Vad kommer vår tid att kallas i framtidens historieböcker?

Jag fick berättat för mig att vid utbildningen av sjuksköterskor i Sverige i början av 60-talet var det  förbjudet att använda parfym. Reglerna var stränga, man fick absolut inte gå in till sjuka och heller inte till nyfödda om man använde parfym. När försvann reglerna? När blev det likgiltigt att patienter måste andas in de giftiga kemikalierna i syntetiska parfymer? Till och med från Västra Götalands landsting där man har en parfymfri policy, hör man hårresande berättelser t ex om hur en parfymerad bland personalen stod mitt bland läkare vid ronden hos en lungtransplanterad person, och ingen sade något.
En insändare i dagens lokaltidning efterlyser en utbildning i hygien, bemötande och vanligt hyfs hos sjukvårdspersonal, sedan h-n som patient bevittnat hur samma handskar användes till att öppna locket till soppåsen som till att öppna kompresser med (fast det fanns fotpedal till soptunnan) och hur man pratade om patienten över dennes huvud som om h-n inte fanns där. Det där med bemötande och hyfs tror jag har varit en bristvara inom vården även förr, men inställningen till hygien och hälsa verkar ha sjunkit.
Den tillåtande inställningen till kemikalier är både konstig och otäck, eftersom användandet av parfymerade produkter har ökat katastrofalt från 50-talet och fram till idag. (Jag läste någonstans uppgifter från Astma- och allergiföreningen att parfym-användningen har ökat med 5.000 % (!) sedan dess.) Enligt EU:s lista över de 26 "parfymvärstingarna" är det inte särskilt exklusiva dofter, eller rättare sagt gifter som man betalar dyra pengar för. Det kan till exempel röra sig om Carboxaldehyd, som är så farligt att vetenskapsmän vill förbjuda det. Antalet fall av allergi på grund av detta ämne är exceptionellt högt. Andra ämnen som inte är speciellt smickrande för parfymfirmorna är: bensen, formaldehyd, toluen och många andra som kan ge upphov till cancer, missbildningar hos foster och skador på centrala nervsystemet. Detta innebär att vanliga deodoranter är fulla av miljögifter, hormonförstörare och allergiframkallande ämnen. Att göra sin egen deodorant av kokosolja med en gnutta bikarbonat i (eventuellt lite arrowrot som stabiliserande medel) skulle hellre rekommenderas, eftersom vissa fall av cancer kan ha just deodoranter till upphov då de täpper till lymfkörtlar med gifter.
För första gången i modern tid är nu barnen sjukare än föräldragenerationen, och man får ofta intrycket att läkare är zombier styrda av "imperierna" läkemedelsföretagen. Man hör också om människor som blir dödssjuka av sina grannars ogräsbekämpning med livsfarliga gifter, och om andra vars grannar medvetet kör sina dieseldrivna bilar på tomgång utanför kemikaliesjukas dörr och även uppmanar sina vänner att göra så.

Det är ganska populärt att skriva böcker som kritiserar folket, t ex kallar Suzanne Brögger sitt hemland Danmark för "Mogadonien" redan i titeln på sin senaste bok och en viss statsminister skrev "Det sovande folket" om svenskarna. Om jag en vacker dag skulle skriva en bok om mina erfarenheter i "parallellvärlden" som kemikalieintolerant, skulle titeln, åtminstone enligt min hemdialekt bli "Dretfôlket", som vi kallar sådana som bär sig illa åt och bara tänker på sig själva. Översatt till rikssvenska skulle det bli "Parfymfolket", och i framtiden om vi överlever vardagsgifterna, kommer man att rysa över att det var så hänsynslöst och förskräckligt en gång.

Jo, vi finns....!

En liten flicka frågade sin mamma på Konsum: "Varför har tanten en mask?" Mamman svarade: "Sssch, var tyst. Hon är sjuk". Nu hade jag fullt upp att skynda till kassan och sedan fort därifrån för att rädda mig undan den billiga parfymstanken som omvärvar affären. Men om jag hade varit en Sokrates (eller inte haft en mask som gör det besvärligt att prata) skulle jag ha vänt mig om och sagt: "Nej, jag är inte sjuk. Det är era parfymer i t ex sköljmedlet i era kläder som är giftiga, och som riskerar att göra er sjuka. Och det är inte säkert att ni får MCS (Multiple Chemical Sensitivity) som jag, utan forskare vet nu att ni kan få diabetes, fetma, cancer, astma och många andra sjukdomar av kemikalier i era vardagsprodukter. Och era barnbarn kan få autism, ADHD eller genetiska skador av de hormonstörande ämnen ni går omkring i ett moln av idag."
Det skulle kanske ha varit en god gärning mot både flickan och hennes mamma, när de väl hämtat sig efter initialmotståndet då det är vanligt att man tänker: "Hon är förmodligen galen" eller "varför har vi inte hört om detta förut, då?"
Miljösjukdom är ett för samhället pinsamt tecken på att något är fel med miljön, därför förnekas den i det längsta, samt drabbade personer isoleras; "det är bara du". Men tänk om världens alla drabbade skulle samlas i en demonstration med t ex brevbombning av myndigheter och media? Det vore intressant att på ett ungefär få veta hur många man vore.
Hur kommer samhället att i framtiden (snart!) hantera miljösjukdomen? Måste enskilda personer ge sig ut som pionjärer och nybyggare i ödemarken eller på öar till havs? Eller kommer samhället att åstadkomma en "masslösning" á la leprakoloni eller Auschwitz? (Kanske bäst att tala tyst om det senare, annars kanske vissa får idéer.) Tyvärr är en masslösning av typen kolonier inte möjlig när det gäller MCS, eftersom det brukar sägas att när två personer med detta funktionshinder möts, har den ene alltid något som den andre inte tål.
Att avfärda olika former av miljösjukdom som inbillning kommer inte att vara hållbart i längden. Visst finns det ibland bakomliggande sjukdomar som kan göra den här typen av överkänslighet värre, men det är knappast en slump att det är ämnen som mögel, miljögifter och annat som är skadligt för kroppen som man reagerar mot. En av mina kloka facebookvänner sade att "om MCS är inbillning, då har världen en mass-psykos att hantera". Och är det en slump att den "mass-psykosen" började noteras i samband med massproduktionen av kemiska bekämpningsmedel, och när billiga, syntetiska parfymer släpptes fria på marknaden att härja runt i alla möjliga och omöjliga produkter?

Nu är vi där!

Nu är vi där! Knappt trettio år efter att jag läste 1984 av George Orwell som jag då tyckte var lite överdriven,  har verkligheten hunnit ikapp romanen där Storebror övervakar och där språket omformats till ett verktyg för manipulation: krig är fred, slaveri är frihet och okunskap är makt. Trots den tekniska fulländningen i samhället fungerar inte vardagsprodukterna. Rakbladen är trubbiga, tvålarna lukar illa av kemikalier, hissar och avlopp fungerar dåligt. I boken, alltså. Men i verkligheten lånade och översatte den svenska regeringen devisen "Arbeit macht frei" från Auschwitz, och hotade med utanförskap om man inte ville arbeta utan lön i  fas 3 som arbetslös. Negativt blev positivt och tvärtom när siffror redovisades och Storebror håller på att avskaffa pengar för att istället kunna kontrollera var alla slavar i världen befinner sig genom mikrochips i betalkorten.

