En god cigarr

Innan man upptäckte att magsår orsakas av en bakterie och inte stress som man tidigare trott, var det väl de psykologiska institutionerna som avnjöt denna goda cigarr i ganska många år. Eller kanske var det den vanliga läkarkåren som njöt, eftersom man då helt enkelt kunde skriva en remiss till "hjärnskrynklaren" och slippa patienten. Samma mönster går igen idag när det gäller

miljösjukdom, då man hört att det blivit ren rutin att läkare ordinerar kognitiv beteendeterapi mot dåliga inomhusmiljöer! Men med brasklappen att man "måste tro på det" för att det ska fungera.
Och kan strunta totalt i att allt fler forskare t ex från amerikanska undersökningar men också Lennart Larsson vid Lunds universitet talar om att man numera vet att exponeringarna för inomhusmögel är 100 gånger högre än man förut trott, samt att mögel bildar giftiga gaser (mycotoxiner) som är allergi- och cancerframkallande.

Sjukvårdspersonal får idag inte tala om religion med patienterna, och ingen ringer längre efter sista smörjelsen. Det är tydligen bara tillåtet att tala om "tro" när det gäller kognitiv beteendeterapi. Har denna ersatt de gamla husförhören från förr då kyrkan skickade ut folk för kontrollera ifall hushållen kunde katekesen ordentligt och hade den rätta tron? I dag verkar det kontrolleras om man tänker tillräckligt positivt, men vad är det som ska tänkas positivt om, och vad är det man måste tro på? Marknaden, förmodligen.... Och Big Pharma!

Apropå miljösjukdom. Det är inte svårt att fördöma miljöförstöring så länge den pågår långt borta. Men det är inte ovanligt att personer som demonstrerar mot världens miljöföroreningar kan reagera helt annorlunda  när en person blir sjuk av föroreningar i rummet, dvs vanliga levande ljus (där faktiskt röken från ett enda ljus motsvarar avgaserna vid Danmarks mest trafikerade motorväg) eller ännu värre: giftiga doftljus. Samma personer kan då kläcka ur sig saker som "jag har då aldrig mått dåligt av det" (och därför kan inte andra det, eller..?). Då vågar ofta inte övriga sällskapet annat än hålla med och säger: "jaja, är det inte bränd korv som är farligt så är det doftljus". En del av dem drar sig inte ens för den gamla klichén: "Men det är ju farligt att leva, man kan ju faktiskt dö av det". Så mycket för den medvetenheten. (Vad hände med det gamla slagordet "gräv där du står"?)

Jag har till och med hört att det förekommit doftljus vid vårdmottagningar där det för övrigt är förbjudet att ta in blommor eller hund på grund av allergirisken. Redan 2004 talades det om att det skulle bli varningstext på doftljusen, men inget har hänt sedan dess. Nyligen hamnade en norsk kvinna i koma efter att ha luktat på ett doftljus innan hon tände det. Men det är inte bara risk för akuta reaktioner utan även för skador på sikt då dessa ljus innehåller en massa giftiga kemikalier, till exempel styrén som är känt för att ge lösningsmedelsskador dvs skador på centrala nervsystemet. Bensen är mycket cancerframkallande och kan vid långvarig exponering orsaka benmärgsskador och leukemi. En annan vanlig kemikalie i doftljus är formaldehyd som är känt för att framkalla överkänslighetsreaktioner men är också cancerframkallande. De ljus som testats emitterade långt över WHO:s gränsvärde.

Det är självklart att bilmotorer behöver luftfilter för att skyddas mot luftföroreringarna, men människor bör tåla det mesta?

Sin egen Hippokrates

Allteftersom sjukvården blivit mer otillgänglig, med tidningsrubriker om att friska har större tillgång till vård än sjuka, samtidigt som många har möjligheten att amatörforska lite via internet så finns förstås ett stort antal bloggar om hälsa och medicin att välja mellan idag. Läkemedelsindustrins betalda eller obetalda troll finns förstås också  -  i Norge likväl som i Sverige. Norrmannen Tjomlid slår i blogginlägget "Varför pH-dieter och bikarbonat-kurer inte verkar" ner på en annan bloggare, Heidi, som skrivit om sina positiva hälsoresultat beträffande bikarbonat. Tjomlid skriver om "faran med att driva medicinsk research utan källkritik" och anspelar på källor som t ex Dr Joseph Mercola som han menar ger farliga hälsoråd.
Dock är han själv inte medicinskt utbildad utan driver en IT-firma, och ägnar sig liksom Heidi åt medicinsk research på sin fritid samt att "ringa och kontrollera med läkare". Tongångarna är bekanta från VoF:are i Sverige när det gäller ganska aggressivt bevakande av läkemedelsindustrins monopol på hälsan, en attityd av nedlåtenhet och inte sällan inslag av personliga påhopp. (Det finns ju också läkare som kan liknas vid att möta ett internet-troll i verkliga livet,  men när det gäller personer som överhuvudtaget inte har med läkemedelsbranschen att göra är det lite svårare att förstå den fanatiska inställningen.) I ett annat inlägg prisar han på förväntat sätt influensavaccinet.
När det gäller bikarbonat skriver han: "Man kan inte äta sig basisk". Han menar att bikarbonatets eventuella effekter är bluff eftersom det först måste passera magsäckens syra vars pH ligger mellan 1.35 och 3.5 och där neutraliseras. Han finner det  också ironiskt att bikarbonat anses som "naturlig" eftersom det har ett eget E-nummer, och menar skadeglatt att "som vi alla vet är E-nummer onaturliga kemikalier som är livsfarliga". Dock har ju varken bloggaren Heidi eller någon annan påstått att alla E-nummer är livsfarliga. För att bara nämna ett exempel så gömmer sig naturligt e-vitamin bakom E-nummer 306.

Han får svar i kommentarsfältet från en fysiolog (med doktorsgrad) som skriver: "Du glömmer att njurarna och lungorna aktivt regulerar syra/bas-balansen. Det är exempelvis därför man rekommenderar att dricka något surt vid urinvägsinfektion. Kosthållet kan absolut påverka kroppens pH." Han säger också: "Vid tillförsel av bikarbonat kan man motverka att njurarna producerar ammonium från nedbrytning av proteiner. Därför är det inte otänkbart att bikarbonat kan motverka muskelsmärtor." Han menar vidare att neutraliseringen av magsyra påverkar även indirekt pH i blodet, därför att magsyran är utskild från H+ och Cl- i blodet. Samt att "pH-balansen kan påverkas av absorberandet av fermenterade produkter från tarmfloran, och detta åter kan vara kosthållsrelaterat".

En homeopat protesterar också och tycker inte att Herr Tjomlid är särskilt välinformerad. Han skriver i kommentarsfältet: "Kroppen är ett holistiskt system, där ingen del av kroppen är isolerad och opåverkad av biokemin som pågår på andra ställen i kroppen. PH-reguleringen kan påverkas."

Men enligt syra/basbalans-teorin handlar det inte om att varken blod, urin eller saliv ska påverkas när det gäller ph-värdet utan det gäller miljön som kroppens celler lever i. När man äter föda rik på energi men fattig på näring som t ex spaghetti eller ris skapas ett syrabildande överskott som ger ett lågt ph-värde, men när man äter föda som är rik på näring men fattig på energi som t ex grönsaker skapas ett basbildande överskott som höjer ph-värdet i cellernas miljö. Det är därför som citroner anses höja ph-värdet trots att de själva är sura, eftersom de inte innehåller mycket socker men däremot vitaminer och mineraler.

Den excellente Dr Johnson säger i sin video "You can beat Thyroid Disorder": - Ät inte bikarbonat! Kroppen behöver sin magsyra, och vid sjukdomar som t ex sköldkörtelbesvär har man som regel för lite magsyra. Höj i stället kroppens pH-värde med hjälp av att äta grönsaker och mineraler.
Men jag brukar enstaka gånger kosta på mig Sanna Ehdins bikarbonat-kur vid hosta (dag 1: 2

kryddmått bikarbonat i 2 dl vatten 6 ggr/dag, dag 2: samma procedur 4 ggr/dag, dag 3: samma 2 ggr/dag, dag 4 samma 1 gång). Och en detox-drink (1/2 tsk bikarbonat och 1/2 - 1 pressad citron i ett glas vatten) vid enstaka svåra exponeringar från parfym eller cigarettrök. Och visst hjälper det!
Även bad med bikarbonat kan öka syreupptaget eftersom bikarbonat bildar koldioxid när det löses i vatten, och koldioxid är kärlvidgande så att syret når fram.

Münchhausen Syndrome by whom?

Det kanske finns enstaka föräldrar som lever upp till "Münchhausen Syndrome by Proxy", det vill säga föräldrar som hittar på barnens sjukdom för att få uppmärksamhet, och ibland till och med skadar barnen för att framkalla symtom. Hur många skulle det kunna handla om procentuellt sett om man skulle jämföra med samma diagnos när den på falska grunder delas ut av läkarkåren? Föräldrar till vaccinskadade barn har inte sällan tilldelats syndromet i fråga, inte alltid av ren okunskap utan för att det är en tacksam diagnos som mörklägger orsaken man gärna vill förneka. Kan man kalla det senare för "Münchhausen Syndrome by Doctors"?

