Gräddfiler och blåmjölksfiler i vården?

Såg en relativt ny film (sponsrad av Astma- och Allergiförbundet) som heter FORSKARTORGET - KEMISK KÄNSLIGHET - ETT DOLT FOLKHÄLSOPROBLEM, där professor Steven Nordin presenterar ämnet på ett sätt som är överskådligt och lättbegripligt för gemene man. Där visas också hur sjuka hus-problematik och elöverkänslighet ibland överlappar kemikaliekänsligheten, precis som en hel del av oss märker av. Bra är också att det tydliggörs att man vid MCS (multipel kemisk känslighet) får sjukdomspåverkan av även små mängder kemikalier som andra inte märker av. Dock är jag inte riktigt överens med att det sägs att vi reagerar på små mängder av "ofarliga" kemikalier. Många av de ämnen som vi kemikaliekänsliga reagerar mot i t ex parfymer klassas faktiskt som farligt avfall i andra sammanhang. Det kan också handla om skadligheten av små doser vid upprepade exponeringar. Det finns forskare runtom i världen som hävdar att kemikalier har ett  samband med allt från barnfetma och diabetes till autism och fibromyalgi för att nämna några sjukdomar, och i Sverige visar Selmastudien i Karlstad på kemikaliers negativa påverkan på fosterutveckling och spädbarn. Och ingen förnekar väl idag cigaretters negativa hälsoeffekter både när det gäller första- och andra- men till och med tredjehandsrök. Cigarettröken har t ex formaldehyd, toluen och bensen gemensamt med många parfymer och formaldehyd brukar emitteras vid fuktskadade hus.

Nordin menar också att hjärnan vid överkänslighet överreagerar mot ofarliga saker som t ex pollen. Ofarligt för vem, funderar jag eftersom vissa kroppsfunktioner vid MCS ofta verkar nedsatta t ex sköldkörtelns funktion. (Där vanliga blodtester inte är riktigt tillförlitliga då de inte visar ifall kroppen verkligen kan omvandla och ta upp hormonet på cellnivå. En sjuksköterska jag kände berättade att hon fick tjata sig till en cellbiopsi eftersom hon var väldigt sjuk fast hennes sköldkörtelprov inte visade någon avvikelse. Det visade sig att hon led av giftstruma.) Det finns inte i dagsläget något intresse inom vården att utreda bakomliggande kroppsliga orsaker till kemikaliekänslighet. Frågan är också ifall vanliga lever-prov är tillräckliga, eftersom många som lider av MCS upplever att de inte kan avgifta sig från ämnen de andas in eller på annat sätt får i sig. Och kroppen är inte dum då den reagerar mot saker den inte kan ta hand om eller avgifta.

Man skulle kanske kunna misstänka att vårdens men också övriga samhällets ointresse och nedlåtande attityder till kemikalieintolerans beror på att det till största delen är (eller anses vara) kvinnor som lider av denna. Nordin säger i videon att det är tre fjärdedelar kvinnor. (Vilket i och för sig skulle kunna bero på att det mestadels är kvinnor som hör av sig, och som vill delta i forskningsstudier och så vidare?)
Det finns många studier som visar på att kvinnor ännu idag får sämre vård än män. Forskning på och utformning av mediciner är t ex ofta avpassade till män och kan därför ibland vara rent ut farlig för kvinnor. I Vårdhandboken [Bemötande i vård och omsorg, genusperspektiv] kan man läsa att studier belyser att kvinnor fortfarande får vänta längre på att få tid för besök, behandling och operationer inom hjärtkirurgi. Även i andra sammanhang får kvinnor mindre resurser och vård än män p g a de normer och strukturer som råder inom hälso- och sjukvård.
(Där verkar kvinnliga läkare fungera likt "husnegern" som jag nyligen såg i Quentin Tarantinos film Django Unchained, dvs förråder sin egen tillhörighet för att få tillhöra den härskande gruppen. Åtminstone påminde den kvinnliga chefsläkaren jag fick träffa på vårdcentralen om liknande med sin attityd versus MCS.)
Fördenskull finns så klart män som också behandlas illa respektive felbehandlas i vården. En annan faktor är väl också social tillhörighet. En bekant till en bekant som arbetar inom äldreomsorgen berättade om vilken orättvis syn på vårdtagare som råder på hennes arbetsplats, där det fjäskas för dem som har kända eller på andra sätt bemärkta släktingar och vänner. Gräddfiler och
"blåmjölksfiler" inom vården? (Blåmjölk kallades den skummjölk som utarmats på allt vad fett och A- och D-vitaminer hette, som fick duga åt "sämre folk" av typen tjänstehjon och andra fattiga i början av förra seklet.) Även om det nu sprids mer och mer information om saker som skadliga kemikalier, sjuka hus och skadlig strålning och även gemene man börjar ta till sig, är det uppenbart att vår form av funktionshinder fortfarande färdas i "blåmjölksfilen" hos vård och omsorg.