I en annan av hans romaner, "Nere för räkning i London och Paris", beskriver han sitt ofrivilliga Wallraffande i en värld av fattigdom och en tillvaro som grovt utnyttjad arbetskraft av lägsta status som diskare på olika restauranger. Den påminner faktiskt om hur dagens svårighet att uppnå "tillsvidarearbeten", som de fasta tjänsterna numera kallas, tvingar många både unga och äldre att schasas runt som timvikarier på många olika ställen. Ofta orättvist behandlade; till exempel är det inte ovanligt att en person ställer upp i ur och skur även när en sjukskrivning vore påkallad, och sedan när de samlade dagarna inom kommunen börjar närma sig rätten  till en heltidstjänst - så slutar helt enkelt kommunen att ringa och vänder sig till en mer nykläckt förmåga för att spara in tjänsten.

Men verkligheten brukar ju överträffa dikten, och jag minns inte alls hur George Orwell förhöll sig till kemikalier i romanen, huruvida hans fantasi kunde omfatta de enorma mängder obeprövade och giftiga ämnen som idag omsätts i samhället? Om han hade kunnat föreställa sig miljösjukdomarna MCS och elöverkänslighet, plus många andra sjukdomar som har samma ursprung skulle han ha haft stoff till flera olika genrer: skräck, science fiction, realism och kanske till och med romantik där pionjärerna flyr ut från städerna för att försöka bygga sig en ny tillvaro. Men vem hade kunnat tänka sig att en sådan tillvaro skulle bli verklighet för miljoner människor i början av 2000-talet? Det skulle förståeligt nog ha varit en främmande tanke att människor skulle bli förgiftade i sina egna hem av sina hygienprodukter, kläder, plastmattor och barnens leksaker. Och på arbetsplatsen, på bussen och i mataffären av andras deodoranter och rakvatten. Och att ens föreställa sig dagens giftiga sköljmedelsdunster varthelst människor vistas kanske vore för mycket begärt till och med av en George Orwell?

Vårt lättrubbade samhälle

Jag hörde i dagarna talas om en elöverkänslig person som tvångsvårdas inom psykiatrin i Sverige, och en MCS-drabbad som på liknande grunder frihetsberövades i Danmark, vars "brott" var just funktionshindret Multiple Chemical Sensitivity.
Bland de värsta miljöer man kan placera människor med de två funktionshindren idag är just sjukhus, där alla lysrör och övrig elapparatur måsta vara helvetet för elöverkänsliga, och där handsprit, rengöringsmedel och parfymerade patienter, personal och besökare ytterligare försämrar symtomen hos de kemikalieintoleranta.

Att sticka sprutor i en svårt kemikalieöverkänslig person utan att först fråga efter vad denna tål eller inte, kan liknas vid ett brott. Den tvångsintagna personen i artikeln sade också att hon bad om att få packa en liten väska att ta med sig, men vårdarna ryckte tag i hennes armar och behandlade henne som en 150 kilos brottsling, när hon i själva verket var en ganska liten och späd person.
Det så kallade kunskaps- eller informationssamhället, som i själva verket är ett kemikalie- och elektricitetssamhälle måste i själva verket vara väldigt lättrubbat när en enskild person kan utgöra ett sådant hot. Vilket får en att tänka på hur författare som kritiserade den gamla Sovjet-regimen blev tvångsinlagda på mentalsjukhus eller deporterade till arbetsläger i Sibirien. I totalitära stater sitter makthavarna som på nålar och beter sig som värre mentalpatienter än några andra.

Man kommer också att tänka på den norska författaren Amalie Skram, som efter en utmattning togs in för psykiatrisk vård i Köpenhamn dit hon flyttat när hon gifte sig i slutet av 1800-talet. Hon blev där vittne till övergrepp och kränkningar som skulle ansetts kriminella i andra miljöer, och hur patienter gavs diagnoser utan några vetenskapliga underlag. Men eftersom hon var författare kunde hon ju skriva om saken (det resulterade i två böcker inspirerade av Kommunehospitalets psykiatriska avdelning), och när också tidningarna blev intresserade såg sig psykiatriöverläkaren Knud Pontoppidan tvingad att avgå som chefsöverläkare. Över hundra år senare tycks inte någon utveckling ha skett inom det området.