Man kan dra paralleller till fallen med både barn och vuxna som blir sjuka av den allestädes dåliga miljön i dagens Sverige. Svensk Byggtjänst skriver: "500 personer dör varje år av dålig inomhusluft. Det är ungefär lika många som dör i trafiken. Men uppmärksamheten haltar i media. Det finns många saker i vårt samhälle som får uppmärksamhet men inte dålig luft, av någon anledning." Svensk Byggtjänst skribent säger också: "Jag hörde aldrig några kommunpolitiker som drev frågan om bättre luftkvalitet inomhus. Och jag hörde aldrig några av alla våra undersökande journalister ställa frågan om denna situation."
I stället mörkas precis som i vaccinfallen den här saken, och många myndighetspersoner jag träffat t ex handläggare vid Arbetsförmedling, Försäkringskassa och kommunen har dragit på smilbanden som om det kunde skämtas bort att man blir sjuk av kemikalier och dålig inomhusluft. Eftersom vården i Sverige är bra endast på akuta fall och allmänt värdelösa när det gäller kronisk sjukdom om den inte skrivs dem på näsan med tydliga svar på tester som dessvärre är obefintliga eller bara ytterst primitiva när det gäller vissa syndrom, blir många sopade över kanten och utförsäkrade. (De utförsäkrade uppgick till över 87 000 vid alliansregeringens slut.) Myndigheter som överhuvudtaget inte känner till MCS (multipel kemisk känslighet) råder människor att "utsätta sig" för exponeringar och "träna bort" intoleransen, vilket borde klassas som mordförsök eftersom de inte tar något ansvar för utslagningen av kroppen. Organ som t ex sköldkörteln brukar redan vara skadad vid sjuka-hus-arbetsplatser, och redan tidigare födoämnesintoleranser blir ytterligare försämrade (själv blir jag livsfarligt trång i halsen och riskerar snudd på att kvävas varje gång jag äter efter svåra exponeringar), allvarliga tillstånd ned hjärtarytmi, svag puls eller högt blodtryck och risk för blödningar (fick en blödning i näthinnan vid en parfymexponering) är bara några exempel på kroppskador det ofta leder till.
(Har till och med hört någon knäppskalle säga att om man tänker positivt och går upp i det man gör märker man inte exponeringen, men det kan ju jämföras med om det skulle brinna i huset och kroppen måste uppbåda allt adrenalin för att ta sig ut. Hur många dagar skulle det ta innan t ex binjurar och andra organ (som kan misstänkas redan försvagade vid MCS) skulle lägga av helt?)

Jag är en fan av Leif G W Perssons deckare, men hans memoarbok "Gustavs grabb" var ganska tråkig i mitt tycke, inte minst för att han rackade ner så mycket på sin mamma för att hon var "inbillningssjuk". Han har i en av sina deckare låtit bokens skurk lustmörda sin inbillningssjuka mor genom att knuffa ner henne på tunnelbanespåret. Många av de symtom hos henne som han beskriver i boken skulle faktiskt kunna passa in på en elöverkänslig och/eller kemikalieintolerant, även en person med hypotyreos med mera.

På internet-sajten Medical Kidnap finns artikeln "Münchhausen Syndrome by Proxy: A Fake Psychiatric Disorder used to medically kidnap children?" skriven av Christina England där hon berättar om lilla Ella som skadades av vaccin. Hennes mor blev pådyvlad ovanstående diagnos och barnets omhändertogs och blev allt sämre. Till slut fick hon komma tillbaka till sin mamma, men dog inte lång tid efter. Det finns en växande kritik mot diagnosen "Münchhausen Syndrome by Proxy" bland professionella inom medicinen, som menar att det inte finns tillräckliga vetenskapliga underlag för den, och artikeln visar att det finns uppmärksamhet på att diagnosen kan användas för att mörklägga orsaker.

 

Kroppens långa marinering

Det varnas i dagarna för den syntetiska drogen spice, som vem som helst kan köpa över nätet och  som inte ger några utslag vid drogtester. Dessutom är den inte olaglig, eftersom tillverkarna ändrar några kemiska molekyler allteftersom för att ligga steget före lagen. Den ger inget långvarigt rus, men det hindrar inte att den kan ge livshotande symtom som t ex hjärtattack eller orsaka kramper, psykoser med mera och förstås "passiv rökning" av värsta slag. Inte minst om användaren har kemikalieintoleranta grannar!
Verkningarna är liknande de som på sikt orsakas av kemikalierna i vanliga parfymer, inte minst de som finns i sköljmedlen som är särskilt designade för att stanna kvar "för evigt". Personer som lider av MCS (multipel kemisk känslighet) blir ju omedelbart sjuka av detta, medan gifterna smyger sig på andra mer omärkligt. Nyare forskning sätter kemikalier i samband med den drastiska ökningen av t ex adhd, autism, diabetes, "trötthetssyndrom" och fibromyalgi plus många andra sjukdomar.

Medan spice-ruset går över på en kvart, lever de flesta ständigt drogade av kemikalierna från parfymer t ex syntetiska mysker som är en giftig mix som fastnar inte bara i kläderna utan också i dina lungor, din hjärna och övriga organ. Och vanliga ingredienser i sköljmedel är cancerogena och hormonstörande nervgifter. Om man till exempel går på en kurs, en begravning eller åker buss skulle det inte vara tillåtet för någon att sätta sig och röka spice där, men det anses helt acceptabelt att sitta och sprida giftiga parfymångor omkring sig.

