"Dårar" förr och nu

Ibland får man intrycket att det finns många fler dårar nu än förr inte minst när man läser på sociala medier, men då påminner jag mig om när jag var liten och en skolkamrat följde med mig hem och utbrast:-Det är ju bara din familj som är normal på det här stället! Nåja, men när man tänker efter... Pappa jobbade i tuffa yrken som timmerflottare och skogshuggare men det fanns något han var rädd för och det var Vilma, en kycklingtunn men urstark äldre, liten kvinna som brukade klippa i luften med en stor sax och helst jagade hon männen med saxen i högsta hugg. Den enda som kunde hantera och avväpna Vilma var farmor; efter en stund vid hennes kaffebord brukade hon lugna sig. Minns särskilt en gång under ett förskräckligt åskväder när plötsligt Vilma stod i dörren i en svart regnkappa och klippte med en stor sax i luften. Barnen som vid det här laget var vana satt kvar på golvet och lekte men männen blev förstås livrädda och sprang åt alla håll. Annars har man för sig att byfånar mest brukar vara män, men här var det tvärtom. För att nämna ytterligare en i raden som kom på besök var Elisabet motsatsen till Vilma: enormt stor och kraftig, trappan knakade när hon kom som ett åskväder full av ovett och skällsord över alla människor och missräkningar, och det tog aldrig slut. Pappa brukade säga: "Belsebub kommer", och springa och gömma sig. Vi barn var fascinerade av hennes enorma, knotiga kängor och hennes kläder, hattar och sjalar som folk idag skulle kunnat bli avundsjuka på och benämna vintage. Undrar var hon fick tag på dem. Ibland kunde hon plocka av sig kläderna för att visa föredömligt exempel på hur hon hade vett att klä sig om vintern. Det var korsettliknande överdelar, många hyskor och hakar, enorma dåtidens höfthållare med tillhörande strumpeband och laxrosa, tjocka flanellunderbyxor med knälånga ben. Vilket nog behövdes när vedspis och kakelugn slocknat under nätterna. Farmor hade fullt sjå att få henne att klä på sig igen. Det verkade som de här kaffestunderna hos farmor fungerade lite som psykoterapi, sen kunde det dröja upp till en vecka innan de laddat upp tillräckligt med galenskap för att komma tillbaka igen. Idag verkar internet ha en liknande funktion. Där verkningarna bara var lokala förr, sprids de nu över hela världen på en sekund. Läste nyss en sons berättelse om sin mor som ägnat sitt liv i många år att hata paret McCann på nätet, de brittiska föräldrar vars dotter försvann under en semester i Portugal 2007. Han hade inte uppmärksammat det hela så mycket förrän hon begick självmord på ett hotellrum efter att det slagit tillbaka efter alla år och hon själv började få näthat. Kanske är summan av "dårar" konstant, det är bara möjligheten till spridning som ändrats.