkerhets skull grillat henne, serverat henne bland skivade rötter och kallat rätten "Brynolfs frestelse" -  vilket var upphovet till den senare rätt som skulle komma att kallas "Janssons frestelse" med eventuell maka/make utbytt mot ansjovis), för hon beslöt  att alla parfym- och övriga kemikalieförgiftare i hennes närhet måste undanröjas. Riktigt hur var inte planerat i detalj, utan fick vänta tills hon fick tillbaka lite av sina krafter.

Men morgonen därpå var polishuset utrymt, eftersom man förra aftonen hade hittat flera medvetslösa personer där, både poliser och häktade. Och när hon återvände hem, såg hon till sin förvåning hur grannar bars ut ur huset till ett utryckningsfordon trots att det inte brann. Det var personer som använt kroppsprayen Axe vars toxiska innehåll kan fungera som nervgas. Det blev en lugn och avslappnad kväll i huset med grannarna på sjukhus, men giftet fanns kvar i hennes kropp. Kläderna från arbetet hängde ute på balkongen, men kunde nog aldrig bli av med den monstruösa lukten från mögel blandat med deodoranter och rakvatten fulla av kemikalier som fanns med på EPA:s Hazardous Waste list. Och problemen kvarstod; om grannarna inte kom tillbaka, skulle nya komma och förmodligen förpesta likadant. Likaså om hon själv flyttade. Återstod då att hitta ett motgift som hon kunde spraya i huset, och som reagerade på de parfymerade personernas kroppar så att de blev förlamade så att de inte kunde spraya sig mer. När det gått ett tag, skulle förlamningen släppa och de kanske började parfymera sig igen, men då skulle samma sak hända och till sist skulle de förstå och sluta upp med sina toxiska parfymer.

Redan nästa morgon  ringde hon till släkten i Västmark och bad om receptet på "Brynolfs förbannelse", brygden som hade uppfunnits för länge sedan men återupptagits som motgift på 1990-talet när hästarna började stegra sig och tugga fradga därute, varje gång Carls Bilds namn nämndes på TV-apparaten i huset ett stycke därifrån. Om något skulle verka på parfym-människorna var det denna trolldryck. Drycken skickades per post, och om natten steg fru Björnkvist ut i trapphusets mörker och sprayade den överallt. Den natten drömde alla som använt parfym svåra mardrömmar där de tvagades med kokhett vatten i en rykande jättegryta, och när de vaknade kunde de känna hur deras kläder som tvättats i parfymerade tvättmedel stank av gift i ställer för rent. Och sköljmedlen, fullproppade av hormon- och nervsystemförstörande, cancer- och allergiframkallande ämnen  - hur hade de någonsin kunna använda dem? Alla dessa produkter kördes iväg till dumpningsplatsen för farligt avfall, och de såg som i en dröm vägen kantad av dödskallar. När de for tillbaka var dödskallarna borta. (När de i fortsättningen började tvätta sina kläder i biologisk ättika eller bikarbonat märkte de att sköljmedel inte alls behövdes, för kläderna både blev mjuka och utan statisk elektricitet ändå.)

I polishuset hade man äntligen börjat riva i väggarna och fann stora kolonier av svartmögel. Poliserna kördes till en ö i havet för avgiftning, och till dess fick skurkarna lova att hålla sig i skinnet, annars skulle de tvingas tvätta sina kläder i parfymerat sköljmedel som blivit årets rysare sedan ryktet spreds hur personerna som slutat med dessa fått både högre IQ och lägre sjukfrånvaro. Gladast var förstås fru Björnkvist som kunde öppna sin balkongdörr och lyssna till fåglarnas kvitter utan att bli kvävd av giftmolekylerna från tvätten på andras balkonger. Men allra gladast var hon nog ändå för att hon slapp stycka och grilla och göra "Brynolfs frestelse" av sina medmänniskor. Hon föredrog ju trots allt fisk!

Mindre mordisk med MCS?

