Hemtjänsten från helvetet

Hoppades slippa ha mer med kommunpersonal inom hemtjänst och vård att göra sedan sommarens helvete som slutade med att en vän höll på att dö, plus att de hela tiden försökte föra över sitt ansvar på mig genom att ringa om allt från "han öppnade inte dörren" till "det finns inte frukostbröd"! Men sen hittade personen på att försöka flytta hem igen från sitt korttidsboende trots höga trösklar att snubbla på och en livsfarligt brant trappa utanför dörren och en del annat. Det lovades att personalen skulle ta ansvaret, handla osv. Det första som hände var dock att någon av dem ringer och skriker att det finns ingen mat och jag måste gå och köpa. Trots att frys och skafferi är nästan fullproppade och det finns soppor av alla sorter i kylen. Där står flera ur personalen med armarna i kors och har inte ens orkat värma en soppa! De ber mig att komma dit med pengar, men efter en ganska lång tur i regnet och jag äntligen kommer fram har de ändrat sig och ska inte ha några för nu har man beslutat åka tillbaka till boendet. (Ingen av dem har dock tänkt på att ringa och tala om det, så man sluppit förvärra sin förkylning i regnet... Förmodligen beror den snabba reträtten på att jag påpekat att nu är detta kommunens ansvar och inte mitt.) De skulle också köpa en säng, vilket de gjorde - men alldeles för kort förstås. De verkar fungera enligt Murphys lag; allt som kan gå fel går fel. Minns för en del år sedan när jag ryckte in som vikarie i köket på ett servicehus, då hemtjänsten radade upp sig med armarna i kors och gav de gamla "onda ögat" från motsatta sidan av matsalen när de skulle dricka kaffe. "Jag är så trött på gamla tanter" brukade några klaga. Men de hade ju möjligheten att byta jobb. De gamla kan ju inte precis välja. En tant skickades ensam hem från sjukhuset med armen i bandage utan att någon kom och öppnade eller hjälpte henne. Hon kom ner i köket och grät, och jag tröstade med kaffe och kakor. När jag tittade upp stod några ur hemtjänstpersonalen där och hånlog. Trots parfymfri policy i regionen kom en av dem rusande ut ur hissen i mitt hus, insvept i en fruktansvärd parfymdimma, ryckte upp dörren till en "brukare" och bara skrek, förmodligen sönderstressad. Man kan bara hoppas att hjälptagaren låg i koma eller dylikt annars blev nog den stackaren ihjälskrämd. I samma hus kom ett par vikarier i sina blå fottossor ut från en äldres lägenhet, den ena förmodligen med autism helt innesluten i sig själv och den andra verkade drogad, hela tiden skrattande som en dåre åt ingenting. -Flytta på er, skrek hon åt oss som stod i hissen och fortsatte gapskratta hela vägen ner medan den andra liksom vände ögonen inåt för att utestänga eländet. När jag kom in i min lägenhet kunde jag fortfarande höra henne skratta där ute och jag rös av obehag, inte minst över den stackare som haft dem på besök. Borde det inte finnas lämplighetsstest, eller åtminstone någon form av utbildning precis som på sjukhus för den typen av arbete? Förmodligen beror en hel del på dåligt fungerande organisation, stress och dåliga arbetsvillkor. Om någon undrar vad som gick snett med en förr relativt välfungerande hemtjänst; läs gärna om ädelreformen som infördes av Carl Bildt och Bengt Westerberg under de borgerligas regering på sin tid, och som dessvärre fått pågå.