En varning från 50-talet

Jag vet inte om ungdomarna fortfarande får läsa Aniara i skolan, men idag skulle den troligtvis kännas mer aktuell än t ex på min tid. Minns en vän som berättade att hennes lärare var så rörd att tårarna trillade när hon läste Aniara för klassen medan klassen inte fattade något. Kanske kändes den för främmande och orealistisk på 70- och 80-talet. Harry Martinssons diktepos anses som Sveriges första riktiga rymdberättelse och skrevs under det kalla kriget och hotet från atomvapen som hängde apokalyptiskt över tiden och kan kännas igen desto värre idag med klimathot, pandemier, Putins kärnvapenhot m m. Människor flyr från den strålningsskadade jorden mot okänt mål i ett gigantiskt rymtskepp där de framlever sina liv, blir gamla och dör ombord medan skeppet fortsätter i ett oändligt universum. Den skrevs 1956 men där förekommer en slags dator vid namn Miman som rapporterar när jorden slutligen gått under i ett atomkrig. Men det politiska spelet fortgår mellan ledare för olika grupperingar och man söker tidsfördriv, mening och verklighetsflykt på olika sätt, och där uppstår också fanatiska religiösa inriktningar och sekter. Litteraturvetare har förstås haft många åsikter om Aniara, allt från "symbolik för nutiden" till civilisationskritik och en varning om framtiden. För döva öron, kanske man ska säga... Om språket och de påhittade orden och facktermerna i diktverket känns en aning fåniga ibland kan man tänka på alla nya, inte minst tekniska ord vi rör oss med idag som ingen skulle begripit om de fått höra dem då och alla nya som kommer att användas i framtiden som vi inte vet något om.