Det vore konstigt om inte beteendet skulle drabbas både hos dem som själva använder dessa droger som man således kan påstå att parfymkemikalierna är och hos dem som passivt drogas i närmaste omgivningen. Det är säkert en orsak mer ofta än man tänker på. I en diskussionsgrupp på internet där man för tillfället talade om tiggeriet som blivit utbrett i Sverige senaste tiden, dök plötsligt en person upp, som presenterar sig som arbetande vid landstingets psyk-akutmottagning, och angriper aggressivt alla och envar i tråden som uttryckt medlidande med tiggare. Hon talar också helt
omotiverat om att hon är jägare och minsann inte rädd för varg, och skäms inte att visa att hon inte känner till skillnaden mellan "introvert" och "inskränkt" när hon (fortfarande omotiverat) okvädar ortens befolkning på ett aggressivt sätt. Man blir lite mörkrädd när man hör den sortens resonemang hos någon som är personal på en psyk-akutmottagning. Dessutom ger sig aldrig personen utan börjar på ett aggressivt sätt kritisera andras grammatik och sätt att uttrycka sig. Det påminner en del om s k internet-troll, men också om snedtändningen efter ett långt arbetspass under påverkan från emissioner från starkt kemiska rengöringsmedel på avdelningens golv och kroppens långa marinad i egna och andras syntetiska parfym-mixer. Kanske borde avdelningen ha liknande instruktioner som gäller för användning av skyddsmask vid kris; att först ta på sin egen mask innan man börjar hjälpa andra, det vill säga i det här fallet avgifta sig själva och sin miljö först?

En tid för krig eller en tid för fred?

Det är ingen större svårighet att höra skillnaden i telefon ifall det är någon som ringer från ett försäkringsbolag där man sökt ersättning för någon form av skada, eller om det är någon som vill sälja en ny försäkring. Den förstnämnda låter som om det gör ont att prata, trött och grinig medan den senare är glad som en lärka, säger hej och ens förnamn på ett sätt som om man redan kände varandra. Samtidigt är det lätt att känna sig "avlyssnad" eller övervakad, eftersom jag knappt hinner ta kontakt med ett försäkringsbolag innan andra försäkringsbolag börjar ringa och vill sälja sina försäkringar.

Apropå försäkringar så har Försäkringskassan gjort reklam för sig i TV om "hur man tar hand om varandra i Sverige", vilket säkert får en hel del av de 86 000 utförsäkrade att sätta sitt kvällskaffe i vrångstrupen. Det vill säga de som överhuvudtaget har kaffe och en TV eftersom det finns utförsäkrade som bara "försvunnit" i Sverige efter den förra  alliansregeringens mass-utförsäkringar.

Som en kontrast till detta säger den nya kulturministern i TV att man vill återinföra gratis inträde på statliga muséer eftersom kulturen och jämlikheten när det gäller tillträde till densamma är viktiga. Bara några veckor efter den rödgröna regeringens tillträde känns det som lilla julafton med positiva besked, det ena efter det andra.  En och annan tvivlar säkert och tycker kanske att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten, men bara att höra talas om den goda viljan att åstadkomma saker som giftfria förskolor och skolor, att stoppa "Sveriges sämsta idé" med de 5 brunkolsgruvorna, erkänna Palestina och att stoppa utförsäkringarna och Fas 3 tänder hopp om en tid för fred mellan myndigheter och folk, inte minst t ex de jagade sjuka och/eller arbetslösa.

Vilket behövs under årstiden som på sina håll är ännu mörkare än vanligt. Media skriker ut Ebola-chock över världen, och någonting smyger i Stockholms skärgård. Ryssarna? Eller kanske Carl Bildts sillstim?  Försvarsberedskapen är inte god vid kusterna, säger TV-hallåan. Den eventuella fienden bockar och tackar för upplysningen. I Hagfors smygs också, i detta fall en våldsman som överfaller kvinnor. Den så kallade Hagamannen gjorde 7 överfall under 2 år. "Hagforsmannen" har gjort 14 överfall av olika grader under drygt en månad. Många är snabba att ropa "utlänning" och media skriver upprepade gånger "mörk hy" fast signalementet egentligen inte tycks handla om mörkare hy än att vilken svensk som helst kan sola sig till det. Läste en lite annorlunda aspekt än det vanliga "ensam galning" i Lena Holfves blogg "Konkursverket" där hon skrev: "Vi har krigat aktivt i Afghanistan, hjälpt USA att bomba i Irak och sänt Gripen till Libyen och nu vill inte befolkningen i Hagfors gå ut därför att kvinnor våldtas men man kopplar inte ihop dem för de presenteras som "en annat slags krig" och man har bara ´hjälpt´. Det har gett oss öknamnet ´hycklarnas land´ utomlands".

