"Huru fan skall detta sluta"

Kanske man får lov att citera drottning Hedvid Elisabet Charlotta (gift med Karl XIII) som när en adelsman blivit massakrerad av en lynchmobb i Stockholm skrev: "Huru fan skall detta sluta?". Jag tänker nu på valet och hur "trumpismen" tog över staden med ett nytt parti, OR, förra valet 2018. "Nytt" är inte automatiskt lika med bättre, och allt nytt är heller inte nytt utan kan vara gammalt och unket i ny förpackning; man kan helt enkelt ha "sminkat grisen". Personer med andra åsikter än partiets dumförklarades, hängdes ut och skrämdes till tystnad. "Kommunalrådet cyklar förbi" är titeln på en av Erik Beckmans romaner. Och nuvarande kommunalråd är ute och cyklar ordentligt, som före detta polischef verkar han inte kunna grundlagen så bra. Nya Wermlandstidningen bröt (av misstag) mot grundlagen när de publicerade flera grundlagsskyddade anonyma insändares namn i ett mejl till nämnda kommunalråd, som genast skrev på sociala medier att han "visste vilka de var" och dessutom tipsade om hur man kunde få reda på deras namn! Den ena av partiets grundare ("Det är något som är fel") och även den tidigare ordförande och partiledaren hoppade av. Tidigare ordförande har berättat i både Nya Wermlandstidningen och Värmlands Folkblad om nur hon aldrig fått svar på sina frågor eller sakliga kritik utan istället blivit påhoppad som person, blivit misstänkliggjord och mobbad. Oberoende Realister borde skulle kanske hellre kallas Oberoende pennalister? "Oberoende av en moralisk kompass", som rubriken lyder i senaste inlägget i VF (18/8), skriven av tidigare ordförande och partiledare Kattarina Hjern, där hon menar att folk börjat skriva anonyma insändare av dessa skäl, men inte heller då fick svar på några frågor utan då ondgjorde sig istället kommunalrådet över att de skrev anonymt. Man misstänkte att det skulle kunna barka däråt när kommunalrådet Jens Fischer satte ribban vid "det är inte brottsligt" på tal om att det politiska klimatet blev hårt och otrevligt. Precis som ett visst annat parti har OR en "svans" som är beredd att ge sig på minsta kritiker på sociala medier. Man får hoppas att vi efter valet detta år får ett mer seriöst parti som styr, som kan ta sakfrågor och inte lägger en massa energi på att bråka med folk på sociala medier. Och ett kommunalråd som är till för alla och inte bara för en svans av påhejare.

