I en campingvagn sitter en flykting från Afrika med en gul bok i handen, där Västvärldens korta tid av upplysning, kultur och demokrati står nedskrivet sedan världen brunnit. Han undrar om den världen och de människorna funnits på riktigt eller om det bara är en fantasi. Kanske finns de bara i hans huvud?
Jag såg den kritikerhyllade filmen Under trottoaren, där i en Tarkovskij-liknande sekvens pappan ser sin son som han var i 12-årsåldern för flera decennier sedan och försöker vinka till och nå honom, men det är en genomskinlig och ogenomtränglig vägg mellan. Han finns där men ändå inte längre, fast han faktiskt ser ut att vinka tillbaka. "Minnena ser mig" är en dikt av Tomas Tranströmer man kommer att tänka på. I en annan sekvens kliver en av sönerna ner i vattnet och försvinner och kommer istället upp i sin fars gestalt. En symbolik över hur snabbt en yngre generation själv blir den äldre generationen? Han går in i pappans hus och fortsätter sitt (och faderns (?) liv.
Vad är det för mening med alltihop om kunskapen, minnena och människorna försvinner? Kosmologen Martinus förklarar det med de så kallade guldkopiorna, det som vi faktiskt kan ta med oss om än omedvetet. Han talar också om ödes-elementet som formar oss till dem vi är genom det vi tagit med oss från tidigare liv, det vill säga "guldkopiorna" med våra viktigaste erfarenheter som bränts in. Vi minns dem inte dagsmedvetet men styrs av dem. Där kan man kanske tala om att "minnena ser oss" och att något bevaras både efter den stora katastrofen när världen brunnit och den lilla katastrofen när den enskilda människan dör.
Den gula boken i Suzanne Bröggers "Mischling. En frisörs bekännelser", är en undergångsberättelse men med en egen "guldkopia". Både något med hennes bok och med filmen "Under trottoaren" som jag nyss läst respektive sett, gör att man inte kan låta bli att le; det svävar en slags smått gudomlig humor över dem i mitt tycke.