I Konsums hylla för pocketböcker har nästan varenda bok ordet "mord" i titeln. Om man läser på baksidan kan man se recensioner som "gastkramande skräck" eller också lovar man uppmuntrande: "så här rädd har du aldrig varit". Och nu för tiden verkar kändisar snudd på tvungna att skriva en deckare. Före detta justitieministern Bodström skrev en (som inte var något vidare efter vad man hört, men vad vet jag - har inte läst den). En domare i Värmlands tingsrätt, Tove Klackenberg, spottar ur sig den ena deckaren efter den andra och en pensionerad pastor i en av kommunens församlingar kom ut med en deckare som utlovar mord och andra ruskigheter i den värmländska idyllen.
Konstnären Lars Lerin härifrån trakten sade i en intervju på den tiden innan han träffade Junior och blev lyckligt gift, att han var en stor konsument av otäcka filmer, vilket han själv tolkade var som kompensation för en enahanda tillvaro.
Tänkte på att jag som så kallad MCS-are, det vill säga drabbad av svår kemikalieintolerans, inte längre läser thrillers och deckare som förut. Kanske för att tillvaron är tillräckligt "spännande" ändå numera, med fasorna av kemiska parfymer som tränger upp genom huset som någon slags "Faraos förbannelser", och med undran om man ska överleva även nästa månad; inte minst ekonomiskt eftersom man blir förgiftad varje gång man försöker arbeta. Och även anklagad eller ifrågasatt av myndigheter som t ex Försäkringskassan, som om man hade en roll i den bisarraste av thrillers.

Dock har det några fördelar med MCS -  jag har automatiskt dragit ner på onödiga och skadliga nöjen; t ex köper jag aldrig godis numera, och läser aldrig skräplitteratur eftersom den dyrbara stund man överhuvud kan läsa (kanske med mask och handskar på) pga av parfym- och sköljmedelsimpregnering från bibliotekets böcker och lukt av trycksvärta, papper och omslag från köpta böcker, blir det mest litteratur av den mer uppbyggliga sorten som läses.

Fast det där med mindre mordisk gäller kanske inte när någon kommer för nära med parfymer och andra kemikalier på sig! Vad jag vet har ingen ännu skrivit en deckare eller thriller med detta ämne.

 

Forskning och "fulforskning"....

Ibland blir man förvånad över att luktsinnet än idag kan fascinera både nya och gamla vetenskapsmän, och inspirera till nya uppsatser och forskning. Men hur vetenskaplig är egentligen vetenskapen, och vad är det man missat när man fortfarande ser det som nödvändigt att hitta luktsinnets "gåtor" - något man tycker borde hört förra seklet till - och inte i stället kunna inrikta sig på något vi inte hört förut?  T ex något som kan hjälpa oss överleva i ett kemikaliesamhälle av aldrig förut skådat slag.
Dessvärre brukar vetenskapliga uppsatser vara styrda av att man redan har ett "resultat" eller en teori som ska bevisas, och de undersökningar som görs ska sakta med säkert föra dithän. Gör man intervjuer kommer frågorna att vara mer eller mindre ledande, och utgå från teorin i bakhuvudet. För att illustrera med t ex litteraturvetenskapen som i princip knappast lär skilja sig från andra vetenskaper när det gäller uppsatser och forskning, och föreställa sig att jag vill skriva en avhandling om en författare - då börjar jag kanske lite anspråklöst med att säga att jag vill undersöka ett visst författarskap ur ett visst perspektiv. Vi kan till exempel ta Erik Beckman, egentligen mest känd i kultkretsar, som kom från Rämmen några mil från min hemort. Jag säger att det intressanta med Beckman är hans nyskapande formspråk.
Men det krävs en teori man utgår ifrån, och en metod. Min  teori är att han vill säga oss något som inte kan nå fram på konventionellt sätt. Metoden lånar jag från ryssen Sjklovskijs idéer om de retoriska konstgreppens betydelse för modern litteratur, nämligen begreppet "främmandegöring" som innebär att det välbekanta framställs på ett nytt och ovant sätt, och som jag tycker är ett passande redskap för att närma sig Beckmans skrivsätt. Sedan kommer jag att läsa allt material om honom "som fan läser bibeln", och sållar förstås bort det som inte passar in på min teori om honom.

Skulle jag råka på några väldigt intressanta uppgifter som går stick i stäv mot undersökningens syfte, sparar jag dem till en helt annan uppsats någon annan gång "bort i Jensen" som Nalle Puh skulle säga.

Vetenskapliga undersökningar är aldrig allsmäktiga, utan utrustade med skygglappar - kanske vill man undersöka, med undertexten bevisa, en tes eller kanske har någon betalat för resultatet, t ex en tillverkare av en produkt? Kan man idag misstänka en viss "fulpsykologi" som är avsedd att leda bort från det faktum att alltfler blir sjuka av kemikalier numera? Men mot en realitet som elöverkänslighet används också fula knep. Karin Öckert nämnde i sin bok "Smärta i fokus" att när forskaren Olle Johansson vid Karolinska kom fram till resultat som visade på skador från strålning, drogs forskningsanslaget in och hans arbetsrum placerades i en skrubb.

En behjärtansvärd insats från forskningens sida när det gäller sådant vi blir sjuka av i kemikaliesamhället, vore att göra väsen av sig för att kräva ett förbud mot de farligaste kemikalierna i våra vardagsprodukter. Till exempel Lyral eller som den också kallas, Carboxaldehyde, som bland övriga i EU:s lista över de 26 "parfymvärstingarna" kallas den värsta, och som anses så farlig att vetenskapsmän vill förbjuda den. Vad jag vet, har den inte förbjudits än.

Vem kan egentligen uttala sig om MCS?

Den här tiden förra hösten medverkade en forskare på vad som benämndes doftöverkänslighet, Linus Andersson, i TV-programmet "Fråga doktorn". Det var ett stort steg jämfört med ett tidigare program när frågan togs upp, eftersom han gör klart att det är ett stort problem för de drabbade. När frågan tidigare togs upp hade TV-doktorn Gunilla Hasselgren med en handviftning avfärdat hela saken som något klimakterietanter brukar få besvär med, men det skulle "inte vara något stort problem". Det tricket hade nog doktorn hämtat från sina manliga kolleger, om vilka det sägs att de förr brukade skriva SVBK i marginalen när de inte orkade engagera sig. Bokstäverna  betyder "svid-, värk- och bränn-käring". (Fast vilka är egentligen oddsen för att de inte fortfarande skriver det?) Det rör sig ju ofta också om barn, ungdomar och män!
Hennes utsaga att det inte skulle vara så farligt, skulle hon nog som läkare skyndsamt omvärdera om hon visste att det finns barn som missar en normal uppväxt med skolgång och kamrater, att det finns en hel del vuxna som inte kan arbeta och försörja sig, att det inte är ovanligt att hamna i både ekonomisk misär och social isolering, att det finns människor som hamnat på hjärtintensiven eller till och med hamnat i koma av parfym, dragit på sig andra, svåra sjukdomar genom sin livssituation där man kanske måste fly från sin bostad, eller tagit livet av sig etcetera. Det skulle vara intressant att se undersökningar och statistik över detta.

Istället frågar man sig varför en del blir sjuka av lukter. Tyvärr är frågan fel ställd, därför att det är knappast själva lukterna man blir sjuk av utan de ämnen slemhinnorna kommer i kontakt med, annars skulle man ju inte blir sjuk om man t ex satte en klädnypa i näsan. Simsalabim, och frågan vore löst! Men tyvärr tar ju kroppen in kemikalier (både naturliga och syntetiska) även genom huden och slemhinnorna i kroppen, inte bara genom näsan. Precis som osynliga små pollen kommer flygande med vindarna från norra Europa och gör oss allergiska redan innan björkarna slagit ut hos oss, finns förstås också osynliga molekyler eller toxiner i luften när vi exponeras för t ex parfym eller mögel. (Och apropå pollen så finns det enligt Astma- och allergiförbundet studier på att pollen blivit större orsak till besvär under senare tider därför att kemikalier från t ex avgaser och industriutsläpp gör att pollen sönderdelas och lättare tar sig in genom luftvägarna.)

MCS kan inte vara en enkel sak att forska på för en institution inriktad på psykologi, med otillräckliga mätinstrument (och gissningsvis otillräckliga ekonomiska medel?), men förmodligen också fel institution för själva frågan. När man tänker på att den store kosmologen Martinus inte drog sig för att jämföra saker som illvilligt skvaller med mord i det att principen bakom är densamma, (det vill säga illvilja och lust att skada) dock med gradskillnader förstås, så kanske jag kan drista mig till att påstå att en förgiftning med parfymtoxiner inte är av psykologisk natur mer än ett ormbett eller ett kärnkraftshaveri (med motsvarande gradskillnader förstås). I sina värsta stunder av exponering kan man ibland nästan tänka att det vore mer hederligt av omgivningen att helt enkelt skjuta en än att utsätta en för den lömskaste av förgiftningar, men i friska, giftfria stunder föredrar man förstås hellre att förgiftas periodvis med förhoppningen att detta en dag ska upphöra.
Å andra sidan verkar ändå förståelsen för MCS vara bättre vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet än vid Sahlgrenska sjukhuset, för efter vad jag hört har inte så få personer blivit illa behandlade där, var man efter såväl negativt som positivt capsaicin-test avfärdat symtomen med att vara just psykiska!

De enda verkliga experterna på kemikalieintolerans till dags dato är de drabbade själva, och den enda mät- eller bevismetod som kunde tänkas stå till buds idag vore en översikt över vad de de har uttalat i intervjuer, öppna internetgrupper och hellre den samlade erfarenheten hos MCS-Sweden (Riksförbundet för mögel- och kemikalieskadade i Sverige) än hos vårdapparaten eftersom vården  brukar vara full av fördomar och okunskap om kemikalieintolerans. Jag är övertygad om att ifall man jämför resultaten genom åren och mellan individerna så kommer man att se ett mönster som också stämmer in på t ex fibromyalgi, "kronisk trötthet" (som ju innebär många andra kroppsliga symtom utöver trötthet), EMF och andra miljörelaterade sjukdomar/funktionshinder. Att alla dessa människor med kemikalieintolerans skulle "bluffa" faller på sin egen orimlighet. Det vore förmodligen hursomhelst ett säkrare väg än capsaicintestet, där det hänt att svårt astmatiska eller överkänsliga personer inte hostat i koreografi med testet och blivit utan diagnos, medan personer som inte alls har luftvägsbesvär, utan andra kroppsliga MCS-symtom, har råkat hosta sig till en SHR-diagnos.

MCS botas inte av mumbo jumbo

MCS skiljer sig från andra sjukdomar i det att alla inte är sjuka i sig utan det är omgivningen som gör en sjuk genom att använda kemiska (giftiga) produkter i så gott som allting, så gott som hela tiden. Till råga på allt har de flesta svårt att förstå detta eftersom de inte kan känna det på sin egen kropp. Att komma med uppmuntrande tillrop, som till exempel att hoppas att man snart mår bättre, är sålunda lönlöst så länge som den andre inte tänkt ändra sin livsstil från parfymerade till oparfymerade produkter eller också hålla sig så långt ifrån mig som möjligt.

Ibland kan man få goda (och förstås välmenade) råd och tips, t ex om livsfilosofi och sätt att tänka som vid det här laget rika entreprenörer gjort föreläsningsturnéer om och sålt en massa böcker av. Däremot är det sällsynt att man får tips om de riktiga juvelerna i branschen, för de är inte kända för den stora massan. Så hände det sig en höst för trettio år sedan när jag arbetade kvällspass på ett bibliotek, att en ganska kortväxt och skäggig (om jag inte minns fel) man kom in i all hast för att lämna tillbaka en bok. "Den här skulle du läsa", sade han i förbifarten. "Det är en bra bok." Jag tog upp boken och bläddrade lite. Aha, det var Martinus, den danske kosmologen som skrivit "Livets bok", och som en danska jag mötte en gång hade läst 11 gånger. Hela serien! Kan väl bara säga att det var ett av de bästa tips jag fått, och det på bara två sekunder.

Men vill bara säga att som MCS-are är det inte filosofiska tips man behöver, utan vad man verkligen är i behov av är praktiskt stöd och tips från människor som vet vad de talar om. Hur man ska få vardagen att någotsånär fungera utan att bli förgiftad av parfymångor från tvättstugor, i shoppingköer, i sina egna hem och så vidare. Och vilka kosttillskott som kan tänkas avgifta och bygga upp kroppen. I mitt fall har en luftrenare inomhus och en andningsmask utomhus varit livsnödvändigt, och jag äter nu Chlorella, en alg som odlats i bassänger för att vara giftfria, och som sägs kunna avgifta kroppen. Det tog minst sju månader att hämta sig efter en arbetsplats i ett mögelhus, där det förnekades att det fanns mögel men där alla personliga saker fick kastas på grund av mögellukten. Men kroppens organ kan ju inte kastas och införskaffas nya, utan får restaureras efter bästa förmåga. Det bästa vore ju en livslång karantän från mögel och parfymer/kemikalier, men samhället river och sliter efter ens kropp och själ i sina försök att vederlägga det faktum att många blir sjuka av en dålig arbetsmiljö (och bostadsmiljö). Tyvärr raseras också mångas ekonomi när de inte kan arbeta i samma utsträckning eller inte arbeta alls längre på grund av alla kemikalier i miljön, och det kan då bli ouppnåeligt att köpa de hjälpmedel man behöver för att kunna hålla huvudet över ytan. Eftersom samhället inte vill erkänna miljöproblemet, är det också svårt eller omöjligt att få något ekonomiskt stöd till t ex luftrenare, andningsmasker och alla filter som går åt till dessa.

Idag är det ganska vanligt att man får tipset att läsa Eckhart Tolle, som haussades av Oprah Winfrey i ett av hennes program någon gång i slutet av 90-talet. Sedan dess har han sålt miljontals böcker som heter saker som "The Power of Now" där han säger saker som "life is now", samt beskärmar sig över ofoget att ockupera sig med förfluten tid och framtid istället för med nuet. Alla låter sig dock inte övertygas, däribland Time Magazine som skrev "A wash in a spiritual mumbo jumbo", och att det inte var till mycket hjälp för dem som letar efter praktiska råd. Själv undrar jag "i mjugg" om han ens heter Eckhart på riktigt, eller om han har tagit namnet för att det anspelar på den medeltide munken och filosofen Mäster Eckhart. Som dock verkade mer restriktiv med att strö lättsmälta visdomar omkring sig, men så blev han inte särskilt rik heller! Men jag har egentligen ingen rätt att kritisera Tolle eftersom jag inte ens läst honom på riktigt, men heller inte vill läsa honom eftersom han känns förutsägbar redan efter det lilla jag läst.
Hursomhelst, filosofi kan vara trevligt och nyttigt - men gör varken till eller från för min vardag med MCS!

Lokalt skvaller från MCS-fronten

Det råder väl egentligen sekretess inom det här området, men om man skvallrar om sig själv kan väl ingen klaga?  AF:s Rehab skrev: "Dina aktivitetsbegränsningar avser även de grundläggande förutsättningarna för lönearbete; d v s att kunna ta sig till ett arbete och vistas i en lokal utanför hemmet, samt att kunna träffa och vara tillsammans med andra människor. Då det i dagsläget inte bedöms finnas någon möjlighet att eliminera, kompensera för eller anpassa till de hinder som du upplever i förhållande till ett arbete, gör undertecknad bedömningen att du i dagsläget inte står till arbetsmarknadens förfogande."
Och eftersom Försäkringskassan säger, fritt översatt till vardagsspråk, att jag inte ska inbilla mig att jag får någon sjukpenning eftersom läkarintygen inte kommer att vara tillräckliga någonsin vad han än skriver, blev jag beviljad så kallat försörjningsstöd för att överleva denna månad. Kontaktpersonen var väldigt trevlig, och eftersom man sällan kan träffa folk när allihop nu för tiden är parfymerade från hjässan till fotabjället, så blev jag kvar alldeles för länge och pratade alldeles för mycket. I lokalen hade etsat sig fast både parfymer och lukt av snus, och efter 40 minuter var det slut på talförmågan för min del och kunde bara kraxa hest.
Hon berättade att hon jobbat i 30 år med människor och även kunde mycket om olika sjukdomar. Jag sade "jösses, är du så gammal. Trodde nästan du var ny, för du såg så pass ung ut". Å andra sidan är inte synen den bästa, så nuförtiden verkar nästan alla märkvärdigt fräscha, eftersom jag knappt ser rynkor och andra skavanker. En fördel när man ser sig själv i spegeln också. Inget behov av ansiktslyft eller plastikoperationer här inte! (Fick en blödning i näthinnan vid en svår exponering av parfym och tobaksrök för knappt ett år sedan med sämre syn som följd - kemikalier är definitivt farligt.)
Men hon talade också om att hon arbetat som farmaceut, och där ringde genast en liten varningsklocka. Och precis som jag befarade började hon förklara att många patienter med sjukdomar som t ex Parkinson eller astma mådde mycket bättre av behandling med psykofarmaka. Hon menade att det måste vara tröttsamt att vara på sin vakt mot kemikalier, och att dessa mediciner skulle kunna hjälpa mig att slappna av.   Jag höll upp båda händerna: - Stopp och belägg! Äta ännu mer kemikalier mot kemikalier? Jag frågade också om hon visste något om SHR/MCS, men det visste hon inte. Luften höll på att ta slut i rummet, men jag måste ta ned andningsmasken och försöka förklara vad miljösjukdom innebär.
Bara en sådan sak att jag på eget bevåg slutade med den kolesterolmedicin jag fick utskriven, gjorde att jag mådde mycket bättre. Jag slutade förstås då också med produkter som innehåller transfetter, slutade använda vitt socker och började använda ekologisk kokos- och olivolja samt äkta smör istället för margariner fulla av kemikalier. Efter ett halvår var mina kolesterolvärden normala, och är det fortfarande drygt ett år senare. Så fler mediciner - nej tack! Och alldeles särskilt inte droger som "får en att slappna av" och inte känna om det är för mycket kemikalier i den omedelbara närheten. Det betraktar jag som ett utdraget mordförsök - att stänga av radarn och inte kunna  försvara sin kropp mot toxinerna den inte klarar.

Så här vid första besöket hade jag inte vågat ta med någon skriftlig information om MCS, med kalabaliken i hönshuset i åtanke, när jag sist skickade information om MCS till arbetsplatsen.  Vilket var en het potatis man skyndade sig att skicka vidare till AF:s handläggare, och som sedan ledde till kritik i tre nedstigande led; från AME, från AF och från Försäkringskassan.

Ett av de stora problemen med MCS är att man riskerar att remitteras till och utsättas för människor som aldrig ens har hört talas om MCS, men ändå skriver ut mediciner eller åtgärder som om de visste vad de gjorde. Miljösjukdom går inte att jämföra med andra sjukdomar eftersom den till största delen sitter i miljön, och så länge miljön inte åtgärdas är alla andra åtgärder bara en dimridå som döljer smitthärden. Sedan kan man tänka sig att patienter med olika sjukdomar som t ex Parkinson och Astma skulle må bättre av att skippa överflödiga kemikalier i sina hem, hygienprodukter och livsmedel, än att äta ännu mer mediciner.
Det verkar finnas ett skriande behov av information till institutionerna, som lever kvar i samma föreställningar som på den tiden man levde med ett minimum av kemikalier omkring sig jämfört med
nutidens massiva kemikaliebombningar från alla fronter.

Kanske kan man smått höra läkemedelsföretagen börja gnugga händerna i bakgrunden. När de får nys om MCS på allvar, finns det en överhängande risk att de vädrar guld och drar igång en kampanj utan like för att sjukvården ska skriva ut psykofarmaka mot allt som påminner om miljösjukdom. Vilket kommer att vara en katastrof både för miljö och människor. Och vem vågar lägga fingrarna emellan när problem kan sopas under mattan, och göra de mäktiga ännu rikare?