Om "jätteproppen Orvar" och varför vi vill ha strängare straff nu

"Varför är vi inte argare" är en rubrik i VF (15/8), en artikel skriven av Jenny Wennberg. Socialdemokratin har svikit. När man av valtekniska skäl började fjäska för medelklassen gav man samtidigt upp jämlikhetstanken, menar hon. Intressant, för det påminner åtminstone mig om teorin att efter decennier med det "mjuka" samhället och strävan till jämlikhet börjar en längtan efter skillnader, strängare regler, hårdare straff osv ta form. Någon historiker (tror det var Gordon Taylor) delade upp människans epoker genom historien i "matristiska" respektive "patristiska", inte att förväxla med matriarkat- och patriarkatstyre utan mer som en kvinnlig eller manlig princip som genomsyrar samhället. (Kanske lite som yin och yang?) Med teorin att allt får en motreaktion och vänds i sin motsats efter tillräckligt lång tid. En patristisk struktur bygger på regler, straff, plikt, pansar, polis, censur, medan matrism står för mjukhet, jämlikhet, utjämning av hierarkier, gränslöshet. Suzanne Brögger tar upp detta i en artikel (kan bl a läsas i samlade artiklar i boken Sejd från 2022). Hon menar att om den patristiska principen får pågå för länge dödas kreativiteten. Om den matristiska överdrivs får vi ett samhälle där lärarna är rädda för eleverna och där vuxna inte kan föra ett samtal längre för att barnen tillåts väsnas och ta all plats. Utan gränser blir tillvaron ett träsk. Brögger menar att det i början av seklet (jag antar hon menar det förra) tycktes det finnas en balans mellan dessa där det konstnärliga skapandet var rikt. Det gamla uttrycket "skomakare bliv vid din läst" härstammar uppenbarligen från den förra patristiska epoken medan "du kan bli allt du vill" är typiskt för den mjuka strukturen. Plötsligt sökte alla ungdomar till mediaprogrammen för alla ville ha ett kul yrke. Suzanne Brögger anser att roten till detta är ungdomsupproret -68 som i andra länder var ett "sommarlov" men blev permanent i Danmark (något liknande i Sverige på 70-talet vill jag minnas) då "de långhåriga männen i kofta" med sina mjuka värden tog över inflytandet vid institutionerna. Och satt kvar i en evighet tack vare trygga avtal. De yngre generationerna hindrades att komma fram med nyare idéer. I Sverige kallas fenomenet "jätteproppen Orvar". Jag är såpass gammal att jag minns några av männen som demonstrativt broderade blommiga dukar på kafferasten, vid några vikariat inom kultursektorn när jag var väldigt ung. Motreaktionen, enligt Brögger, blev olika slags extremister, mc-gäng, nynazister, sociala förlorare, ghettovåld, bilbränder osv. Brottslingar säger nu att de vill han markerade straff och inte vill falla ner i terapins träsk med relativiserandet av skuld. Strängare straff och hårdare tag önskar de kriminella själva, alltså. Det gränslösa internet menar Brögger är ett väldigt matristiskt fenomen. Internet har tagit över funktionen som väggarna på offentliga toaletter hade förr. Det finns inget överjag. Att gå in på vissa sidor är som att besöka ett sinnessjukhus före psykofarmakan, skriver hon. Dock verkar internet vara favoritforum för hatarna och förespråkarna för ett hårdare samhälle, min anmärkning. Men Brögger påminner om att feminismen inte är samma sak som matrism, "ty paradoxen är att oavsett hur mycket matrismen breder ut sig är du som kvinna alltid underkastad patrismens måtstock, och bär automatiskt fyra tusen års misshandel i generna. Man vet att man i det gamla Grekland inte hade mer status än ett djur, och att man under medeltiden brändes som häxa. Än idag dödas flickor vid födseln, de säljs och byts, mörbultas och våldtas." Hon påminner om vad Germaine Greer (författare till den kvinnliga eunicken) sade: "Om vi omskärs i Sudan eller blir generaldirektör i New York så finns det alltid en stigmatisering förknippad med att vara kvinna." Det finns några som inbillar sig att vi fortfarande lever i det "mjuka" samhället, men om ni frågar mig började den "nya patrismen" ta form 1990. Titta bara på arbetsmarknaden. Nu kan vi se gamla tiders daglönare och pigor fast under annat namn. De kritiska kallar det prekariatet.

