"På riktigt"

 Titeln på Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok är en drift med vår statsminister Kristersson som gav uttrycket ett ansikte, ett uttryck som låter som en femårings försök att övertyga. Ännu mer tar ett av Liberalernas toppnamn i Stockholm i när han tillbakavisar att partiets upprördhet skulle vara spelad, apropå SD: s trollfabrik: "Det är verkligen på riktigt." (Något som Liberalernas partiledare avslöjar att det inte är, tack vare mikrofonerna i riksdagens kammare.) Det här skulle Statement analysis-experten Peter Hyatt få sig ett gott skratt av. Han säger att ett sant påstående står på egna ben; alla försök att stötta ett påstående försvagar det i själva verket.  Lägger man till "på riktigt" kan det vara god idé att ta en närmare granskning av saken. Det kan vara en ren lögn eller också att personen själv är osäker på om det är sant eller inte och försöker övertyga både andra och sig själv. Behov av övertalning är en röd flagga enligt Hyatt. Det skulle ha varit extremt underhållande att lyssna på t ex Trump eller Putin ur den synvinkeln om de bara hade varit t ex försäljare av begagnade bilar och inte haft en så skadlig makt över så många. Lindberg De Geers dagböcker är intressanta tidsdokument både ur kulturvärlden och övriga samhället. Någon kritiker tyckte de var toppen, bara hon hade låtit bli "nyhetsrapporteringen". Men jag tycker de är minst lika värdefulla, för hur snabbt går inte tiden och hur snabbt glömmer man inte. Man får en massa aha-upplevelser och såhär lite i efterhand sätts en del saker i sitt rätta sammanhang. 

Florenssyndromet. Och kritik av kritik

 Det kanske är i linje med högerpopulismen idag att undvika en "elit" som har kunskap i ryggen och hellre låta någon okunnig uttala sig om konst och kultur? Så verkar det åtminstone av några kritiker att döma som fick göra recensioner i två stora tidningar när det gällde en av mina favoritkonstnärer, Karin Broos, på Liljevalchs förra sommaren. Favorit inte bara för att jag kände henne förr och gick flera kurser hos henne, utan för att hon utan tvekan är en av landets bästa konstnärer. Hon fick genomgående bra recensioner av kritiker som har kunskaper om konst.  Men den ena, den värsta, fanns i Expressen, där recenserade en läkare (!) utställningen och skrev att han höll på att kvävas, mådde illa och ville  därifrån bl a  för att motiven var "kvinnor, vatten, bebisar, vård" och "det lilla" livet samt att tavlorna hängde för nära varandra. Vanligtvis hänger tavlor ganska tätt både på museer och konstutställningar och normalt brukar man kunna ställa om sig efter varje bild för att ta in nästa. Hans klagomål påminner om Florens-syndromet, hade han som läkare aldrig hört talas om det? Personer som får dessa symtom av konst och skönhet de inte kunnat smälta. Jag skrev en uppsats i skolan en gång i tiden om Florens-syndromet under rennässansen; folk åkte till Florens och blev sjuka, ibland t o m hamnade på sjukhus på grund av all konst de insöp. Yrsel, hjärtklappning, illamående, svimningar etc. Sedan klagade den här läkaren över att "Broos är så besatt av sitt eget liv". Redan Aristoteles talade om "katharsis" dvs åskådarens befrielse eller rening genom i det fallet skådespelet. Bara en idiot skulle tro att det var skådespelaren privata ensak som spelades upp. Samma sak med konsten: Karin Broos säger att när hon målar sina döttrar tänker hon inte på att det är just hennes döttrar utan hon vill fånga en stämning eller ett ögonblick, eller som Lars Lerin uttryckt; detta att vara människa. Och som slutkläm skriver den så kallade konstkritikern: "Broos får mig att gå ut och längta efter en jord som går under och ett söndertrasat politiskt system!" Vad var det jag sade: är inte just detta senare som de influerade av högerpopulismen alltid vill? 