Varför inte ge läkare och övrig vårdpersonal en modern utbildning inom detta, eftersom miljösjukdomarna kan komma att öka lavinartat. Och varför inte utbilda även politiska makthavare. Förra året skrev den amerikanska tidningen Business Week att MCS kan komma att omfatta 60 % av befolkningen i USA före år 2020. Frågan är också om det skulle behöva kosta mycket extra att fasa ut användningen av obeprövade, men uppenbart giftiga kemikalier i vardagsprodukterna som omger oss alla hela tiden? Utan tvivel kommer det att kosta extra att inte göra det.

Gift och elektricitet - fysisk eller psykisk materia?

Enligt kosmologin består allt i universum av materia. Om jag minns rätt kallade Martinus den osynliga, dvs psykiska eller andliga delen för "strålformig materia", och enda orsaken till att vi inte räknar den till fysisk materia är de begränsningar som våra forskningsinstrument och våra sinnen har.
Något som i högsta grad består av materia, är de giftpartiklar som skadar våra slemhinnor, men som fortfarande förnekas till och med av många läkare. Dessa vill gärna ibland kalla både SHR (Sensorisk Hyperreaktivitet) och MCS (Multiple Chemical Sensitivity) liksom även elöverkänslighet för psykiska symtom, i förringande syfte (och är därvid tydligen inte upplysta om det psykiskas status som faktisk materia det också). Att beteckna ett funktionshinder som fysiskt verkar ge mer status, och kan föranleda till anpassningar av arbetsplatser och boende medan ett försök till psykisk stämpel inte föranleder till något annat än slutsatsen att det beror på personen själv och inte inomhus- eller utomhusmiljön.
Det verkar som samhället återgått till ett mer primitivt stadium, eftersom det idag är grova bevis i form av röntgenplåtar och tydliga provsvar som räknas. Nu gäller inte längre Socialstyrelsens riktlinjer vid sjukskrivning för astma eller allergier som förut. (Det är väl därför de drabbades av någon slags panik vid min vårdcentral, och nekade mig att vara patient där, och därför måste åka 20 mil tur och retur inklusive förgiftning i patientresors bilar för att besöka Allergicentrum i en annan stad.)
Att eventuella tester för t ex kemikalieintolerans inte har utvecklats i samma takt som gifter har tillåtits i diverse material är inget man räknar med i medicinvärlden, utan alla som blir sjuka av den anledningen grovsorteras bort från sjukförsäkringar och samhälleliga rättigheter. Att gifterna i t ex parfym och sköljmedel kan ha namn som formaldehyd, toluen, bensen plus en lång, lång rad andra namn för bevisligen skadliga ämnen hindrar inte många från att kalla symtomen inbillning. Dessa giftmolekyler sprids från tvättstugorna kring hela bostadskvarter och skadar förstås även hundar och andra djur. Hur många symtom hos husdjuren beror egentligen på just parfymerade produkter och andra kemikalier hos ägarna (och grannarna!)?  Och hur många människor är det rimligt att sortera bort ur samhällssystemet på grund av detta?

En annan fråga är varför de extrema, syntetiska tillsatserna används i parfymerat sköljmedel, som är en av de värsta obehags- och sjukdomsframkallande produkterna därför att molekylerna klibbar fast och inte går att tvätta ur tygerna. Man kan tänka sig hur husdjuren måste lida när detta fastnar i deras luftvägar och övriga slemhinnor och de inte kan tala om det. Och det borde faktiskt vara klassat som barnmisshandel när små, försvarlösa barn utsätts för kläder och lakan som marinerats i rent gift, som det ju är om man ser till innehållet. Varför tillåts detta?

