"Moonar" dålig kultur, plus en helgonförklaring

Så här i elfte timmen, då Google kommer att radera alla personliga bloggar från och med april, passar jag på att "moona" det som svensk TV kallar Nordens största talkshow om litteratur, dvs Babel (Fast kanske ska tillägga att det bara är en svamp på fotot; Mooning Mushroom!)
Tre tomskallar, åtminstone när det gäller Suzanne Bröggers böcker, sätts att analysera Bröggers senaste roman Koral. Onödigt, tycker en av dem, att slå ihop tre böcker till en nyutgåva; "jag skulle föredra att läsa de tre tidigare böckerna". Nu var det ju inte precis till honom Brögger skrev boken, utan har förklarat att hon ofta får frågor från den yngre generationen, och beslöt att slå samman och uppdatera tre tidigare verk som möjligen skulle kunna ge några svar. Och som väntat tog de övriga fasta på de mest skandalomsusade, snaskiga detaljerna i hennes karriär. "Jag tycker hon står för mycket framför spegeln, jag skulle vilja läsa mer om världen genom hennes ögon", säger en annan trots att det är just det senare som hennes stora bokflod genom åren handlat om. Som få andra brukar hon lyckas sätta fingret på det som är skevt i nutiden (vilket hon gör igen och gör det bra i sin senaste bok "Norsk omelett"). Trion stannar vid de ytligaste lagren och når aldrig till själva poängerna med författarskapet. Den tråkige, svenske överläkaren man pratar om vilken hon var så besatt av fanns inte i verkligheten utan är en litterär sammanslagning av ett antal personer. (Den svenske professorn med vinylgolven och de krumma benen fanns däremot på riktigt.) Men författaren själv har faktiskt understrukit att det inte är biografier utan romaner.
Dock medgav någon av dem att "den sortens bildning hon besitter står inte att finna hos senare generationer".
Där de flesta ännu idag tycks besatta av hennes "utsvävningar" för ett halvt sekel sedan, skulle jag hellre "helgonförklara" henne. I botten av hennes böcker ligger ofta rena zenbuddhismen. Hon är egentligen en asketisk filosof (påminner lite om Diogenes i tunnan) där hon i alla år bott i utkanten av en mosse på danska landsbygden och ofta "kastat pärlor för svinen". Fast jag vet inte om jag skulle rekommendera exakt alla att läsa henne; jag tror inte hon riktigt är till för alla...

"Moonar" gör jag däremot författaren Henrik Bromander som enligt recensenterna skrivit en "bra och inkännande" bok om elöverkänsliga, men själv framstår som nedlåtande och avståndstagande i TV, trots att han påstår sig inte ha tagit ställning i saken. Han använder ordet elallergiker och tillfogar föraktfullt att "de vill ju helst inte kallas så, utan hellre elöverkänsliga". Han sitter i TV-programmet och påstår att det inte finns några vetenskapliga bevis för tillståndet trots att det numera vimlar av vetenskapliga studier som visar på allt från histaminhöjning till påverkan av fettceller i hjärnan även vid extremt låga elektromagnetiska frekvenser. Hur dåligt påläst får en författare vara, även om det "bara" handlar om en roman? Men mest moonar jag programledaren, Jessika Gedin, som säger att "boken börjar normalt, men sen kommer foliehatten på". Hon vrider och vränger sin lilaröda käft i grimaser och hånleenden för att understryka sitt
avståndstagande till den redan stigmatiserade gruppen. Kanske är det bara så att båda är livrädda att framstå som "foliehattar"? Hon frågar också författaren om han är med sin romanfigur "över gränsen för verkligheten" och drar till på köpet upp en avliden professor i idéhistoria, Karin Johannisson, som även om hon skrev andra bra saker verkligen mörkade och trollade runt när det gäller olika symtom genom tiderna.
Var hon på plats och kollade ifall en person kanske hade hypothyreos (låg sköldkörtelfunktion) som kan framkalla en rad överkänsligheter, eller var hon där och kollade ifall en person hade många amalgamfyllningar, åt mycket socker, hade parasiter eller lagrade miljögifter i kroppen? Saker som kan orsaka problematik som elöverkänslighet. Och kollade hon den faktiska strålningsfrekvens personerna utsattes för? Numera finns det vetenskapliga studier på att även extremt låga frekvenser kan orsaka fysiska förändringar. Var alla dessa telegrafarbetare inbillningssjuka, som förr arbetade på båtarna och fick dessa symtom av den tidens teknik? Eller de som blev elöverkänsliga av de ofta högstrålande bildskärmarna på 80- och 90-talet? För att inte tala om alla som bott i fukt- och mögelskadade hus...  Där kanske man ironiskt kan tala om "sin tids sjukdom", men inte på det sättet hon menade.