Solskydd eller inte?

 "Något är fel" säger överläkare på hudmottagningen i Karlstad, och vill ha gratis solskyddsmedel till befolkningen. Hon ger Australien som exempel där det finns gratis solkräm vid busstationerna för alla att ta av. Hudcancer ökar jättemycket, den allvarligaste formen har fördubblats på 20 år. Av dem som insjuknar i hudcancer dör omkring 85 % i malignt melanom, säger överläkaren på Centrallasarettet. Men samtidigt hävdar allt fler, inte bara inom alternativ hälsa utan numera också från läkarhåll att det är solskyddskrämerna själva som kan vara upphov till hudcancer. Krämerna innehåller giftiga ämnen ofta bl a oxybensone som är skadligt för både människor och ekosystemet i naturen och häften av alla solkrämer innehåller också hormonstörande ämnen. Läkare varnar att de ger ett bedrägligt skydd eftersom de inte skyddar mot alla slags strålar från solen, men man tror sig vara trygg att vistas längre i solen på grund av sin solkräm. Men på hudmottagningen anser man att det bl a är en ekonomisk fråga att många barnfamiljer inte har råd att köpa solskyddskrämer, och det är ett problem att vi, i ett land med tre månaders sol på ett år, har nästan lika hög incidens av hudcancer som Australien som har sol året runt. "Något är fel", säger hon. Ja, det håller jag med om att något är fel när så diametralt olika råd om solskydd kan gälla. "Op og ned som Kong Volmers röv" skulle danskarna säga.

Var och en salig på sin diet?

 Jag hittar i bokhyllan ett gammalt exemplar av Ebba Waerlands Naturläkekonstens bok. Hennes make dr Are Waerland var på 30- och 40-talet Nordens hälsoguru, och Ebbas bok påverkade ett antal läkare och även hälsohem som använde sig av Waerlandskosten. Dr Are Waerlands bok I sjukdomarnas häxkittel var den första riktiga hälsoboken och lade grunden för hälsorörelsen i Sverige. Likheten med en nyare hälsoguru, åtminstone vid första anblicken, slår mig. Jag menar då GAPS (gut- and psychology)-dietens grundare dr Natasha Campbell-McBride. Båda kritiserar den konventionella sjukvården för att bara se på symtom och inte orsakerna till sjukdom, båda talar om brist på viktiga näringsämnen och en förgiftning av kroppen som orsak till sjukdomar och en oförmåga att avgifta sig och använder bland annat lavemang för detta syfte. Båda använder en stegvis diet för läkning av kroppen och menar att sjukdomar börjar i matsmältningsorganen och att läkningen startas där. Båda förespråkar syrade mjölkprodukter. Och båda hävdar och att man botat patienter som sjukvården misslyckats med när det gäller i stort sett allt mellan psykisk sjukdom till allergier, diabetes och cancer. Men där slutar likheten och blir till diametral motsats. Där inledningen på dieten börjar med köttbuljong hos dr Campbell-McBride inleder man hos Waerlands med en dekokt på potatisavkok, linfrö och vetekli eller morotssaft eller annat vegetabiliskt beroende på sjukdomstillstånd. Waerland ansåg att kött genom att det dels är syrabildande och orsakar försurning av kroppen och dels är upphov till förruttnelsebakterier är starkt sjukdomsbildande, och förespråkade en laktovegetarisk kost. Campbell-McBride anser däremot att en vegetarisk kost är utarmande för kroppen och orsakar näringsbrister som i sin tur är upphovet till sjukdomar. Och där GAPS-dieten utesluter fibrer, införs mycket fibrer i steg längre fram i Waerlandsdieten, t ex kruska eller molinogröt, och är också förespråkare av råkost. Det är herrans många år sedan jag läste Naturläkekonstens bok och har inte alls läst Campell-McBrides böcker utan bara läst principerna för dieten, och tycker väl mest att var och en får väl bli salig på sin diet. Men tror också att dessa inte är för vem som helst, utan mest för svårt sjukdomsdrabbade som griper tag i dessa ganska krävande och extrema dieter som ett sista halmstrå och faktiskt har lyckats bli friskare i ganska många fall, som jag har förstått. Vilket är dem väl unnat! Men vad som saknas för att jag ska bli övertygad om en diets allomfattande förträfflighet är en utvärdering. Hur mår personerna, inte bara i anekdotiska fall utan i allmänhet, efter ett antal år? Är man varaktigt friska, eller ger de ganska långvariga dieterna upphov till nya och andra sjukdomstillstånd, t ex med  tanke på genetiska dispositionet som kanske triggas? Och vilka är det som hävdar att man botas; objektiva, oberoende eller personer som på olika sätt är involverade i respektive rörelser?