Positivt/negativt

Är orden "positivt" och "negativt" någonsin objektiva omdömen, eller fungerar de helt och hållet som subjektiva värdeomdömen? När en person säger till någon annan: "Du är alltid så negativ" brukar det betyda: "Du tycker aldrig likadant som jag". När man får beröm för att ha gjort något positivt är det inte alltid självklart att saken är positiv för en själv, utan man har ibland gett efter för påtryckningar från andra.
Personligen börjar jag bli smått allergiskt mot de två orden, därför att de har blivit både utnötta och missbrukade för manipulerande syften. Och om man ska vara riktigt universell och holistisk, får man fråga om det överhuvudtaget finns något som är "positivt" i sig eftersom om man ska tro entropilagen så innebär en positiv händelse på ett ställe att något negativt måste ske på ett annat för att upprätthålla energibalansen? Åtminstone i ett slutet system, men vem vet om inte hela universum är ett "slutet system"?
Orden har förstås ett objektivt värde när det gäller att tyda medicinska prover och tekniska tester med mera. Vad jag inte gillar är när människor använder orden som värdeomdömen om varandra. Kanske borde man i själva verket ta det som beröm om "fel" person kommer och säger att man är negativ! Man verkar i alla fall ha gjort någonting bra där!
Hursomhelst har jag anat ugglor i mossen när vissa myndighetspersoner har använt dessa omdömen när det gäller mitt funktionshinder MCS, och skulle jag ha följt deras riktlinjer hade positivt blivit negativt för mig.       

Febreze och amatörpsykologi

Precis som den försåtliga odörsprayen Febreze (som gudskelov inte finns i Sverige, men används flitigt i t ex USA - fast vi har förstås Wunderbaum och doftblock som kan ta stryptag på oss när vi kliver in i främmande bil eller badrum) är till för att skyla över att det inte finns tid att vädra, rengöra eller möjlighet att byta ut någon unken attiralj, så kan man säga att amatörpsykologi är ett populärt sätt att skyla över brister i den egna förmågan att handskas med andras "jobbiga" funktionshinder. Det finns säkert många bra yrkespsykologer, men andra medicinare kan tyvärr ibland använda dessa som en avstjälpningsplats för att slippa ta itu med besvärliga kroppsliga symtom. Hur många har egentligen fått en adekvat behandling riskabelt uppskjuten vid t ex hjärntumör, hyper- eller hypotyreos (över- respektive underfunktion hos sköldkörteln) med mera, bara för att läkaren reflexmässigt skickat patienten vidare till denna "avstjälpningsplats" utan fysisk undersökning?
På liknande sätt är det ofta det första som också både privat- och myndighetspersoner tar till som "vapen" för att behärska en situation med personer som lider av parfym- och annan svår kemikalieintolerans.
"Det skulle kvitta var du jobbade, du skulle bli sjuk ändå", sade min handläggare vid Arbetsförmedlingen till mig en gång, men det stämmer faktiskt inte. Det kan vara så enkelt som att låta bli parfymerade produkter på arbetsplatsen (hur svårt kan det vara att köpa oparfymerade hårvårdsprodukter och deodorant t ex?) och att städa med dito rengöringsmedel. Samt att inte ha arbetsplatsen i mögliga eller på annat sätt sjuka hus. Men det verkar ha blivit så normalt att det faktiskt blivit standard att det är fel på inomhusmiljön, och att det är bara man själv som är "sjuk" om man reagerar mot detta.
Precis som det är enklare på kort sikt att bara fortsätta med ett drogmissbruk, rökning eller skadliga matvanor, är det enklast för de flesta att bara köra på i gamla spår vad gäller den dåliga inomhusmiljön och missbruk av odörsprayer istället för frisk luft. Men många "korta sikter" blir snart till en lång sikt och kanariefåglarna som tuppat av i sina burar bärs ut som olämpliga - men det är ju faktiskt som att kasta kompass och radar överbord ute till havs, bara för att slippa veta att isbergen tornar upp sig.