Det senare för ju tankarna till riktade attacker i ett slags "krig". Samtidigt som konspirationsteoretiker ser Ebola-rubrikerna som ett sätt att fösa in folkmassorna i fållan. Vanligtvis försöker myndigheter att dämpa paniken vid kriser, men nu verkar det tvärtom som om åtminstone media försöker skapa någon form av panik. Det "finns inte vaccin", men ur konspirationsteoretisk synvinkel kommer ett vaccin att dyka upp simsalabim efter ett tag när folkmassorna är tillräckligt möra av skräck. Det vaccinet skulle verkligen vara ett Ebola-vaccin eftersom det skulle sprida just - Ebola á la New World Order. Med andra ord så som t ex influensavacciner inte sällan brukar verka, det vill säga framkalla influensa i det fallet. Man kan bara hoppas att det inte är så.... Lite konstigt dock med bilder som visar hur sjukvårdspersonal i skyddsutrustning värdig en månfarare kommer ut ur ett plan med en ebolasmittad på en bår, samtidigt som en kontorstyp i slips och kavaj står och pratar med dem som ingenting och utan minsta lilla munskydd.

Kanske är det här en tid för fred mellan regering och folket i Sverige, eller är det bara en "smekmånad"? Samtidigt påminner det om en tid för ett annat slags krig som rör hela världen med risk för en global ekonomisk kollaps. De gamla grekerna skulle säkert sagt att människornas hybris tagit överhanden och att de överskridit sitt tilldelade mått, och det måste utjämnas...

Ödets hjul och kemi...

I ren hybris trodde jag mig kanske slippa undan de vanliga MCS-symtomen den här gången bara för att resan 20 mil tur och retur till allergiläkaren gick ovanligt bra. Man hade för en gångs skull hörsammat min önskan om att vädra bilen ordentligt från parfymer från patientresors sida och chauffören hade inte ens smygparfymerat sig genom "bara" parfymerad duschcreme eller shampoo. Dock hade jag bara hunnit vara hemma en kort stund innan grannar fick besök förmodligen av ett stort gäng som var både storrökare och stora konsumenter av stark parfym. Sådant vandrar lätt över till andra lägenheter och luftrenare räcker inte alltid till. Efter någon timme med de MCS-reaktioner jag hoppats slippa när det gällde resan, börjar det verka som man faktiskt inte kan undkomma sitt öde. Se bara på mannen i berättelsen som klarat sig genom två krig och återvände hem, bara för att bli överkörd av en bil när han bara skulle gå ut för att köpa lite mjölk!

Jag drar mig till minnes att det här med att bli sjuk av kemikalier faktiskt inte är helt unikt för nutiden. När jag var liten på 60-talet var det sällsynt att någon hade egen bil där vi bodde. Ett par gamla bröder som bodde lite avsides hade aldrig åkt bil i hela sitt liv, och blev överväldigade av hastigheten (45-50 km/h) när de en gång erbjöds en biltur. Det hela avlöpte med att bröderna måste ut och lägga sig utefter vägkanten med yrsel och vimmelkantighet. Jag gissar dock att det inte bara berodde på den ovana hastigheten och att det svängdes med ratten, utan också på att det "luktade bil" som vi brukade säga. Starkt luktande ftalater (mjukgörare i bl a plast) med mera i bilens inredning plus bensinavgaser brukade vara den främsta orsaken till att jag och mina syskon kaskadkräktes i spypåsar eller vid vägkanten de sällsynta gånger vi åkte bil. Men även mamma brukade drabbas svårt av bilsjuka. Innan hon kom hem från någon av de sällsynta bilresorna brukade farmor alltid säga: "Nu blir det nog ett herrans liv". Mycket riktigt brukade mamma, blekgrön i ansiktet, slänga sig i soffan med ytterkläderna på och oja sig å det gruvligaste. Farmor tittade in och sade: "Pyttsan." Hon själv verkade inte få samma symtom av bilåkning.
Farmor som var stolt över att i sin ungdom ha arbetat hårt ute på fälten, verkade ha fått en evig solbränna intatuerad i huden fast hon inte solat på minst 20 år.  Hon kavlade gärna upp tröjärmen och visade fram underarmen i föredömligt syfte: "Se på mig, jag är stark och brun som en räv"!

På inrådan av skolans lärare prövade man att ge mig åksjuke-piller när jag måste åka med skoltaxin till exempelvis klassens kollektiva tandläkarbesök, men det brukade bara resultera i att jag trots spinkighet förvandlades till ett slags mini-hulken; både grön i ansiktet och jättearg. Det var uppenbart att jag tålde kemikalierna i dessa piller lika illa som jag tålde själva bilens djävulska kemi. Av okänd anledning övervanns åksjukan senare och jag har i vuxen ålder t ex åkt buss nästa fyra timmar om dagen tur och retur under en period vid arbete på annan ort utan något större obehag. Men som ett slags ödets hjul återvände en ännu värre kemikalieöverkänslighet på senare år, och som bröt ut efter vistelser på flera arbetsplatser i fukt- och mögelskadade hus

