Jag har alltid gillat Katarina Frostenson, och fortsätter att göra det och läsa henne även efter den stora skandalen i Svenska Akademien och efter att hon fortsatte se sin make som oskyldig fast han dömdes till flera års fängelse för övergrepp mot kvinnor. Hon har länge suttit högt på parnassen i Sverige där hennes poesi ansetts som nyskapande, och fått många prestigefyllda priser. Men hon skulle kanske också fått priset för effektivaste skygglappar då hon inte "såg" vad de flesta andra såg (men som de också teg om); att hennes make utnyttjade sin position i anslutning till Svenska Akademien till att utsätta kvinnor för grova övergrepp och våldtäkter, och att han även använde sin position till att tysta och hota dem.
Både MeToo och skandalen kring Svenska Akademien håller kanske smått på att falla i glömska redan nu, men jag läser Matilda Voss Gustafssons bok "Klubben", där hon gjort en gedigen research kring vad som hände och sökt förklaring till hur det kunde hända gällande både Arnault och alla i närheten som såg men ändå inte såg. Att "se" är farligt, enligt Katarina Frostensen i hennes poesi t ex diktsamlingen Joner som jag skrev en uppsats om då jag läste litteraturvetenskap en gång i tiden. Hennes dikt "I Hjärterot" bygger på en medeltida ballad där att "se" är kopplat till våld och övergrepp. Den börjar: "Herr Peder är ute och ser. \...\ Han ser allt utom roten. Det man inte ser kanske inte finns - Därför driver han pilen, för den rakt i roten ner. För att se \...\. Att hon i alla år levde och fortfarande lever ihop med Arnault kastar ett annat ljus över hennes poesi, tycker jag. En del av fascinationen för hennes poesi är förmodligen det dolda hot som alltid finns någonstans där, men vi vet inte riktigt vad det är. Då Ylva Eggehorn skriver: "Var inte rädd\Det finns ett tecken, skriver Katarina Frostenson: "Var rädd\Det finns ett mönster". I samma diktsamling förekommer ofta Jungfrun som utsätts för övergrepp, t ex dikten "Hon ligger i delar" som sägs inpirerats av rubrikerna från styckmordet på Catrine da Costa" några år tidigare.
En av alla andra som "inte såg" var akademiledamoten Horace Engdahl som uttryckte stor beundran för "världsmannen" Arnault och tyckte att han borde öppna en klubb för att lära unga män stil. Jag har alltid fascinerats av Horace Engdahl och brukar alltid läsa allt som skrivs om och av honom, kanske beror fascinationen på att han lyckas säga så mycket utan att egentligen säga någonting alls, och att jag uppfattar honom som en stor sufflè; skulle någon komma på idén att sticka ett pyttelitet hål på honom skulle hela tomrummet pysa ut. Det kanske är orsaken till att han uppfattar det när kritiker inte hållit med honom, som att de vill "förinta honom".
Vi måste alla ha ett visst mått av skygglappar för att överhuvudtaget umgås med folk, men det finns några som verkar ha skygglappar gjorda av betong. Då tänker jag t ex på Donald Trumps närmaste män, som inte bara i politiska galenskaper utan också i privata måste blunda och bära för stora skor för att han som ett narcissistiskt maktmedel köpt dem skor i present de känner sig tvungna att bära. Katarina Frostenson har sitt utlopp och ventil i poesin. Var har de sin? Kanske i att starta krig och hot mot andra nationer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar