Från "parfymhelvetet" till fackföreningen

 Jag tänkte en gång att jag kanske skulle skriva en bok om kemikalieintolerans, men min inbyggda lathet är för stor så jag läser hellre andras böcker. Men den här bloggen handlar i grund och botten om det ämnet, även om jag efter många inlägg förr om åren sagt det mesta om saken och övergått till annat. Det finns en bok av Gail McCormic, "Living with Multiple Chemical Sensitivity" där hon samlat olika människors berättelser och copingstrategier, ifall någon letar efter böcker i ämnet. Sen kommer det ut en bok i höst av Ylva Ellneby, "Doftboken - Ett rent helvete" där hon bl a nämner att cirka 600 000

personer i Sverige lever med de svårigheter det innebär att inte tåla  parfymer som finns i så många produkter och till och med i doftsättning av en del miljöer. Med andra ord många i en såpass liten befolkning! 

Jag minns från en av mina sista arbetsplatser att en person som hade ont i ryggen fick en massa anpassning av arbetsplatsen, men om man blev sjuk av parfymer fick man skylla sig själv. På en annan arbetsplats låtsades chefen att han inte använde starkt parfymerat rakvatten och avstod från det den dagen en allergikonsulent skulle komma. Nästa dag fortsatte han som vanligt med sitt stinkande rakvatten! Fackföreningens representant kunde inget göra åt parfym på arbetsplatsen; hon berättade att hennes syster hade samma problem och tvingades sluta på sitt arbete.

Om man bortser från "parfymhelvetet" är annars fackförbunden väldigt bra att ha t ex när det gäller saker som lön och arbetstid. I helgen gick över 10 000 anställda vid flygbolaget Air Canada ut i strejk på grund av obetalda arbetstimmar. Bolaget tycks ha gått fackförbundet till mötes och börjat betala kabinpersonalens hela arbetstid. Susanne Sjöstedts skriver i VF om hur speciellt amerikaner kommenterade nyheten på Tiktok. De ställer sig frågande till vad kabinpersonalen ens bråkar om. "De kände ju till arbetsvillkoren när de fick jobbet. Passar det inte så kan de väl byta jobb?" Så främmande är konceptet att som anställda gå samman och kräva bättre villkor, att amerikaner inte ens kan föreställa sig det, skriver Sjöstedt. Lösningen på orimliga arbetsförhållanden är att byta jobb eller hålla käften, inte att organisera sig och ställa krav på förändring. Så ser en arbetsmarknad och ett samhälle ut utan en facklig tradition, utan en svensk modell där arbetares rättigheter och villkor spelar roll. Länge lever fackföreningarna! (Susanne Sjöstedt på ledarsidan i dagens VF.)