Lägenheten

Numera när var och varannan absolut ska skriva en deckare, skulle jag lätt kunna skriva en rysare med det för en rysare perfekta namnet "Lägenheten", byggt på verklighet. Man ser ett relativt vackert hus i ett till synes lugnt område, men vad finns innanför fasaden? Första minnet av huset var när en blind granne utan timer glömt stänga av spisen, och när jag gick in för att rädda henne ur rökdimmorna var det första hon gjorde sätta sig och röka. (Jag hade flyttat från ett annat hus där grannen nyss bränt upp nedersta våningarna.) Men jag ville gärna flytta upp några våningar där det finns balkonger och flyttade direkt jag fick möjlighet. Grannen under var trevlig men tyvärr alkoholist och där stadens alla fyllon verkade få plats i hans lilla lya. Sen dog de ut av naturliga orsaker men grannen längre framöver visade sig creepy på ett annat sätt. Vi kan kalla honom Benny. Benny hade flyttat från eget hus och tyckte det var kul att lyssna på lägenhetsgrannar med en "apparat"; om man tycker det är obehagligt i filmer där någon i en lägenhet är avlyssnad av polisen är det inget mot Bennys dygnet runt-uppkoppling. Jag tror man avlyssnade till och med under toaletten för när man spolade var det någon som gallskrek. De skrek när man tappade en knappnål. Tydligen avancerade grejor. Benny smög ner i källartrappan och kikade upp när man gick ut, och smög några gånger bakom en i affären. Sen flyttade han till vi kan kalla det Stockholm men lät drogberoende ungdomar härja fritt i hans lägenhet. Han förnekade det i sms: "Skyll inte på min grabb att han skulle knarka", vilket jag inte hade gjort och visste inte ens att hans grabb var där. Men nu hade de blivit så paranoida av allt avlyssnande att de trodde det var något skumt med vartenda steg jag tog och började för säkerhets skull följa efter ute också. Vid något tillfälle hade någon i all hast och drogdimmor fått på sig en lång kjol, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men å andra sidan visar ju modemagasinen nu manliga modeller i kjol så det kanske bara är att jag är lite efter min tid...Till slut fick till och med Benny nog av drognästet, det renoverades och en ny innehavare nyss kommen från "en lång semester" tog det hela ett steg längre: nu kunde alla illegala nattklubbar slänga sig i väggen. Nu blev det dygnet runt-klubb med gratis dygnet-runt passiv drogrökning för närmaste grannar. Sen råkade visst "nattklubbskungen" slå en yxa i huvudet på någon, sedan visade sig lägenheten bli befolkad nattetid av "spöken" som funnit den perfekta platsen att helt inkognito och i lugn och ro tillverka droger. Dock inte lugn och ro för mig som fick covid-19-liknande symtom av giftiga kemikalieångor. Det byttes lås flera gånger, men spöken tar sig som bekant in ändå och polisen som uppmanade att ringa akut nästa gång så de kunde tas på bar gärning, brukade skylla på att de inte hade någon bil inne och råkade det finnas bil skickade de ingen ändå utan skulle "upprätta ett ärende" (populär klyscha utan direkt innehåll). Enligt vicevärden hade det helt fräckt sålts utanför hennes kontorsfönster men polisen var inte överdrivet intresserade.En invandrare som körde taxi höll på att köra av vägen under en skrattattack när jag råkade nämna att polisstationen hade stängt för semester, när vi körde förbi. Spöken, yxmän, droger och en polis som kanske eller kanske inte existerar - kan man begära mer om man vill börja en ny karriär som rysarförfattare...

En varning från 50-talet

Jag vet inte om ungdomarna fortfarande får läsa Aniara i skolan, men idag skulle den troligtvis kännas mer aktuell än t ex på min tid. Minns en vän som berättade att hennes lärare var så rörd att tårarna trillade när hon läste Aniara för klassen medan klassen inte fattade något. Kanske kändes den för främmande och orealistisk på 70- och 80-talet. Harry Martinssons diktepos anses som Sveriges första riktiga rymdberättelse och skrevs under det kalla kriget och hotet från atomvapen som hängde apokalyptiskt över tiden och kan kännas igen desto värre idag med klimathot, pandemier, Putins kärnvapenhot m m. Människor flyr från den strålningsskadade jorden mot okänt mål i ett gigantiskt rymtskepp där de framlever sina liv, blir gamla och dör ombord medan skeppet fortsätter i ett oändligt universum. Den skrevs 1956 men där förekommer en slags dator vid namn Miman som rapporterar när jorden slutligen gått under i ett atomkrig. Men det politiska spelet fortgår mellan ledare för olika grupperingar och man söker tidsfördriv, mening och verklighetsflykt på olika sätt, och där uppstår också fanatiska religiösa inriktningar och sekter. Litteraturvetare har förstås haft många åsikter om Aniara, allt från "symbolik för nutiden" till civilisationskritik och en varning om framtiden. För döva öron, kanske man ska säga... Om språket och de påhittade orden och facktermerna i diktverket känns en aning fåniga ibland kan man tänka på alla nya, inte minst tekniska ord vi rör oss med idag som ingen skulle begripit om de fått höra dem då och alla nya som kommer att användas i framtiden som vi inte vet något om.

Boktips för sofflock & hängmatta

Jag börjar förstå varför så många önskar se Joyce Carol Oates som Nobelpristagare i litteratur när jag läst hennes senaste bok, Natten Sömnen Döden och Stjärnorna. Den är på 800 sidor men hade gärna fått vara minst 1000 sidor eftersom den är så bra och lätt att läsa. En vanlig, konservativ familj står i centrum, där de vuxna barnen visar sig inte vara så vuxna egentligen, åtminstone inte de äldsta när saker ställs på sin spets. Modern blir änka men uppför sig inte som en änka borde enligt barnen. En enögd och hemlös, stor, svart och elak katt känner på sig att hon är ensam och flyttar in i huset på sina premisser. (Författaren berättar i en intervju att en precis likadan katt dök upp vid hennes hus när boken var klar.) Den röda tråden i berättelsen är annars rasism, polisbrutalitet och självgod, vit medelklass. Berättelsen startas av att fadern i familjen blir vittne när polisen misshandlar en mörkhyad man vid vägkanten, och när han stannar bilen och närmar sig blir han själv grovt misshandlad av polisen och avlider på sjukhuset. Resten av boken handlar mycket om hur olika varje medlem av familjen hanterar saken. // En annan författare att rekommendera är Dag Öhrlund som påminner lite om Leif GW när det gäller humor i böckerna som också är gastkramande spännande deckare. Han har tillsammans med en annan författare, Anders Roslund skrivit böckerna om psykopaten Christoffer Silfverbielke, men psykopater finns det redan för många av kanske. Då är hans böcker om den kvinnliga åklagaren som tröttnat på psykopater och beslutar att röja upp i träsket på egen hand desto roligare. Särskilt när hon tar hjälp av en kvinnlig präst. På senare tid har han också börjat skriva romaner till förskräckelse för några av hans hårdkokta deckarfans. Men som han själv säger, att man är bra på en sak betyder ju inte att man kan göra annat också. I senaste romanen, "Det lilla hotellet på rue d'Amour" beskriver han en händelse som många inte känner till: en massaker i ett västeuropeiskt demokratiskt land i modern tid. I oktober 1961 samlades vid Saint Michelbron i Paris ett stort antal algerier som stödde FNL (rörelse för USA ut ur Vietnam) för en demonstration. Paris polischef Maurice Papon beordrade en massaker på demonstranterna och ett stort antal av dem dränktes i Seine av polismän och andra togs med till polisens högkvarter där de helt enkelt slogs ihjäl på gården av poliser som tagit bort sina nummer från uniformerna. Så måmga som upp till 200 personer blev mördade av polisen. Andra poliser orkade inte jobba kvar där längre utan sökte sig bort från Paris efter detta. // Den som inte läst Peter May har intressanta deckare kvar att upptäcka. (Åtminstone om man kan ha överseende med den manlige huvudpersonens gammaldags kvinnosyn som tyvärr ger sig tillkänna alltmer med författarens ökande ålder verkar det som.) För övrigt innehåller hans böcker ofta spännande geografi(t ex Svarthus-trilogin), en del kultur och ämnen som ligger nära i tiden. May är en skotte som bosatt sig i Frankrike varifrån han skrivit många, ofta bra böcker. Den senaste, Lockdown, skrev han egentligen redan 2005 men hans förlag vägrade ge ut den eftersom man ansåg den orealistisk: "Det skulle inte kunna hända i verkligheten". Scenariot utspelar sig i ett London nedstängt på grund av en viruspandemi, och dess invånare satta i karantän. När den riktiga pandemin kom ändrade man sig och gav ut boken. Polisen Jack tvingas utreda ett komplicerat mord medan folk runtomkring honom blir sjuka eller dör av viruset. Samtidigt känner han sig övervakad av mördaren som verkar följa alla hans steg. Kommer han att lyckas hinna före både viruset och mördaren? "Om man vill tillverka ett vaccin mot ett dödligt virus måste man skapa ett motsvarande dödligt labbvirus att testa det mot. Ifall viruset tar sig ut och muterar utanför vaccinets spektrum kan man ha öppnat Pandoras ask..."

Om droger och bocken på trädgårdsarbete

Det finns en ganska kul video från -67 med Marianne Faithfull där hon hög som ett hus lovprisar droger och kallar dem "doors of perception" i ett TV-program. (Bara något år innan det barkade åt helvete och slog över i tunga droger och "hippies" och andra dog som flugor.) Dörrar man inte ska öppna genom droger, menar kosmologen Martinus, då det leder till mentalsjukdom och åtföljande inkarnationer som invalid om individen genom droger tar genvägar till tillstånd den inte har mental täckning för, och som det normalt tar flera eller många inkarnationer att uppnå. "Ett samhällsproblem av komplex art", säger polisen. Men finns det inte tillgång till droger kan de ju inte missbrukas, men finns de är det alltid de kriminella som tjänar på det hela och individen och samhället som förlorar. Men det blir "komplext" när drogliberalerna "sätter bocken på trädgårdsarbete" till exempel Nytida Autismkonsult AB som drivit ungdomsboenden i stan och som Ivo nu stänger på grund av fara för ungdomarnas liv och hälsa. Cheferna ska ha sagt till personalen att inte rapportera ungdomarnas droganvändning till de ansvariga i kommunen. En tog en överdos, någon återföll i missbruk och några började använda droger för första gången på boendet. En LSS-verksamhet som skulle stötta och hjälpa dem på rätt köl. Men det blev åtminstone lukrativt för några droghandlare!

