Om "jätteproppen Orvar" och varför vi vill ha strängare straff nu

"Varför är vi inte argare" är en rubrik i VF (15/8), en artikel skriven av Jenny Wennberg. Socialdemokratin har svikit. När man av valtekniska skäl började fjäska för medelklassen gav man samtidigt upp jämlikhetstanken, menar hon. Intressant, för det påminner åtminstone mig om teorin att efter decennier med det "mjuka" samhället och strävan till jämlikhet börjar en längtan efter skillnader, strängare regler, hårdare straff osv ta form. Någon historiker (tror det var Gordon Taylor) delade upp människans epoker genom historien i "matristiska" respektive "patristiska", inte att förväxla med matriarkat- och patriarkatstyre utan mer som en kvinnlig eller manlig princip som genomsyrar samhället. (Kanske lite som yin och yang?) Med teorin att allt får en motreaktion och vänds i sin motsats efter tillräckligt lång tid. En patristisk struktur bygger på regler, straff, plikt, pansar, polis, censur, medan matrism står för mjukhet, jämlikhet, utjämning av hierarkier, gränslöshet. Suzanne Brögger tar upp detta i en artikel (kan bl a läsas i samlade artiklar i boken Sejd från 2022). Hon menar att om den patristiska principen får pågå för länge dödas kreativiteten. Om den matristiska överdrivs får vi ett samhälle där lärarna är rädda för eleverna och där vuxna inte kan föra ett samtal längre för att barnen tillåts väsnas och ta all plats. Utan gränser blir tillvaron ett träsk. Brögger menar att det i början av seklet (jag antar hon menar det förra) tycktes det finnas en balans mellan dessa där det konstnärliga skapandet var rikt. Det gamla uttrycket "skomakare bliv vid din läst" härstammar uppenbarligen från den förra patristiska epoken medan "du kan bli allt du vill" är typiskt för den mjuka strukturen. Plötsligt sökte alla ungdomar till mediaprogrammen för alla ville ha ett kul yrke. Suzanne Brögger anser att roten till detta är ungdomsupproret -68 som i andra länder var ett "sommarlov" men blev permanent i Danmark (något liknande i Sverige på 70-talet vill jag minnas) då "de långhåriga männen i kofta" med sina mjuka värden tog över inflytandet vid institutionerna. Och satt kvar i en evighet tack vare trygga avtal. De yngre generationerna hindrades att komma fram med nyare idéer. I Sverige kallas fenomenet "jätteproppen Orvar". Jag är såpass gammal att jag minns några av männen som demonstrativt broderade blommiga dukar på kafferasten, vid några vikariat inom kultursektorn när jag var väldigt ung. Motreaktionen, enligt Brögger, blev olika slags extremister, mc-gäng, nynazister, sociala förlorare, ghettovåld, bilbränder osv. Brottslingar säger nu att de vill han markerade straff och inte vill falla ner i terapins träsk med relativiserandet av skuld. Strängare straff och hårdare tag önskar de kriminella själva, alltså. Det gränslösa internet menar Brögger är ett väldigt matristiskt fenomen. Internet har tagit över funktionen som väggarna på offentliga toaletter hade förr. Det finns inget överjag. Att gå in på vissa sidor är som att besöka ett sinnessjukhus före psykofarmakan, skriver hon. Dock verkar internet vara favoritforum för hatarna och förespråkarna för ett hårdare samhälle, min anmärkning. Men Brögger påminner om att feminismen inte är samma sak som matrism, "ty paradoxen är att oavsett hur mycket matrismen breder ut sig är du som kvinna alltid underkastad patrismens måtstock, och bär automatiskt fyra tusen års misshandel i generna. Man vet att man i det gamla Grekland inte hade mer status än ett djur, och att man under medeltiden brändes som häxa. Än idag dödas flickor vid födseln, de säljs och byts, mörbultas och våldtas." Hon påminner om vad Germaine Greer (författare till den kvinnliga eunicken) sade: "Om vi omskärs i Sudan eller blir generaldirektör i New York så finns det alltid en stigmatisering förknippad med att vara kvinna." Det finns några som inbillar sig att vi fortfarande lever i det "mjuka" samhället, men om ni frågar mig började den "nya patrismen" ta form 1990. Titta bara på arbetsmarknaden. Nu kan vi se gamla tiders daglönare och pigor fast under annat namn. De kritiska kallar det prekariatet.