Boktips, trollspeglar och material-liv

 Suzanne Brögger, 80 år i år, med förmågan att förutse vart samhället är på väg före många andra och fortfarande lika klarsynt som alltid, har kommit ut med en ännu bok. I Köpenhamn finns Broeg Litteraturbar, döpt efter en av hennes böcker, med foton av kända författare på väggarna. Brögger har i sin tur döpt sin nya bok "På väggen" efter dessa, de flesta nu döda, där hon i deras berättelser speglar sina egna betraktelser över hur världen förändrats under deras och sin tid. Jag ska också nu i vår läsa Marianne Lindberg de Geers senaste dagbok kallad "På riktigt" (en drift med Ulf Kristersson som satte uttrycket i system under valet). Hon är 78 år och skarp som attan, jobbade bl a med Nationalteatern och inspirerades av Lars Norén att skriva sina dagböcker där hon reflekterar över vår tid och dagsaktuella händelser precis som i sin förra "Faktiskt tyvärr" (uppkallad  efter dotterns favorituttryck under tonårsrevolten). Kul och intressant att läsa för man blir ofta påmind om händelser man redan glömt, nu när allt tycks gå så fort. En annan bok jag rekommenderar är Åsa Beckmans Kulturbarn. Hon är dotter till en författare känd inom kultkretsar och  "inte för alla", Erik Beckman, uppväxt i Rämmen i Värmland, där han åkte in till Karlstad som hade första biblioteket i Sverige där man kunde lyssna på musik och valde alltid sådant ingen annan lyssnade på som t ex Schönberg och Webern. Hon kände sig utvald och stående över andra genom sin kulturella familj, men upptäckte senare en gemensam sak för alla andra författarbarn hon talade med: ett medberoende påminnande om det i en alkoholistfamilj där man tassade på tå och anpassade sig till "den känsliga själens" dagsform. Där fanns inte utrymme för t ex någon tonårsrevolt utan alla i familjen strök medhårs för att inte "uppröra" geniet. Där fanns också en gränslöshet och hänsynslöshet, t ex klistrade Beckman in foton av sina älskarinnor i familjealbumet (en av dem var Kristina Lugn) och skrev poem och radiopjäser till några av dessa, som familjen tillsammans åt sockerkaka och lyssnade på. "För vad skulle man annars ha gjort", frågar sig Åsa Beckman. Författare hade ofta familjen i ett järngrepp inte genom styrka utan genom ömklig svaghet och självmordshot. Några extrema exempel lär bl a Thomas Mann och Pär Lagerkvist ha varit. Kvinnliga författare som dessutom ofta var ensamma mammor hade ofta samma gränslöshet och beteenden som de manliga. Kerstin Thorvalls son fick uppleva vad som Thomas Manns svärmor kallade material-liv, dvs han användes som material i en bok där han kallades en ängslig mes när han oroade sig över moderns självmordshot. Nu började en del författares barn själva ge sin version i egna böcker, vilket i allmänhet  upprörde författarföräldern som såg sitt tolkningsföreträde som heligt. T ex Anna Wahlgren blev väldigt upprörd över dottern Felicias bok "Felicia försvann" där moderns gränslösa liv och beteende beskrivs och medan många länder i världen läste och tillämpade Anna Wahlgrens "Barnaboken" mådde hennes egna barn inte bra. Åsa Beckman ger exempel på olika författares foton av sin perfekta familj i tidningsreportage som ofta var en trollspegel bakom vilken dolde sig misär, alkoholism, självmordshot och olyckliga barn. Hon menar att författaryrket är förenat med extra press då författaren är officiell på ett annat sätt än många andra konstnärliga yrken, och kan påverka samhället på ett reellt sätt. Som exempel ger hon P O Enkvist som med en bok gjorde den svenska baltutlämningen till Sovjet känd. Ett annat av alla exempel är Ivar Lo  Johansson som genom en roman fick politikerna att avskaffa statarsamhället. Men förmodligen och förhoppningsvis finns det lyckliga författarfamiljer också, och att jag rekommenderar boken är för att det nog finns en del "vanliga" familjer som lider under liknande betingelser också! Fotot föreställer ett fat lagat med guld enligt en gammal japansk metod där lagningen framhävs istället för att döljas, och porslinet anses bli starkare än förut.

