Jag såg en gammal favorit, Fleksnes som "tandläkaren", i ett klipp på Youtube där han i en diskussion med patienten hotar med marsipan som tandfyllning ifall patienten fortsätter envisas med att Volvo Sonett skulle vara svensk och inte italiensk som tandläkaren anser den vara. Idag riskerar skrattet att fastna lite i halsen om man betänker att vår generations alternativ till marsipan-lagning var amalgam, innehållande ett av jordens giftigaste grundämnen, kvicksilver. Men inte nog med det; på den tiden borrade tandläkare upp skolbarnens friska tänder och fyllde dem med amalgam i förebyggande syfte.
De flesta barn (även de som var flera år äldre än jag) var skräckslagna inför besöken hos den gamle herr Finnsson som var vår barndoms tandläkare. Han hade aldrig hörts säga något annat än GAAPA, och rörde sig spöklikt och stelt. Några tyckte han påminde om Frankensteins monster. Men jag såg faktiskt fram emot tandläkarbesöken som höjdpunkter, inte bara för att det var häftigt att få en guldstjärna om man varit "duktig" utan det var spännande att få åka in till stan i en liten fyrkantig, ljusblå buss som elaka tungor kallade "grisbilen", full av skolbarn till det sprängfylldas gräns. Jag hade heller inget emot herr Finnsson, som hälsade på oss med handslag (stenhårt) precis som med vuxna och med olycksbådande glimt i ögonen. De äldre barnen sade att han gillade när det gjorde ont, och att ge sprutor var det bästa han visste. Det var både kusligt och spännande, lite som i en gotisk roman kanske, men så här i efterhand kan man tycka att han använde sig av bedövningssprutan lite väl ofta. Hade man verkligen så många hål i tänderna? Man åt ju inte speciellt ofta godis heller. Det verkar hellre stämma att det proppades amalgam i tänderna för att det var modernt att göra så på den tiden, "för säkerhets skull", även om det vid den tiden inte bekymrade oss barn. Vi fick ju en guldstjärna i boken plus en gratis tripp till stan...
MCS (Multiple Chemical Sensitivity) är ett ganska nytt begrepp, och började noteras efter andra världskriget i takt med den ökade kemikalieanvändningen. Men man kanske kan kalla hattmakarna för 1800-talets MCS-are? De fick skador från kvicksilvret som användes vid impregnering av filtmaterialet till hattar, och var ofta tvungna att sluta sitt yrke i förtid. Den tidens experter kunde inte förstå vad den konstiga sjukdomen ("mad as a hatter"!) berodde på, och det är möjligt att man också då valde att blunda och förneka problemet helt enkelt. Men gudskelov upptäcktes till sist att kvicksilvret var boven i dramat, och man kunde fortsätta med konsten att göra hattar utan livet som insats. Tyvärr kom någon upp med idén att placera kvicksilvret i våra tänder i stället (förmodligen en misantrop, släkt med herr Finnsson?). Men frågan är om plastmaterialen som ersatte amalgam är något lysande alternativ, fullproppade med hormonstörande Bisfenol A och förmodligen också andra gifter, vilket fortfarande gör tandläkarbesöken till något av ett besök i det gotiska kabinettet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar