Pandoras ask och döden i Samarra

- Får man dansa och sjunga medan världen går under, frågade Suzanne Brögger under pandemin. En retorisk fråga med det underliggande svaret Ja. Får man klaga över allergi och andra intoleranser, när det är krig, klimatkris, inflation och nya pandemier runt hörnet och så vidare? (Det senaste: Pandoras ask verkar ha öppnats i Ryssland när fler benådade fångar än beräknat har överlevt kriget i Ukraina, har återvänt och sätter skräck i medborgarna med mord och våld.)

Men ändå, en pytteliten Pandoras ask jämfört med världens plågor har det varit här i sommar med start vårens fönsterbyten, följt av en massa damm, kemikalier och mängder pollen i huset. Pollennätet åkte aldrig upp under värsta säsongen eftersom gubbarna snart skulle komma tillbaka och göra fönsterblecken. Ett fönster gick inte att stänga, "gubbarna" var oanträffbara och ännu mer pollen invaderade. Men jag klarade säsongen bättre än jag trodde; inga läkarbesök, bara några doser kortison. Men när jag trodde jag klarat det, och det värsta var över bröt det ut en förskräcklig mögelsäsong på grund av det ständiga regnandet med en stor utbredning av den giftiga utomhusvarianten Alternaria, så jag blev senare däckad av den istället. Man ska alltså aldrig ropa hej, man kan inte undkomma sitt öde och så vidare och här citerar jag den principen utan övriga jämförelser: En handelsman gick omkring på en marknad i Samarra, plötsligt fick han se Döden stå och kika på honom mellan handlarnas draperier. Handelsmannen blev väldigt förskräckt, hämtade en häst och flydde långt ut i öknen. Men där stod Döden och väntade på honom. Döden sade: - Jag blev också väldigt förvånad över att se dig på marknaden i stan, det var ju här vi hade stämt träff!