Copingstrategier del II

 Sjätte dagen utan luft dvs utan att kunna vädra då fönstren är inplastade p g a fasadrenovering. (Det kanske låter som ett i-landsproblem men handlar om överlevnad om man har eller har haft MCS dvs multipel kemisk känslighet.) Och det kommer nog att dröja innan det är klart, hoppas bara de inte går på semester i sommar utan att ta bort plasten! De verkar dock ha överlevt i de färdigrenoverade husen, ett halvår "utan luft och mat" för man kan ju inte använda spis och absolut inte ugn när man inte kan vädra ut partiklarna (jag hör hur grannar hostar). Till råga på allt började någon stolle måla sin lägenhet så det stank lösningsmedel i halva huset. Hur kan någon komma på idén att måla när man inte kan vädra? Ibland räcker inte de egna copingstrategierna till utan man får hoppas att de högre makterna är nådiga. Och det var de när en rökande (av både det ena och andra) granne blev bortrest (eller vad det nu är) precis då fönstren blockerades och är fortsatt bortrest. Sen har jag hoppats på dåligt väder för hur behagligt är det med värmebölja eller ens vackert väder när man inte kan öppna fönstren? Och prognosen visar faktiskt kyligare och regn framöver! Tack, berörda makter! 😀 (Akvarell målad av Taisto)

Endera eller, eller både och

 Det finns en riktning som anser att kemisk överbelastning orsakar att man blir sjuk av allergener som t ex pollen eller mögel, och det finns andra som tvärtom menar att det är patogener och mögel som ligger bakom att man slutar tåla kemikalier som t ex parfymer. Enligt den förstnämnda har vi inte gener som hunnit ställa om till alla nya kemikalier som hejvilt översvämmar oss, och som bryter ner immunförsvaret så vi numera blir sjuka av en massa allergier och intoleranser som var relativt  ovanliga förr. Det finns en hel del  forskning på kemikalier både i Sverige och andra länder, se till exempel Selmastudien i Karlstad som visar hur kemin i vanliga rengöringsmedel kan orsaka allt från fetma och diabetes till autism hos foster. Men det finns väldigt lite svensk forskning på mögel inomhus. Det ville Socialdemokraten Hans Ekström råda bot på och lämnade ett förslag till Riksdagen 2017 om behovet av forskning på mögel och mykotoxiner och som Riksdagen uttryckte intresse för, men vad hände sedan? Tidigare hade man lagt ner institutet i Umeå där man utbildade läkare om biologiska risker, damm och mögel och okunskapen har brett ut sig. Nyare utländsk forskning har visat att mögeltoxiner även i mindre mängder är mer skadligt för immunförsvaret än vad man tidigare trott. Och enligt egen erfarenhet är det rena Harmageddon när man utsätts för båda samtidigt, vare sig det är det ena eller det andra som är "första orsak".