Under mina bilsjuke-år ingick dessvärre resor med skolbuss/taxi vid idrottsdagar, då man tävlade med andra skolor i både fri-idrott och skidåkning. Mina föräldrar hade sagt ifrån att jag inte skulle vara med vid dessa dagar eftersom "Hulken-pillren" inte fungerade. Min lärarinna i småskolan som det hette  på den tiden, var gift med läraren i storskolan i andra sidan av skolhuset. Det var inte alltid de mest spirituella nyutbildade lärarna som sökte dessa tjänster i de små orterna ute på landsbygden, och storskolans lärare hade rykte om sig att helst sätta eleverna på "egen-läsning" medan han själv lade bägge fötterna på katedern och petade näsan medan han tittade ut genom fönstret och drömde sig bort. Men idrott var han intresserad av! Varje morgon i god tid före skolans början kunde man se honom springa med höga knäuppdragningar runt skolan, på långa John Cleese-aktiga ben, iförd kortbyxor och med händerna instoppade i fickorna på den tidens modejacka: en midjekort sportjacka där fickorna satt ända uppe under armarna. Detta brukade alltid göra skolkokerskans jämthund Björn rasande där han var bunden vid en koja några meter från skolan, och få honom att skälla som en galning hela tiden ända till spektaklet var över för den gången.
Nu tyckte läraren inte att det lät sig göras att en elev skulle utebli från en idrottsdag på grund av "bil-sjuka", och övertalade sin fru alias min småskolelärarinna att de tillsammans en söndag (på den tiden gick vi i skolan också på lördagar, åtminstone till klockan tolv) skulle besöka mina föräldrar och sätta stopp för detta vansinne.

Till saken hör att vår familj levde på sätt och vis "gröna vågen" långt innan gröna vågen hade uppfunnits. Det talades aldrig om religion, men där fanns ändå en slags outtalad tingens ordning som rådde över allt och som inte kunde ifrågasättas. Precis som hos de tio budorden skulle vilodagen verkligen vara en vilodag, och karlarna klädde sig i vit skjorta för att visa att man inte arbetade. Grannen Hilding hade tagit fel på brylkrämen och strukit tandkräm i håret i stället, och liknade Skå-Gustaf med det vita håret på ända där han låg på källarkullen, stödd på armbågen och helgade vilodagen. Han brydde sig inte om att tvätta ur tandkrämen. "Äsch", sade han. Det är ju samma ingredienser i ändå." Det enkla och gamla, beprövade var alltid det bästa. Farmor snörpte segervisst på munnen och såg med ödesdiger blick på folk på andra sidan bron när de köpte bil och kylskåp, och muttrade något som lät som "skulder, elände och ragnarök"! Vem behöver ett kylskåp från Sodom och Gomorra när det finns en väl fungerande jordkällare från 1800-talet? På sätt och vis verkade det också som vi levde i paradiset före utdrivningen och ormens frestande, eftersom nakenhet inte var tabu. När tapeterna började flagna i min brors lilla rum, tog mamma sig för med att sätta upp alla planscherna med utvikningsbrudarna i färg, som följde med FibAktuellt (som pappa prenumererade på "för reportagens skull" varje vecka. Det var ibland nakna, låtsat blyga flickor som kikade fram bakom ett draperi och där fanns nakna, frimodiga flickor som sträckte ut sig på en klippa i solen. Där fanns blondiner och brunetter, rödhåriga och svarthåriga. En del hade flätat hår, andra håret uppsatt och några hade i solen fritt slängande hår. Gemensamt var att de var spritt, språngande nakna med undantag av någon enstaka i bikini. Det blev således mycket naket i ett litet rum, och några av min brors kompisar tappade kanske hakan, men jag hörde aldrig någonsin någon tala kritiskt eller nedsättande om flickorna, inte ens farmor. Mitt intryck är fortfarande att man såg på dem med ett slags beundran och respekt, och de såg ut att vara sunda, välmående flickor som själva valde att låta sig fotograferas. Den svenska synden var vid den här tiden både en lönsam exportvara och en trivsel- och nöjesfaktor i själva Sverige, men det ska erkännas att kanske inte alla såg saken på samma sätt trots att det var 60-talet. Kanske hörde min lärarinna till den senare kategorin, för när  de kom för att tala mina föräldrar tillrätta om idrottsresorna, bleknade hon och vacklade på tröskeln, eftersom dörren till det lilla "nakenrummet" stod öppen med alla de blänkande planscherna fullt synliga. Hennes man sade "he he he..."

Av de som kände oss tror jag att få vågade kritisera pappa eftersom han var ganska bra på att häckla överheten, en konst som bara fanns där i generna och verkade ha utvecklats alltunder generationerna bland dem med yrken i underdog-position såsom rallare, timmerflottare och skogshuggare, säkert som ett försvar mot förtrycket i tider då det inte fanns några självklara rättigheter eller några fackförbund. (Att det verkligen finns i generna verkar obestridligt, eftersom det sägs att små barn inte förstår ironi och min brorson låg och var ironisk redan i barnvagnen.) En gång fick pappa reda på att handlaren sparade den färska mjölken åt de "finare" familjerna men sålde den härskna till de andra med förevändningen att "den färska tagit slut". Han gick förstås dit för att pika handlaren för den saken. Hade det varit idag hade det funnits stor risk att bara stöta på aggressivt självförsvar eller cynisk nonchalans. Men den tidens människor var lite annorlunda. Handlaren bleknade och tog åt sig, uppenbart skakad och nästa morgon strejkade ett av hjulen på hans trehjuliga moped i den branta nedförsbacken med resultatet att postbäraren fann honom i stupet med en vrickad fot och en trasig, den tidens trekantiga tetrapack mjölk över sig. Det senare kanske inte betydde någon slags karma (eller också gjorde det), men efter detta hade vi alltid färsk mjölk på bordet.