Sjuk vård del III

Jag har tidigare skrivit om multipel kemisk känslighet och allergier kontra vården, men här ska jag beskriva hur förvånansvärt dåligt det fungerade från dag ett när en god vän blev sjuk och höll på att dö två gånger på kort tid på grund av alla omsorgsbrister. Jag ringde 112 när jag blev kontaktad mitt i natten av personen som led av en ganska vanlig sjukdom (vilket ingen läkare upptäckt trots besök hos flera vårdcentraler), och till min förvåning svarar rösten: "Om han inte själv orkar gå och öppna dörren är det ingen idé att vi kommer". Det var bara att lägga på och hoppas att någon vettigare svarade när jag ringde upp igen. Den här gången lovade de att kontakta hyresvärden för nyckel, men nästa dag visade det sig att ambulansen inte hade tagit honom med sig ändå fast han var svag och blev efter ett tag medsvetslös när jag satt och pratade med honom. Det visade sig att det var livsfarligt låga natriumnivåer i blodet och att han kom till sjukhus i sista minuten. (Lite konstigt att ambulanspersonalen kvällen innan inte märkt något.) På gund av detta och andra näringsbrister skulle han få hemtjänst som såg till att han fick i sig näring tre gånger om dagen, dock stod all mat jag handlat kvar i kylen eller framme i rötmåndadssolen och blev förstörd, medan han inte hade fått något i sig. Hemtjänstpersonalen var mer intresserade av att kritisera hans "sätt" och pratade och pratade och förklarade saker han inte i sitt omtöcknade tillstånd hade förmågan att fatta. De verkade llksom fallna från skyarna när det gällde att sjuka kan reagera olika men även när det gällde att värma mat. Till och med 2-minuters snabbris stod orört: "Det får inte ta så lång tid att värma"! De ringde också till mig hela tiden för att lägga över ansvaret där: "Han öppnade inte dörren", men en av dem sade att hon inte tänkte skaffa någon nyckel. Dagen därpå hittade jag honom livlös på golvet medan det rök från ugnen. Hemtjänsten hade inte varit där varken kvällen före eller på morgonen som det stod i avtalet. De ringde från sjukhuset och trodde inte han skulle överleva den här gången. (Jag anmälde förstås till Ivo.) Nu överlevde han ju men hade blivit förvirrad av syre-, närings- och vätskebrist och slängde saker på personalen. Man beslöt därför att psykiatrin skulle lösa detta. När jag blev kallad dit för att lämna lite saker möttes jag redan i porten av en uppvaktning på ett helt litet gäng flinande personer som som visade sig inte vara inlagda utan allt från läkare till vårdare som ville se vem som umgickt med "dåren", men som dröp av snabbt när jag förskräcktes av hur han tillåtits bli i ännu sämre fysisk kondition och avmagrad under tiden där. Han kastade sig över en chokladkaka jag hade med som om han inte fått mat på veckor. Det var hemskt. Man försvarade sig med att man "koncentrerade sig på minne och kognitionsförmåga". Men den sviktande förmågan berodde ju i första hand på näringsbrister och då är det kanske inte i första hand medicin man behöver som dessutom kan vara svårt att tolerera om man inte fått näring. Det verkade inte finnas någon tillstymmelse till helhetssyn; det är som en del inom vården förstår kroppen sämre än vanligt folk. Tilläggas kan att vårdpersonal ofta inte ens verkar känna till att regionen har en parfymfri vård redan sen 90-talet. För att göra en lång historia kort fick han till slut hjälp med näring och rätt diagnos på ett korttidsboende. Dock fick han inget larm på rummet, därför ringde han mig varje natt för att jag i min tur skulle kontakta personalen när han behövde hjälp med något. Jag bad flera gånger att han skulle få ett larm och man tog upp det på möten, men nej, det gick inte att ha larm där menade man. Efter långt och länge kom en vikarie från en annan avdelning dit och förvånades över det konstiga arrangemanget när jag rinde dit på natten. "Varför skulle man inte kunna ha ett larm?" Efter bara några dagar hade han fixat ett larm och jag kunde sova igen på nätterna efter att hela vintern ha agerat "nattvakt", amen. PS. Ska man summera var vård och omsorg mycket av en skräckupplevelse. Även när det gällde patientresors chaufför som senare skulle flytta patienten från ett vårdboende till ett annat och körde som en galning så väskor och attiraljer for runt och vi var livrädda och skrek åt honom, men han saktade bara ner helt kort och fortsatte köra jag vet inte hur långt över hastighetsgränsen. Skulle man anmäla allt som går fel skulle man få jobba snudd på heltid med det, tror jag. Det är säkert det som vården "lever på" dvs. att folk inte orkar anmäla. Plus att anställa inte vågar säga ifrån till högre ort utan tiger och lider. Kommunalrådet var ute på prao inom vården sist och skröt i tidningen om hur bra allt var. Anställda hade sagt: "Ni politiker kan ändå inte göra alla nöjda". Samma personal som förmodligen annars klagar hejvilt mellan sig. Jag har sett detta så många gånger på olika arbetsplatser; när högsta chefen kommer håller man tyst. Men om någon till äventyrs vågar knysta som t ex på den tiden jag jobbade i HSB och vi påpekade vid ett möte att lönen låg ganska långt under den hos andra liknande bostadsföretag t ex hos allmännyttan (där en anställd t o m skrattade åt oss när vi berättade om lönen), viftades det bort av cheferna som sade att lönen räcker ju aldrig till ändå....