Jag minns inte vad som blev sagt mellan lärarna och mina föräldrar, men det slutade förstås med att jag slapp idrotts-resorna med tillhörande spypåsar och eventuella förvandlingar till mini-hulken. Det passade mig utmärkt eftersom jag visserligen gärna åkte skidor, men tyckte att tävlingar i saken och dito grupp-aktiviteter var helt onödiga och idiotiska. Lite tur i oturen ändå!
Och eftersom mina föräldrar trots allt var artiga och socialt välanpassade, väntade de med att skratta tills lärarparet kommit ändå bort till bron. Men då bröt pappas karaktäristiska skrattsalva ut; Iiiiiihaaaa! (Han lät som en åsna, tyckte senare min bästa kompis i gymnasiet!) För ordningens skull sade mamma "tyst med dig" till honom, men gömde själv ansiktet bakom ett förkläde och skrattade så tårarna rann. Men farmor sade: "Jo, pyttsan. Lärarinnan ser ju bra ut, men varför fick hon inte tag i någon bättre karl än fånen i sportjackan?"

På 60-talet brydde man sig om även personerna som blivit kvar i någon avkrok; när handlaren gick i pension kom i stället varubussar förbi. Två stycken olika varubussar  två gånger i veckan. Hade det varit idag hade individerna fått "skylla sig själva" som inte flyttat in till stan eller skaffat körkort och bil. Men då stannade både vanliga bussar och varubussar vid varje avkrok, och mamma kunde både beställa och avhämta gräddtårtor vid varubussen. Där fanns också allt från färska grönsaker och frukt till färskt kött till söndagssteken. Det höll i sig även på 70-talet, och fast det bara var en så liten plats kom kändisar som Gyllene Tider och Ulf Lundell till Folkets park fem kilometer bort. Till och med Olof Palme och Gunnar Sträng var här. Den senare blev häcklad av ortens egen kändis, ett fyllo och därtill slagskämpe med innehav av en röst som en operasångare eller böneutropare skulle avundats, och Sträng ropade: "Om du inte varit så storväxt skulle jag själv gärna kastat ut dig!"

Men under 70-talet blåste delvis andra vindar. Allt fler kemikalier och "snabba lösningar" gjorde intåg och folk lät sig imponeras. Till och med pappa kom hem med en stor säck konstgödsel till potatislandet, och istället för frukt och äkta vispgrädde som efterrätt, åkte Jell-O, en knallröd, geléaktig kräm full av färgämnen och tillsatser fram på bordet. Mamma var förtjust över att den nästan smakade som jordgubbar. Det började också bli vanligare att köpa snabb-sockerkakpulver än att vispa till den äkta varan. Även många av de gamla lät sig övertygas att kemikalier och snabba lösningar var ett bättre sätt än det gamla sättet. Detta verkar så här i efterhand ha ett samband till att ganska många där dog på raken i mitten av 70-talet, cancer och hjärtinfarkter. Människor som inte alls hade uppnått den ålder då man normalt brukar dö.

Min åk-sjuka hade alltså gått upp i rök lagom till ungdomsåren, och jag kunde göra saker som både tågluffa i Europa och lifta till exempelvis Femöres-parken i Köpenhamn där danskar och danskor dansade nakna respektive topless till tonerna av svenska Sky Highs covers av Jimmie Hendrix-låtar, utan minsta "sjösjuka". Men som ett slags ödets hjul har inte bara bil-överkänsligheten återvänt utan den tog också med sig ett helt följe av andra kemikalieintoleranser. Det gör att jag inte längre har minsta lust att t ex bevista höstens konstsalonger, varken den större i länets residensstad eller den mindre här eftersom jag riskerar att förpestas av någon eller någras parfymer. Men kanske också för att konsten blivit ganska tråkig med några undantag, med skillnad mot 60-talet när det kalla kriget led mot sitt slut och allt  var möjligt med honnörsorden "Peace, love and understanding". Idag har samhällskompassen sedan länge slagit om riktningen och vi tycks på väg tillbaka mot det kalla kriget.

Det femte budet

Jag läser i morgontidningens rubriker (Värmlands Folkblad) att Eda kommun drar in allt stöd för en handikappad 20-åring. Han lider av en CP-skada, men har med hjälp av personlig assistent hittills kunnat både arbeta och utöva fritidsintressen. Hans mamma säger: "Det står i utredningen att han är självständig i hemmet. Det stämmer, så länge vi hjälper till." Nu förlorar han möjligheten att arbeta, och kommunen lägger hela ansvaret för sonen på familjen. Det verkar som de kommunansvariga i Eda inte bara drar undan mattan för familjen utan för sig själva också med tanke på att det är valtider.

Kommunerna är ytterst försiktiga när det gäller att lägga skattepengar på saker som ger människor med olika former av handikapp ett anständigt liv. Även i de fall då kostnaderna i själva verket stiger annars, t ex i mitt eget fall när kommunen som sista instans (när Försäkringskassa och landsting redan nekat) vägrar ge minsta bidrag till de hjälpmedel man behöver vid MCS (multipel kemisk känslighet) för att klara ett arbete eller ens bostad. Det leder ju till att man blir utförsäkrad och utskriven från Arbetsförmedlingen eftersom man inte kan stå till den "normala" arbetsmarknadens förfogande. Detta bara för att man inte har råd att bevilja hjälpmedel i form av en anpassad arbetsplats eller ens en luftrenare. Däremot lär Arbetsförmedlingen i Sverige ha fått 125 000 kronor för en debattartikel som var så dålig att den inte ens togs in i tidningen! Hur många allergianpassade (som det heter fast MCS inte är en allergi) platser hade det räckt till? Den här kommunen hade också råd att sälja ett företag som kostat 40 miljoner kronor: för en enda krona! Det handlar om rovdjurscentret "The Big Four of Scandinavia", en felsatsning som också bidrog till att hålla en rad lycksökare under armarna, där de senare fick lära arbetslösa på söka jobb-kurs att stöpa sina ansökningar i likadan form (snudd på orwellsk New World Order-stil) så att rovdjurscentret måste ha fått in tusentals ansökningar från folk i alla åldrar med exakt samma formuleringar. Men det "bidde inte ens en tumme" av det hela och 40 miljoners-satsningen kördes iväg till en lada i ett skogsbryn där en hembygdsförening håller öppet på midsommaraftonen, och man där kan skåda några malätna uppstoppade järvar och björnar.  Då skulle man hellre vilja rekommendera en sväng ut i naturen där det finns chans att se dem i levande skick. Ibland behövs det inte ens sväng ut i skogen. Min bror blev betraktad av en nyfiken varg när han satt och solade utanför sommarstugan. Inte länge därefter måste han bromsa med bilen på väg hem från sommarstugan då en björn spatserade över vägen på väg till badplatsen. Den gav bilen några avmätta ögonkast och gjorde sig ingen som helst brådska. I vintras tog ett trevligt vargpar en

söndagspromenad förbi vid bankomaten på Kyrkogatan. Det var nog samma par som setts ta tidiga morgonrundor kring järnverket. Man måste ju patrullera sitt revir!I Martin Borgs senaste film "Någon annan betalar" tar han upp skatteslöseriet även i en annan värmländsk kommun, nämligen Karlstads kommun som inte iddes läsa ett kontrakt ordentligt vilket ledde till att de blev stämda av Hells Angels som inte bara fick behålla gården utan också stämmer kommunen på renovering. Deras advokat Ismo Salmi arbetade tidigare som jurist inom miljöfrågor och vet hur skadliga fukt- och mögelskador i hus är för hälsan. Och sånt vill ju inte "änglarna" utsättas för. Det framgår inte exakt hur många miljoner kronor kalaset kostar kommunen, men det framgår tydligt i filmen att Ismo Salmi skrattar hela vägen till banken!

Svenskarna är väldigt naiva när det gäller vart deras skattepengar går, tycker Inga-Britt Ahlenius (bl a finansdepartementet, riksrevisionsverket och FN) i filmen.

John P Thomas skriver en artikel i Health Impact News med rubriken "Is Your Health Being Destroyed By Other People`s Toxic Fragrances". Han menar att problemet med andrahands-parfymering borde vara nummer ett på agendan hos hälsoauktoriteterna i samhället, men inte beaktas alls idag. Ändå har så många som 30 % av befolkningen i USA besvär av de giftiga kemikalierna i parfymer, och 13 % blir allvarligt sjuka. Siffrorna är ungefär motsvarande i Sverige. Det femte budet lyder: Du skall icke dräpa, som det står skrivet i min gamla skol-psalmbok, av konungen gillad och stadfäst 1937 (det står kanske "du ska inte döda" i senare översättningar?). Budet omfattar också att inte dräpa livsglädje och hälsa hos andra, säger Rune Östensson (forskare och tekniker som bl a arbetat fram mätteknik inom mikrobiologi) i ett föredrag som heter "Modern näringsforskning möter Martinus kosmologi". Föredraget handlar främst om näring som energi, men energin omfattar ju också luften vi andas. När folk röker och parfymerar sig invaderas andra människors livsrum med gifter, och idag dräps alltså hälsa och livsglädje för uppåt en tredjedel av människorna på grund av detta.